Inlägg från: Anonym (katta) |Visa alla inlägg
  • Anonym (katta)

    39 år, barnlös, göra abort?

    Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-12-01 14:05:11 följande:

    Har försökt igen, imorse, kunde inte. Bröt ihop båda två. Han inför hur svårt detta är för mig och att han ju inte vill bli pappa. Pappan har åkt iväg nu och jag varit hos kuratorn. Ska ev återgå och försöka en sista gång.

    Rädd bli förälder med allt ansvar. Själv. Vågar inte tro på mig själv. Vill jag verkligen detta? Gör jag ett misstag i att sätta mig och ett oskyldigt barn i en helt okänd situation som jag aldrig kan ta mig ur?Vem tar hand om barnet om jag misslyckas?


    TS, det är jävligt för dig och det kommer att vara jävligt för dig oavsett vilket beslut du fattar, men jag tror att du redan har bestämt dig för att behålla barnet. Vilket jag tycker är rätt beslut, för oavsett hur jobbigt det kommer att vara, kommer du att ha ett barn att älska, och hur man än vrider och vänder på det berikar det livet.

    Men möjlighet till avlastning är viktigt, även om det inte är helt avgörande. Ifall jag var i din situation skulle jag nog se över mina möjligheter att flytta dit, där jag kan få hjälp av någon, t ex nära mina föräldrar, syskon eller vän som ställer upp i vått och torrt.

    Du kommer inte att misslyckas. Du låter som en intelligent, förnuftig och rationell människa med empati och förmåga att se saker ur flera perspektiv, du har alla förutsättningar att vara en bra förälder.
  • Anonym (katta)
    Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-12-02 14:16:26 följande:

    Igår kväll hade jag panik och hade tankar på att ringa imorgon (idag) i desperation för en återtid direkt, "jag kan inte bli mamma, jag kan inte göra såhär mot pappan" osv som jag resonerat hela tiden.
    Imorse kände jag att jag orkar inte mer nu. Som ni skrivit har jag gjort försök på försök att tillmötesgå honom och övertyga mig själv att det är bäst. Det är idioti att tvinga mig till ännu ett försök, jag måste istället lägga fokus på att acceptera och våga tro på mig själv som självgående mamma. För det är som både kurator, vänner, och ni på forumet säger - hade jag verkligen velat hade jag redan genomfört aborten.

    Jag är inte överlycklig och kommer nog få panik ett flertal gånger. Men har otroliga vänner som är jättepepp och tycker det ska bli roligt, vilket smittar av sig och lugnar. Pappan har nu gått in i sin kris och jag har sagt att jag kommer stötta honom och finnas där oavsett hur han känner. Det kommer bli en ny lång och tuff process.

    Angående Lennart Nilssons bilder. Som uppväxt med yrkesfotograf i familjen har jag levt med den boken sedan innan jag kunde prata... Så jag är redan väl medveten om vad som sker "därinne".

    Just nu kämpar jag med insikten över min kommande framtid och försöker på uppmaning av kuratorn tillåta mig att känna glädje, trots sorgen för pappans skull, och se fram emot vem som väntar mig om allt nu går bra resten av tiden.


    Heja dej! Du kommer att klara det galant.

    Som ytterligare pepp kan jag berätta att jag känner en kille som har varit i samma situation som pappan till ditt barn. Han blev en del av sitt barns liv när hen var omkring 4 år och är nu en engagerad pappa på distans. Det blir ju inte riktigt på samma villkor som någon som är delaktig från första början, men det betyder inte att det behöver bli dåligt på något sätt.

    Du gör alltså inte detta MOT pappan till barnet, utan du gör det FÖR dig själv, och barnet, och det kommer att gå jättebra. Så släpp den tanken.
Svar på tråden 39 år, barnlös, göra abort?