Anonym (tufft) skrev 2014-12-01 15:55:01 följande:
Jag är ensam förälder till en idag tioårig son. Har inte haft stöd från pappan o knappt från egen släkt heller.
Ska försöka sammanfatta min situation:
För det första ville jag ha mitt barn, det var önskat o välkommet. Jag älskar honom enormt mycket o han är ett s k lätt barn. Sällan sjuk, inga allergier eller problematik, snäll i skolan o hemma, fina kamrater.
När han var mindre var det tuffare.
Hämta o lämna till dagis själv, fixa allt hemma, stupa i säng, kanske upp på natten, upp o ny dag. Varje dag, extremt sällan barnvakt. Bara att sätta ena foten framför den andra o bita ihop.
Men tuffast av allt var att höra andra föräldrar som antingen levde i par eller hade varannan vecka. Höra hur de beklagade sig. Eller höra om par som varit på barnfri weekend i London o mormor var barnvakt.
Jag har tigit mycket för att inte verka bitter, men gudarna ska veta att det känts ensamt ibland. För ingen som vet hur det är att vara helt ensam vet hur jobbigt det är att vara singelmamma på heltid.
Detta var min sanning.
Lycka till, vad du än väljer.
Kram
Jag förstår dig. Det är jobbigt att inte kunna fâ avlastning. Jag känner av sådant fast jag har en man (men som inte är disponibel att ta hand om barnet pga av mycket jobb), jag har ingen släkt här eller någon annan som kan hjälpa mig. Nyligen träffade jag snabbt en väninna och hennes man som bor i ett annat land och hade rest hit en vecka och lämnat deras 3-mânaders bebis med föräldrar samt barnflicka. Det låter lyxigt men när jag tänker efter tror jag inte ens att jag skulle vilja det. Själv har jag aldrig varit ifrån mitt barn, som idag är 16 månader gammal, mer än några timmar i sträck, och det någon enstaka gâng. (Om vi hade en dagisplats och jag jobbade skulle jag det ju förstâs bli mer än sâ. Och om jag var ensamstående skulle jag förstâs vara tvungen att jobba men dâ skulle jag först flytta hem till Sverige där jag kunde ha râd med dagis.) Om ett par månader kommer det andra barnet och min största oro inför förlossningen är att vara ifrån det äldsta barnet. Vi är sâ sammansvetsade och jag älskar att vi gör allt tillsammans. Men sâklart när barnen blir större sâ blir de mer självständiga och det kommer nog att finnas fler möjligheter för avlastning dâ också, typ sova hos kompisar, åka pâ läger och sâ. Ja det är inte lätt att vara förälder och särskilt inte ensamstående förstâs. Ibland tänker jag att det "lättaste" (om det är det man letar efter) måste vara att vara frånskild och ha barnet bara halva tiden. Men jag känner mig sâ välsignad att ha barn efter att ha varit med om det jag har varit med om (och under en tid ha tänkt att jag antagligen skulle spendera resten av mitt liv ensam, utan barn, utan barnbarn, typ sitta helt ensam och deppa pâ jul och sâ, ja ni vet, det kändes som att livet liksom tappade sin mening) att jag inte kan med att klaga. Kärlek är rikedom.