Min fruktansvärda abort, känsliga varnas

Hej alla ni som orkar lyssna. Jag tänker nu berätta för er min historia. Värsta tiden i mitt liv. Min pojkvän och jag träffades för 1,5 år sedan och blev blixtförälskade. Ni vet, kärlek vid första ögonkastet. Som taget ut en film. Vi flyttade till Stockholm och började ett liv tillsammans. Det var som en dröm. Vi var så lika, tänkte och tyckte samma sak. Trivdes och njöt av varandras sällskap varje sekund. Helt sjukt, aldrig har jag känt något liknande. Trodde inte det fanns något så lyckligt som det jag fann i hans hjärta. Min mens har alltid varit oregelbunden och har hört tidigare av läkare att mina äggledare kanske inte var utvecklade då jag hade hafft en ätstörning tidigare i mitt liv. Det gjorde att jag aldrig tänkte på preventivmedel och vart aldrig gravid. Tänkte inte att det fanns någon möjlighet...det vart jag av min livs kärlek. Trodde det var ett tecken från ovan som visade att det var menat. Men jag hade så fel. Han hade alltid behandlat mig som sin prinsessa. Vi är båda 21 år gamla, ja vi har hela livet på oss att få barn. Men när jag upptäckte det var jag redan i vecka 8. Det kändes varmt i hjärtat när jag såg plusset på Stickan. Innan hade jag inte hafft någon lust till barn men nu blev allt verkligt för mig och jag trodde han skulle bli världens lyckligaste. Många i vår vänskapskrets hade fått barn och han verkade alltid positiv till detta. Men allt skulle bli ett helvete. Han blev glad när jag berättade och jag trodde att det skulle bli det bästa som hänt oss. Dagarna senare började han tveka och sa att han inte var redo. Vi pratade länge, bråkade inte men förstod inte varann. Hur kunde han inte älska vårt livs barn. En levande kärlek som vi skapat och nu låg och växte i min mage. Jag var så stolt och han sa än en gång att han ville och vi skulle bli så lyckliga. När jag var i vecka 10 började han tveka igen och han sa att han blev mer och mer ångestfylld och han drogs bort från mig. Det dödade mig när han sa så, fattade ingenting. Han hade pratat med sin familj om det här och de alla visste att han hatade att han skulle bli pappa utom jag. Det fick jag reda på nu...hans faster kom och pratade med mig i 3 timmar om hur fruktansvärt det skulle bli att få barn i så ung ålder och att det skulle förstöra vårt liv!! Blev bara mer och mer fast besluten om att inte göra det dom sa. Hans mamma ringde och skällde och skrek tills jag grät floder. Han hotade att lämna mig om jag inte gjorde abort och grävde ner sig i sitt dataspel!! Där satt jag, helt förtvivlad att bli lämnad av mitt livs kärlek för att jag bär hans kött och blod och måste välja mellan dom!! Vem gör så???!!! Hur kan man älska någon om man gör så?!!! Behövde stöd och tröst mer än någonsin och jag visste inte om han skulle finnas där för mig. Ville inte tvinga honom att bli pappa, men abort kändes fel i hela kroppen och hjärtat satte stopp!!! Älskade livet i magen!! Älskade livet han hade gett mig i magen!! Fattade ingenting!!!!!! Ingen kunde hjälpa oss nu...han åkte iväg i flera veckor för att söka tröst hos sin familj. Jag blev lämnad kvar ensam i en kall och stor lägenhet utan kärlek och hopp kvar. Hans föräldrar snackade om taktiker för att få mig att göra abort!!!! Helt sjuka saker...veckorna gick och var i vecka 16. Stod inte ut en dag till. Antingen tar jag livet av mig. Eller tar tillbaka mitt liv. Jag förtjänar Så mycket bättre!! Någon som tar hans om mig och älskar mig för den jag är och förstår mig varför jag inte kunde göra abort ...mitt hjärta slog för det lilla som växte. Fick panik och bestämde mig snabbt att nu måste jag. Göra det fruktansvärda...jag ringde honom och sa om det är det här du vill så gör jag det för dig. Och vi bokade tid och hjärtat grävde jag djupt ner och tänkte inte alls. Fattade inte att jag just gjorde mitt livs största misstag. Men jag klarade inte en minut till ensam!!! Han och hela hans familj hade kört mitt självförtroende ner i botten. Skrivit brev om hur mitt liv kmr bli och att jag skulle minsann aldrig få ett jobb osv....jag gjorde det för min kärlek för honom. Och för att jag blev svag...jag förlåter aldrig mig själv. Jag gjorde abort mot min vilja. Och det mina vänner som orkar läsa ända hit ner, är det värsta som finns. Allt påminner om min lilla pojke som jag skrikandes födde ut i plågor och oändlig smärta i hjärtat att jag aldrig kommer få se min pojke igen. Hans 1 årsdag kommer inte hända. Han skulle födas 18 maj. Min lilla Leon. Det finaste jag ägt, allt i mitt liv påminner om dig. Allt jag ser och läser kopplas till dig. De tog dig ifrån mig och jag var för svag...jag visste inte vad jag gjorde då jag lät min idiot till pojkvän stoppa tabletten i min mun för att få ditt hjärta att sluta slå. Jag skulle dö alla gånger om för att du skulle få leva. Jag kommer aldrig bli mig själv igen. Jag andas för dig och dom drog ut dig ur min mage!!! Jag dör av smärta och sorg att jag tvingades lämna dig kvar där. Ville aldrig släppa dig ur min famn. Älskar dig för all framtid Leon. Jag kommer alltid vara din mamma och jag vet inte hur länge jag klarar att leva utan dig. Vi ses snart däruppe. För nu klarar jag inte mer. Hejdå