Centurione skrev 2014-11-28 22:12:24 följande:
Det finns i alla fall ett parti som vill sänka gränsen för fri abort, nämligen Sd. Vet inte om Kd vågar driva den frågan längre, de har blivit så angelägna om att vara PK på senare år.
Själv undrar jag om det inte blir fler tragedier PÅ GRUND AV vår generösa aborträtt, än det skulle bli om den var mer begränsad..? Blir så ledsen när jag tänker på dessa kvinnor som tar första pillret och sedan ångrar sig, t.ex.. Eller som ångrar sig annars. Som är ambivalenta och egentligen skulle VILJA behålla - men så går aborten så lätt att få...
Kanske skulle det vara bättre om man bara hade fri abort alldeles i början, när man kan klara av en medicinsk abort hemma själv och det inte finns något bebisliknande att föda ut. Och att det i övriga fall skulle kunna beviljas men efter en utredning, där inställningen från den som höll i utredningen skulle vara att verkligen ta reda på vad kvinnan vill innerst inne? Då skulle ju kvinnan också, om hon fick avslag, slippa fler påtryckningar från barnets far, sina föräldrar om hon är ung, och övrig omgivning.
Jag tycker det vore rimligt om tidsgränsen för abort låg alldeles innan den utvecklingsfas då fostret utvecklar ett nervsystem sofistikerat nog att känna smärta och att känna av bristen på syre osv. som inträder i och med att dess liv avslutas (innan döden inträder). Nu vet jag inte exakt när det är men jag trodde det var runt vecka 12 - gränsen i det land jag bor i.
Angående kuratorns funktion, absolut jag tror det är viktigt. Men så svårt också. Om du hade frågat mig innan min abort om jag verkligen ville så hade jag sagt ja och nej. Finns det någon kvinna som med lätt hjärta skulle svara enbart ja? Men jag hade också sagt till kuratorn att jag var deppig och nere och mådde så dåligt under graviditeten (och det har jag sedan dess upptäckt att jag alltid gör under första trimestern, till och med som lyckligt gift). Antagligen det hemska illamåendet och den intensiva tröttheten som gör mig helt nere, man kan komma att undra om det ens är värt det att skaffa barn. Nu vet jag ju att det funkar så för mig. Men hur ska kuratorn kunna veta det? Om jag dessutom säger att jag är livrädd och har ångest inför framtiden för att jag ska bli ensamstående mamma till exempel? Och även om kuratorn visste att det mest är hormonerna som spökar för många kvinnor, hur ska hon kunna övertala kvinnan om att det är så när kvinnan själv kanske inte kan se det?
Sedan, runt 3 dagar efter aborten, vaknar man upp till verkligheten, som ur en dvala, när gravidhormonerna försvinner. Kanske det finns kvinnor som inte alls ångrar sig, men självklart är risken att ångra en abort mycket högre än att ångra att ens barn kom till världen.
