Regler hos umgängesföräldern
Hej!
Jag har ett barn i skolåldern från ett tidigare förhållande, barnet har Asperger och kanske även add (ska följas upp längre upp i tonåren). Har efter mycket om och men en väldigt ansträngd kontakt med pappan - vi pratar endast vid hämtning/lämning varannan helg.
Barnet har mycket problem med matsituationen (äter lite och gillar inte mycket, här ligger det även mycket skam - barnet vågar inte säga om maten inte är god i rädsla att såra den som lagat maten) i vår kommer vi att få börja med kosttillskott för viktökning pga detta. När barnet vart hos sin pappa är det mycket oro kring maten, och barnet sitter ofta med gråten i halsen å berättar om att det är jobbigt att tänka på alla regler hemma hos pappa ... Att äta med stängd mun verkar tära mest då detta påpekas konstant. Jag har tagit upp det på hab å dom säger som vanligt att jag inte kan bestämma vad som händer hos pappan ... Igår tog jag beslutet att ändå ta upp detta med pappan, att det skulle vara himla snällt om de kunde sluta påpeka detta då barnet redan tycker att matsituationen är så pass jobbig.
Gick åt pipsvängen. Fick höra om vikten om allmänt hyfs och att man skall lära sig ... Det finns ingen djupare förståelse eller lite hjärta i sådana här situationer.
Är det bara att acceptera att jag inte har något att säga till om sådant? Jag försöker att göra det så långt det går, men jag blir rakt ut sagt förbannad när det ska påpekas när ungen knappt äter! Vart drar man gränsen för när det är okej att lägga sig i? Det blir ju hemskt påfrestande psykiskt - och det påverkar våra matsituationer när barnet är hemma i veckorna. (Har inte gått in på så mycket om hur svårt det kan vara med mat när man har Asperger, men hoppas att någon som vet vad jag pratar om kikar in här ????)
