Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-11-27 22:05:57 följande:
Ni som ber mig behålla och berättar om hur underbart allt är - är ni ensamstående? Utan möjlighet till avlastning? Utan någon som delar erat barns framsteg? Utan närmre familj och släkt kring er?
Är det lika underbart när det bara är jag och barnet jämt? Och vänner ibland och kanske någon enstaka släkting några gånger per år?
Är inte en dömande eller kall fråga, utan bara ärligt funderande. Jag hade också tyckt det vore underbart om jag inte vore just ensam :(
Jag är ensamstående på heltid. Jag valde att vara OSJÄLVISK och ge upp allt för att ta hand om barnet jag själv varit med om att skapa. Det var tufft...jävligt tufft. Och jag fick möta många fördomar, såsom alla andra ensamstående mammor får göra. MEN jag kämpade på, övertygad om att jag gjorde det bästa för barnet...för barnet vill leva, barnet vill bli älskad. Jag levde efter mottot "fake it until you make it" och efter några års kämpande så började saker och ting ordna upp sig. Nu har jag fast anställnng ett fint hem, och viktigast av allt...minunderbara dotter och jag är hur tajta som helst och jag kan inte tänka mig livet utan henne. Jag tackar Gud varje dag för att jag var stark nog att GÖRA DET BÄSTA FÖR BARNET och inte enbart tänka på min och pappans bekvämlighet.
Abort är ALDRIG i barnets bästa intresse och den enda anledningen till att föräldrar som du påstår det är så att ni kan leva med skulden av att döda en person som verkligen VILL leva.
Men dömmer dig inte, vet själv hur svårt det är att vara ensamstående förälder, så skulle inte klandra dig om du gjorde abort för DIN skull. Men kom inte och påstå att det är i barnets intresse för det är ren och skär lögn, något som jag misstänker att du redan vet.
