Regler hos umgängesföräldern

Nej inte direkt. Han var med i början på ungefär 6 möten av 30 per år ... Jag fick välja ut vilka möten som var viktigast och tjata ihjäl mig för att han skulle dyka upp. Jag fick även ringa och smsa all information samt påminna om att han skulle komma - å ändå hände det ofta att han inte dök upp ...

Det senaste året (barnet fick diagnosen för 6 år sedan) så har jag slutat höra av mig helt då det inte finns någon ömsesidig kontakt. Jag ringer om det är något akut, men när det kommer till skola, vardag och rehabiliteringen så har jag gett upp. Det tar så mycket energi att hela tiden informera och ha kontakt med en främmande människa - som han kommit att bli.

Förstår att det är jobbigt. Jag vet inte riktigt hur det fungerar när man har separerat, men om du pratar med hab om situationen....det finns ingen möjlighet att pappan kallas från deras sida....eller görs det redan? Båda föräldrar som har vårdnad borde ju rimligtvis ha ansvar och även skyldigheter vad gäller det egna barnet hälsa och välmående.....

Det har ju blivit en ond cirkel där ursprungliga problemet ligger i att han inte visar något intresse för att komma på möten och ta del av informationen ... Jag har ändrat mitt förhållningssätt ständigt, att ställa krav på att han deltar och engagerar sig, till att framföra all information jag tagit del av och att han är med när han anser att det är viktigt nog, till att (som det ser ut idag) inte förvänta mig något alls från hans sida ... Jag vet inte hur jag skulle kunna ta mig tillbaka till det första stadiet igen. Där jag hela tiden måste motivera hur viktiga en del möten är och ständigt må dåligt över att behöva ha diskussioner där han menar att han inte kan för att jobbet går före ...

Idag har jag och min "nya"(inne på 5;e året nu, så ny är väl inte helt rätt benämning) bestämt att vi sköter allt på egen hand, och det är min sambo jag delar vårdnaden med rent praktiskt som känslomässigt. När det ska vabbas så är det sambon som ställer upp, och det är han som står som andra kontaktperson i fall något inträffar på skoltid ... Vi har haft det så mycket bättre sedan vi började dela på föräldraskapet än innan när vi försökte inkludera barnets pappa.

Det här är ju tyvärr utanför vårt hem och går ju som sagt inte att påverka mer än med att snällt be om förändring ... Det känns som att det blir spiken i kistan över den lilla kontakt vi har, när vi inte kan få pappan på andra tankar i något så litet. Jag fattar väl att jag inte har rätt att valsa in å vara med i hans familjs uppfostringsmetoder hur som helst, men det känns mest sorgligt att pappan inte verkar ta till sig av när jag menar på att barnet mår dåligt eller är ledsen över det. Och att jag inte vet hur jag ska konfrontera barnet när det här dyker upp igen ... "Det bara är så hos pappa"? Eller ska man ge barnet verktyg att säga ifrån? Då kanske det uppstår konflikter som jag försätter barnet i. Känns som jag är delaktig i det om jag ska sitta och lyssna på barnet när det är ledsen, å bara acceptera det eller säga att det ska va då ...