Anonym (Frân en förälder)

Äldre 29 Nov 18:17

320 svar

39 år, barnlös, göra abort?

Anonym (mmm) skrev 2014-11-29 18:14:18 följande:

När det gäller att välja, så har jag resonerat så här:
Det lönar sig att välja det alternativ som känns bäst, och inte det som man enligt olika kriterier "borde" välja. För oberoende av hur man väljer, så kan man omöjligt veta i förväg om det kommer att gå bra eller dåligt. Om det i efterhand visar sig att det var fel val, och man egentligen inte ens ville det valet, DÅ har man verkligen anledning att gräma sig. Ett beslut som känns rätt blir inte lika svårt att leva med även om det längre fram går dåligt.

Sign. en som borde ha valt annorlunda.

Lâter bra.

Anonym (Frân en förälder)

Äldre 30 Nov 09:45

#235

Anonym (gör som du vill) skrev 2014-11-30 09:29:18 följande:

Som någon skrev ovan så kan man visst ångra sina barn. Det har t.o.m. funnits några trådar på FL om det. Ts verkar dock innerst inne inte vilja göra abort och då bör hon enligt min åsikt inte göra det heller.

Ångra sina barn? Det måste ju ändå vara ytterst sällsynt och kanske något tillfälligt för att personen just då lider av psykiska problem eller ligger i skilsmässa eller något? Jag hoppas ni inte räknar in trolltrådarna som lyder typ: "jag är så vacker men min dotter är så ful, stackars mig".

Anonym (Frân en förälder)

Äldre 30 Nov 14:50

#239

Anonym (gör som du vill) skrev 2014-11-30 11:46:09 följande:

Här är en tråd som handlar om det och inte stämmer in på det du skriver. Det är ett ämne som är väldigt tabu, därför hör man inte så mycket om det. www.familjeliv.se/forum/thread/73442326-vi-finns-vi-som-angrar-barn

Okej. TS i den trâden du hänvisar till skaffade tydligen barn väldigt ung. Om man skulle sammanfatta det hon säger sâ är det att hon skaffade barn alldeles för tidigt och att hon inte riktigt hann "leva sitt eget liv" innan. Visst, det är kanske ytterligare en situation där man kan komma att ångra att man skaffade barn, man kanske inte alls var mogen eller hade hunnit göra vissa saker man gärna ville göra. Men det lär ju inte vara fallet vid 39 âr skulle jag tro.

De flesta som skriver i "ångra-barn"-trâden verkar inte hâlla med den tjejen och de som gör det verkar mest säga saker som "jag är gravid och känner ingen stormlycka just nu" (helt normalt) eller "vid födseln var det inte kärlek vid första ögonkastet med min bebis" (helt normalt också) eller "ja, det finns press i samhället att göra som alla andra gör och bilda familj när man kanske inte vill det" (visst finns det mânga som gör saker bara för att man "ska" göra det, och inte bara genom att skaffa barn - väldigt synd att leva sitt liv sâ, det hâller jag med om. Men jag sâg faktiskt väldigt lite av "jag ångrar verkligen mitt barns existens" i trâden.

Men hursomhelst respekt till dem som inte vill ha barn och inte skaffar sig några och lever helt andra liv än familjeliv, man borde verkligen inte skaffa barn för att "det är sâ man ska göra" eller för att "alla andra gör sâ".

Anonym (Frân en förälder)

Äldre 30 Nov 14:56

#240

Sâg just det här citatet i slutet av en barnbok jag läste för mitt barn:

"Sâ se vi aldrig vârt verkliga tillstånd, förrän det framstår för oss i sitt rätta ljus genom sin motsats, och aldrig känna vi värdet af hvad vi njuta, förrän vi sakna det". Robinson Crusoe, Daniel Defoe.

Kändes pâ något sätt relevant i sammanhanget.

Anonym (Frân en förälder)

Äldre 30 Nov 16:35

#243

Anonym (gör som du vill) skrev 2014-11-30 15:50:21 följande:

Var står det att hon var väldigt ung? Hon skriver att hon skaffade barn på grund av grupptrycket och det brukar inte vara på grund av det som väldigt unga tjejer skaffar barn, tvärtom är normen idag att inte skaffa barn väldigt tidigt.

Det var detta jag menade:

"Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder. "

Det låter som att hon ändâ skaffat barn relativt tidigt (i alla fall kanske alldeles innan 30 eller runt 30 vilket ju nästan är tidigt idag). Hon säger att hon inte fâtt leva "ett eget riktigt liv frân början". Hon verkar även anse att hon inte har kunnat haft ett meningsliv arbetsliv eller kunnat hitta sig själv, sina egna intressen och behov. Sâ jag fick intrycket av att hon är relativt ung. "Grupptryck" pâ att skaffa barn brukar väl ligga runt 28-30 âr för en kvinna i dagens Sverige eller? Men det beror ju sâklart pâ om hon bor i storstad eller pâ landet.

Anonym (Frân en förälder)

Äldre 1 Dec 09:43

#248

Anonym (gör som du vill) skrev 2014-12-01 07:57:36 följande:

Strax innan 30 är inte väldigt tidigt, det är ungefär medelåldern för första barnet idag. Det finns även andra trådar på samma tema. Vad jag vill säga är att man inte bör avråda någon från att göra abort med argumentet "man ångrar aldrig ett barn" eftersom det inte stämmer. Jag tror dock inte att ts kommer ångra sig om hon behåller barnet eftersom hon verkar vilja ha barnet innerst inne.

Nej det är naturligtvis inte väldigt tidigt men innan 30 är nog ändâ idag relativt tidigt. Säg vid 28 âr, dâ man i sâ fall kan föreställa sig att föräldrarna nyligen slutat studera eller i alla fall bara har några âr av arbetsliv bakom sig (nu tar jag storstaden som exempel, pâ landet är det nog kanske lite annorlunda). Att kvinnan nämnde att hon skaffat barn mest för att det är sâ man gör och inte hade tid att "leva sitt eget liv" först. Min storasyster skaffade 3 barn pâ raken, den första vid 28 âr, och hon ångrar ibland idag att hon skaffade barn sâ "tidigt" eftersom hon bara precis hann skaffa sitt första jobb när hon upptäckte att hon var gravid och sedan ta mammaledighet några månader senare. Men hon ångrar ju absolut inte sina barn. Hon har i alla fall lyckats ha en lysande karriär idag sâ det gick ju ändâ men visst kan det försvâra för vissa.

Skulle tro att vâra râd frân och med nu nog är i senaste laget och att TS redan bestämt sig. Kanske vill hon inte komma tillbaka och läsa och skriva i trâden, kan ju vara smärtsamt beroende pâ beslutet.

Anonym (Frân en förälder)

Äldre 1 Dec 14:31

#251

Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-12-01 14:05:11 följande:

Har försökt igen, imorse, kunde inte. Bröt ihop båda två. Han inför hur svårt detta är för mig och att han ju inte vill bli pappa. Pappan har åkt iväg nu och jag varit hos kuratorn. Ska ev återgå och försöka en sista gång.

Rädd bli förälder med allt ansvar. Själv. Vågar inte tro på mig själv. Vill jag verkligen detta? Gör jag ett misstag i att sätta mig och ett oskyldigt barn i en helt okänd situation som jag aldrig kan ta mig ur?Vem tar hand om barnet om jag misslyckas?

TS, de flesta män är jätteskraja under en kvinnas graviditet, till och med gifta män som önskar bli pappor. Och de flesta, även de som inte vill bli pappor, blir störtförälskade i barnet när det föds och vill vara en del av barnets liv även fast de tidigare sagt att de inte vill det. Tro mig. För en man finns inte barnet förrän det föds. För kvinnan finns det ju redan långt innan dess för det är hon som bär det inom sig...

Men även om han inte skulle vilja ta något ansvar för detta barn, vilket ju är ovanligt, sâ kommer det att ordna sig. Du kommer inte att misslyckas. Ingen förälder är perfekt och inte heller du men det är okej ändâ. Ibland är livet sâ, man måste ha tillit helt enkelt. Jag skulle vilja säga att med de största sakerna i livet sâ är det sâ, det finns inga garantier i förväg. Men det ordnar sig ändâ. Ibland är det till och med mer skrämmande att leva än att dö. Men vi måste ju leva, vi måste våga leva

Anonym (Frân en förälder)

Äldre 1 Dec 17:29

#256

Anonym (tufft) skrev 2014-12-01 15:55:01 följande:

Jag är ensam förälder till en idag tioårig son. Har inte haft stöd från pappan o knappt från egen släkt heller.

Ska försöka sammanfatta min situation:

För det första ville jag ha mitt barn, det var önskat o välkommet. Jag älskar honom enormt mycket o han är ett s k lätt barn. Sällan sjuk, inga allergier eller problematik, snäll i skolan o hemma, fina kamrater.

När han var mindre var det tuffare.

Hämta o lämna till dagis själv, fixa allt hemma, stupa i säng, kanske upp på natten, upp o ny dag. Varje dag, extremt sällan barnvakt. Bara att sätta ena foten framför den andra o bita ihop.

Men tuffast av allt var att höra andra föräldrar som antingen levde i par eller hade varannan vecka. Höra hur de beklagade sig. Eller höra om par som varit på barnfri weekend i London o mormor var barnvakt.

Jag har tigit mycket för att inte verka bitter, men gudarna ska veta att det känts ensamt ibland. För ingen som vet hur det är att vara helt ensam vet hur jobbigt det är att vara singelmamma på heltid.

Detta var min sanning.

Lycka till, vad du än väljer.

Kram

Jag förstår dig. Det är jobbigt att inte kunna fâ avlastning. Jag känner av sådant fast jag har en man (men som inte är disponibel att ta hand om barnet pga av mycket jobb), jag har ingen släkt här eller någon annan som kan hjälpa mig. Nyligen träffade jag snabbt en väninna och hennes man som bor i ett annat land och hade rest hit en vecka och lämnat deras 3-mânaders bebis med föräldrar samt barnflicka. Det låter lyxigt men när jag tänker efter tror jag inte ens att jag skulle vilja det. Själv har jag aldrig varit ifrån mitt barn, som idag är 16 månader gammal, mer än några timmar i sträck, och det någon enstaka gâng. (Om vi hade en dagisplats och jag jobbade skulle jag det ju förstâs bli mer än sâ. Och om jag var ensamstående skulle jag förstâs vara tvungen att jobba men dâ skulle jag först flytta hem till Sverige där jag kunde ha râd med dagis.) Om ett par månader kommer det andra barnet och min största oro inför förlossningen är att vara ifrån det äldsta barnet. Vi är sâ sammansvetsade och jag älskar att vi gör allt tillsammans. Men sâklart när barnen blir större sâ blir de mer självständiga och det kommer nog att finnas fler möjligheter för avlastning dâ också, typ sova hos kompisar, åka pâ läger och sâ. Ja det är inte lätt att vara förälder och särskilt inte ensamstående förstâs. Ibland tänker jag att det "lättaste" (om det är det man letar efter) måste vara att vara frånskild och ha barnet bara halva tiden. Men jag känner mig sâ välsignad att ha barn efter att ha varit med om det jag har varit med om (och under en tid ha tänkt att jag antagligen skulle spendera resten av mitt liv ensam, utan barn, utan barnbarn, typ sitta helt ensam och deppa pâ jul och sâ, ja ni vet, det kändes som att livet liksom tappade sin mening) att jag inte kan med att klaga. Kärlek är rikedom.

Anonym (Frân en förälder)

Äldre 2 Dec 14:54

#272

Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-12-02 14:16:26 följande:

Igår kväll hade jag panik och hade tankar på att ringa imorgon (idag) i desperation för en återtid direkt, "jag kan inte bli mamma, jag kan inte göra såhär mot pappan" osv som jag resonerat hela tiden.
Imorse kände jag att jag orkar inte mer nu. Som ni skrivit har jag gjort försök på försök att tillmötesgå honom och övertyga mig själv att det är bäst. Det är idioti att tvinga mig till ännu ett försök, jag måste istället lägga fokus på att acceptera och våga tro på mig själv som självgående mamma. För det är som både kurator, vänner, och ni på forumet säger - hade jag verkligen velat hade jag redan genomfört aborten.

Jag är inte överlycklig och kommer nog få panik ett flertal gånger. Men har otroliga vänner som är jättepepp och tycker det ska bli roligt, vilket smittar av sig och lugnar. Pappan har nu gått in i sin kris och jag har sagt att jag kommer stötta honom och finnas där oavsett hur han känner. Det kommer bli en ny lång och tuff process.

Angående Lennart Nilssons bilder. Som uppväxt med yrkesfotograf i familjen har jag levt med den boken sedan innan jag kunde prata... Så jag är redan väl medveten om vad som sker "därinne".

Just nu kämpar jag med insikten över min kommande framtid och försöker på uppmaning av kuratorn tillåta mig att känna glädje, trots sorgen för pappans skull, och se fram emot vem som väntar mig om allt nu går bra resten av tiden.

Grattis, du ska bli mamma. Det finaste som kan hända, ett mirakel. Du kommer inte att ångra det.

Lât du pappan ha sin "sorg". Mycket kommer att hända honom inombords frân och med att han vet att detta barn ska komma till världen (först dâ kommer han att kunna fundera pâ vad han verkligen vill göra med situationen för tidigare var ju abort ett alternativ och han kämpade för det som mânga mânga män hade gjort i hans sits). För att inte tala om vad som kommer att hända med honom inombords när barnet föds. Barnet kan mycket väl bli det finaste som nâgonsin har hänt honom (jag känner flera män för vilka det har gâtt till precis pâ det viset - först ville de abort och sedan blev de helt förälskade och besatta av sina barn när de väl var födda). Men det är nog inte lönt att försöka övertyga honom om det nu. Det fâr han se själv.

Frân och med nu, tänk först och främst pâ dig och barnet

Anonym (Frân en förälder)

Äldre 2 Dec 19:26

#279

Lycklig resa lilla nya människa

Anonym (Frân en förälder)

Äldre 3 Dec 12:37

#293

Anonym (Lyckan) skrev 2014-12-03 00:16:33 följande:

http://blogg.mama.nu/annikaleone/?_ga=1.237951171.2118954988.1417407092

Det finns hur många som helst har blivit gravida utan att vara i ett förhållande.
Du fixar detta. Själv eller med pappan.

Kände inte till den här kvinnan, hon verkar stark

Hittade den här intervjun också, jättebra:

www.mama.nu/Kronikor/Annika-Leone-Sluta-fraga-kvinnor-nar-de-ska-skaffa-barn---du-har-inte-med-saken-att-gora

Anonym (Frân en förälder)

Äldre 3 Dec 13:00

#294

Anonym (Rådvill och sorgsen) skrev 2014-12-03 00:06:27 följande:

Tack, blir så glad över all pepp jag får!

Jag ska fokusera på det positiva så gott jag kan nu.

Idag kikade jag förbi efter "mamma-avdelningen" i en klädbutik för första gången i mitt liv. Jag har haft problem med byxor ett tag men inte vågat bry mig om att köpa några mammakläder tidigare... Det känns så overkligt.

Ska också mentalt låta mig vila i att det är en tuff period för pappan just nu och att den förr eller senare kommer gå över. Jag hoppas bara på ett bra sätt men det är mycket upp till honom. Han bryr sig ju tydligen om barnet även om han inte förstår det själv... Jag håller tummarna för honom.

Som du säger sâ verkar han ju bry sig om barnet. Nu måste han fâ bearbeta och komma underfund med saker själv, det kan nog inte du hjälpa honom sâ mycket med. Det låter faktiskt som om han kommer att vilja ta ansvar tycker jag, att säga att han inte skulle göra det kanske mest var ett hot för att försöka fâ fram en abort (de brukar säga sâ dâ). Skulle tro att han kommer att börja bli delaktig framåt slutet av graviditeten om inte förr.

Anonym (Frân en förälder)

Äldre 3 Dec 13:03

#295

Förresten sâ är han ju redan delaktig. Men jag menar pâ ett accepterande och positivt sätt.

Anonym (Frân en förälder)

Äldre 6 Dec 18:25

#303

Anonym (mmm) skrev 2014-12-05 23:34:03 följande:

Har du tänkt på om du vill ha en relation till barnets farföräldrar? Jag får det intrycket att du inte har träffat dem, och kanske inte vet så mycket om dem?

Spontant tänker väl sig de flesta, att det är pappans uppgift att låta barnet och farföräldrarna lära känna varandra, och att det ska ske på pappans villkor. Men om han inte vill ha en relation med barnet, så kommer ju inte heller barnet att få en relation till sina farföräldrar, ifall du inte gör något åt saken. Om det visar sig att farföräldrarna är intresserade av att lära känna sitt barnbarn, och du vill att de ska få göra det, så behöver du ju egentligen inte bry dig om vad pappan har för åsikt. Ni är alla vuxna människor som har rätt att umgås med vem ni vill. I bästa fall kan du ju bli god vän med dem, och de kan ge dig avlastning ibland.

Så om du tror att du vill skapa något slag av relation till dem, eller ens träffa dem en gång för att få reda på hurudana människor de är, så vore det kanske en god idé att göra det innan barnet föds. Jag tror i alla fall att det skulle kännas lugnare med barnet i magen än utanför, första gången man träffas.

Lycka till med allt!

Låter som en utmärkt idé, men (ursäkta att jag lägger mig i) om jag tänker mig att det var jag som var i TS situation så skulle jag nog ligga lågt i alla fall ett litet tag till och låta pappan bearbeta det hela och först låta honom bestämma om han själv vill berätta för sina föräldrar. Skulle kännas mera diplomatiskt. Jag skulle även känna mig mer bekväm med att träffa farföräldrarna med en bebis på armen än med en i magen (om det skedde utan pappan), då hade man ju åtminstone något att prata om :)

39 år, barnlös, göra abort?

INNEHÅLL