Inlägg från: Lejonhierta |Visa alla inlägg
  • Lejonhierta

    39 år, barnlös, göra abort?

    Jag tänker att det likaväl som han säger att han inte vill ha barn och ska säga upp kontakten så kanske det svänger och barnet blir det bästa i hans liv.  Livet är inte svart eller vitt. Tycker du ska gå på din inre känsla, vill du behålla barnet så gör du det. Sen är sedan upp till mannen hur han väljer att agera i det. Men det är hans bekymmer - inte ditt.

  • Lejonhierta
    Anonym (tufft) skrev 2014-12-01 15:55:01 följande:

    Jag är ensam förälder till en idag tioårig son. Har inte haft stöd från pappan o knappt från egen släkt heller.

    Ska försöka sammanfatta min situation:

    För det första ville jag ha mitt barn, det var önskat o välkommet. Jag älskar honom enormt mycket o han är ett s k lätt barn. Sällan sjuk, inga allergier eller problematik, snäll i skolan o hemma, fina kamrater.

    När han var mindre var det tuffare.

    Hämta o lämna till dagis själv, fixa allt hemma, stupa i säng, kanske upp på natten, upp o ny dag. Varje dag, extremt sällan barnvakt. Bara att sätta ena foten framför den andra o bita ihop.

    Men tuffast av allt var att höra andra föräldrar som antingen levde i par eller hade varannan vecka. Höra hur de beklagade sig. Eller höra om par som varit på barnfri weekend i London o mormor var barnvakt.

    Jag har tigit mycket för att inte verka bitter, men gudarna ska veta att det känts ensamt ibland. För ingen som vet hur det är att vara helt ensam vet hur jobbigt det är att vara singelmamma på heltid.

    Detta var min sanning.

    Lycka till, vad du än väljer.

    Kram


    ag ler lite igenkännande även om jag sitter i en annan position är du. De flest som klagar om sina barn och föräldraskapet och hur jobbigt det är, är vad jag helt ovetenskapligt noterat är föräldrar som bo tillsammans och har två barn. Jag brukar lyssna och säga, jag förstår det är tufft, känner vi inte varandra så an frågan komma, har du barn också? Japp jag har 4 st. Det brukar döda det mesta i konversation, väntar dessutom det femte. Något intressant är att samtidigt så skulle man nån gång pip om att det är kämpigt så får man snabbt slängt i ansiktet att det är självvalt att ha många barn. Jajjamän, lika självvalt som ett eller två, men inte tusan gnäller jag dubbelt upp för det. Jag gnäller i princip aldrig, utan jag tror man hamnar lite i samma stadie som ensamma föräldern - man biter ihop och gör. Man kan inte heller räkna med barnvakt, för folk klarar inte/vill inte passa 4 osv.

    Vi har inte heller tillgång till barnvakt av mor och farföräldrar, så det kan bli körigt. Är tacksam över att vi jobbar i skift (han måndag till fredag, 40 timmarsvecka på kontor, jag 3skift inom vården inkl varannan helg + en natt i veckan samt heltidsstudier utöver, för att kunna byta till ett kontorsjobb så småningom som är mindre slitigt för kroppen) samt att barnen sällan är sjuka ( brukar snitta 4-5 vabbdagar per år för fyra ungar). Vi har förmånen vs ensamföräldern att vi brukar boka in en lunchdejt då och då, en dag somobbmässigt passa oss båda och försöka ta ut lite flextid så vi kan luncha i lugn och ro på stan. Det är vår lyx, liksom de fasta läggtiderna som sällan är problem = vi får lite vuxentid över, även om tvätten viks samtidigt så har vi tid att i alla fall ses och få vuxenbehovet av närvaro tillgodosett.

    Som en klen tröst, någon barnfri weekend har inte inträffat än.. Men förstår vad du menar. Att vara två i övrigt underlättar mycket.


Svar på tråden 39 år, barnlös, göra abort?