Lisodan-verkar ju vara ett vinnande koncept!
så himla svårt att veta vad man ska tro på. En del säger bort med kaffe, andra inte. Förra gången drack jag en del koffeinfritt men sen läste jag att det finns nåt gift i det. Så vad ska man tro egentligen?
Helendi: känner av grav en del tycker jag. Sen kanske en del är Lutinusen också , men....Lite lätt illamående, speciellt på morgonen och om jag borde äta något. Molvärk. Ömma bröst. Och på morgonen kan jag känna mig bakis. Kan också känna som lite sjukdomskänsla.....och så mer emotionel. 
hur mår du?
Lisodan: Känns nada, och jag förväntar mig inget heller. Symptomen man har är ju resultat av äggplocket och alla hormonet. De två gånger jag varit gravid har jag dessutom inte haft några symptom innan Biim och knappt efter.
Stockholmsmilen: Jag håller verkligen tummarna för dig. Kan förstå din vilja att vänta men ge inte upp än. Olika graviditeter kan ge olika styrka på test, så har det varit för mig i alla fall. Fingers xssed!
Igår var vi på ET och fick reda på att av våra 5 ägg blev 2 befruktade. Dessa två hade delat sig vidare och båda var godkända. Den ena var ngt fragmenterad, men i kategori godkänd medan andra såg bra ut.
Båda dessa fick jag insatta och hoppa nu innerligt att det ska gå vägen. Inga till frysen alltså.
Happyland - lycka till nu!
Idag RD 12 får vi nog säga att mensen kom. Så då blir det ett fjärde och sista försök innan jag fyller 43 år nästa mens eller gången därpå.
Hur tänker ni andra - hur många försök kan ni tänka er om det inte går vägen nu.
Varför Danmark och inte svensk klinik?
Jag är så orolig. Kan inte koncentrera mig på att jobba. Superförkyld också. Tycker att symtomen är som bortblåsta. Det är som om brösten har pyst ihop, illamåendet är borta. Rädd för MA igen, för det har inte varit några blödingar.
Känner mig nästan säker på att jag ej är gravid längre. 
Sist visste jag också och hade rätt! Väntar också svar från kliniken vad jag ska göra åt min bakteriella vaginos. Är livrädd att den ska ge missfall, om det inte redan är kört! Jävla skit!!
Tack för er pepp. Tyvärr så har jag ju erfarenheten att det inte måste blöda för att det ska vara missfall - eller snarare MA. Allt från förra året kommer tillbaka. Det var så fruktansvärt fruktansvärt ledsamt och upprivande att upptäcka att det inte fanns något tickande hjärta. Är SÅ rädd att det ska hända igen! Känner att de borde ringa upp mig från kliniken- efter allt jag fick uppleva förra året. Men jag antar att alla har sitt förflutna i den här svängen. De flesta har sina små sorger de bär på! Och de har massa fler par att behandla.
Hur fungerar det där med att kroppen blir van vid progesteronet? Avtar symtom då?