Vi som har avbrutit 2014/2015

Hej Siri och Ellinor,

Jag avbröt min graviditet den 13 januari, i vecka 17 och är väl också i början av sorgeprocessen. Det går verkligen upp och ner, dagarna och timmarna. Ofta upplever jag att vardagen inte går ihop med vad jag varit med om de senaste veckorna. Hur får jag ihop att t.ex. vardagsprata med kollegor när bilden av mitt döda barn etsat sig fast i mitt hjärta? Jag är också besatt av att bli gravid igen så fort som möjligt, för jag var ju så inställd på att ett barn skulle komma till sommaren. Men vi har inte ens börjat försöka, det var ju trots allt bara lite mer än 2 veckor sedan...

Kan tänka mig att det är extra jobbigt när andra runt omkring får sina barn, som skulle varit jämnårigt ditt Siri. Kramar till dig! Följs gärna åt här, känner mig lite beroende av att ha kontakt med andra med samma erfarenheter. 

/Mari

Hej,

Jo vi valde att titta på barnet, jag hade inte kunnat låta bli. Men visst var jag orolig, rädd för att barnet skulle se konstigt ut och vara missbildat, och rädd för att det skulle vara perfekt. Jag var ganska hög på morfin när vi höll vårt barn, så så här i efterhand känner jag mig mer känslomässig än jag gjorde då. Då var jag mest förundrad över hur perfekta fingrar och tår barnet hade, tom med naglar. Nu har bilden etsat sig fast i mitt minne och är det mest verkliga jag varit med om. Det går inte att värja sig för livet... 

Jag har också börjat jobba igen. Jag har eget företag så det blir ju inte hela dagar oavsett. Jag tar det lugnt, i den takt jag orkar. Och så känns det bra att bli distraherad ibland. De "kollegor" jag träffat och berättat för har reagerat bra. Någon har väl tyckt att jag börjat jobba för tidigt. Men jag kämpade verkligen med att få bli sjukskriven i 10 dagar. Läkare verkar inte jätteglada för att sjukskriva... Båda gånger har de sagt att det bästa är att börja jobba igen. :/

Igår fick en vän till mig barn. Jag blev jätteglad och jättesorgsen samtidigt. Det fina lilla knyttet. Jag är glad att jag kan känna glädje för andra dock.Tror att det kan kännas värre när det börjar födas barn i juni, då vårt barn var beräknat... 

Kram
Mari

Hej ni fina änglamammor,

Ja, sorgen ser ju olika ut för alla. Det finns inget rätt eller fel, man måste få känna och bestämma själv. Fastän jag sörjer så tror jag faktiskt inte att jag hade mått bättre av att inte jobba. Jag har visserligen eget företag så jag jobbar när jag kan och orkar. Det hade varit annorlunda annars tror jag. Just nu har jag fått ett väldigt intressant uppdrag som håller mina tankar borta när jag vill det... Jag tror mest att jag kände mig kränkt av läkarna som bara sjukskrev mig i 5 + 5 dagar. Tror de verkligen att jag kan möta världen oförändrat efter vad som hänt? De borde erbjudit mig mer. Men sen är jag inte säker på att jag hade gjort annorlunda. 

Vad konstigt dina chefer beter sig Siri... Men det är ju inte en lätt sak att prata om. Jag känner att om jag inte har en nära relation vill jag inte riktigt prata om vad jag gått igenom. Det är för personligt. För närvarande känner jag mig lite jagad av några vänner som inte står mig jättenära, som vill prata. Som att de har behov av att prata om vad som hänt mig... Men jag känner inte för att prata med dem. Det känns jättekonstigt och jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta det. 

Jag och min man har gått igenom det här tillsammans och till att börja med kände jag mig mer nära honom pga det. Men på senare tid har vardagen blivit lite kämpigare. Han har sitt sätt att sörja, och har sina behov. Jag har mitt sätt och mina behov. Vi pratar inte så mycket om det. Och så vår lilla femåring som har väldigt stort behov av trygga och samlade föräldrar just nu. Just precis det vi inte riktigt orkar vara... Det har blivit en hel del tråkiga konflikter om allt och ingenting. Vi är nog helt enkelt slitna och trötta, och går i våra egna världar. Jag är inte orolig för vår relation som så, men det känns inte på topp just nu.

Hoppas ni mår bra, trots allt. Kramar
Mari 

Hej,

Fia, vi har ju stött på varandra i en annan tråd också. Vi avbröt samma datum. Jag känner också att jag börjar gå vidare. Att såret inte är så öppet och känsligt. Jag kan prata om vad som hänt utan att bryta ihop. Fast igår var en tuff dag.

Jag hade fått veta från min svägerska (som har barn på samma dagis som vi) att personalen fått veta vad som hänt redan samma dag som vi avbröt eftersom vår femåring berättat det. Vi berättade för huvudpedagogerna någon vecka senare och då låtsades de som att de inte alls visste någonting. De berättade inte för oss att vårt barn pratat mycket om vad som hänt (det gör hon inte hemma) och att de varit lite chockade. De hade inte velat säga något till oss då de tyckte det var för känsligt. Jag blev så ledsen och besviken, över att inte få veta hur mitt barn reagerat och över att de alla vetat hur jobbigt vi haft det och inte nämnt någonting. Människor har verkligen svårt att bemöta sådana här saker...

Jag har också börjat tänka på formen, gick upp 6 kg under de fyra månaderna. Mådde också illa och var supertrött, så det blev ingen träning alls, trots att jag hade ambitionen i början. Egentligen känner jag mig okej med min kropp men jag nojjar lite över att se gravid ut när jag inte är det. Har börjat träna på gym, för att förbereda benen för löparspåret. Jag tänker ju bli gravid igen så fort det går, så jag undrar hur länge jag håller ångan uppe. Kanske hinner jag gå ner några av kilona...

Vi har också börjat ha sex igen men skyddar oss än så länge. Jag vill inte bli gravid igen innan vi varit på återbesök, som är inbokat i nästa vecka. Då kollar de ju så att inte något finns kvar efter avbrytandet. Inte för att jag tror det, det var ju ändå i vecka 17 och hela moderkakan kom ut. Men det kan nog vara bra för kroppen att vänta tills menscykeln är igång... Vet inte om det ökar risken för missfall. 

Ha en bra dag!
/Mari

Hej,

Ja bra att peppa varandra!! Finns det något annat forum för det som är bättre än familjeliv kanske? Jag ska i alla fall iväg till gymmet nu, och jobba bort lite gravidmage. Ser det som en förberedelse inför nästa graviditet. Äter också järn och folsyra. Nästa gång ska inget gå fel!

Kram på er

Jag bor i Skåne. 

Hej Fialotta,

Styrkekramar till dig! Jag förstår verkligen att det är jättejobbigt för dig och din familj just nu. Det du ska gå igenom är något av det smärtsammaste man kan uppleva. Men du kommer klara det! Vi är starkare än vi tror. 

För oss har det nu gått lite mer än tre veckor sedan vi förlorade vår Vide och konstigt nog känns livet hanterbart igen. Vardagen tar vid trots allt. Vi har också ett barn sedan tidigare vilket gör att man tvingas in i rutinerna igen. Självklart blir det också mycket tårar, samtal och tankar på det som hänt. Men nu siktar vi framåt, och hoppas på att bli gravida snart igen.

Vi tog avsked av vårt barn genom att hålla i det och ta foton. Jag var ganska omtumlad och avtrubbad av smärtlindring, så jag var inte helt uppkopplad på mina känslor. Jag trodde att jag skulle ha svårt att lämna ifrån mig barnet, men det blev inte så. Fotona är väldigt smärtsamma men känns livsviktiga. Som en påminnelse om att det har hänt, att det inte var en mardröm. Några dagar efteråt kom den värsta smärtan. Ångest över att jag hade lämnat mitt barn på sjukhuset och åkt hem, utan protest. Så det är nog väldigt viktigt att ta sig tid och titta och säga hejdå, om man orkar. Jag förstår om man inte gör det... Men det var väldigt fint. Och det är fint att ha bilderna. Men jag tror att man också kan hämta ut sjukhusets bilder i efterhand, om man inte orkar se barnet direkt.

Vi valde ett anonymt omhändertagande av barnet, vilket betyder att askan sprids i en minneslund utan att barnets namn registreras någonstans. Istället har vi planterat ett videung-träd i vår skog och skapat en liten minnesplats. Det känns fint att ha det.

Tänker på dig nu, och nästa vecka. Hoppas det går så bra det kan gå, och hör av dig om du har mer frågor.

Kramar

Mari

Hej Fialotta,

Styrkekramar till dig! Jag förstår verkligen att det är jättejobbigt för dig och din familj just nu. Det du ska gå igenom är något av det smärtsammaste man kan uppleva. Men du kommer klara det! Vi är starkare än vi tror. 

För oss har det nu gått lite mer än tre veckor sedan vi förlorade vår Vide och konstigt nog känns livet hanterbart igen. Vardagen tar vid trots allt. Vi har också ett barn sedan tidigare vilket gör att man tvingas in i rutinerna igen. Självklart blir det också mycket tårar, samtal och tankar på det som hänt. Men nu siktar vi framåt, och hoppas på att bli gravida snart igen.

Vi tog avsked av vårt barn genom att hålla i det och ta foton. Jag var ganska omtumlad och avtrubbad av smärtlindring, så jag var inte helt uppkopplad på mina känslor. Jag trodde att jag skulle ha svårt att lämna ifrån mig barnet, men det blev inte så. Fotona är väldigt smärtsamma men känns livsviktiga. Som en påminnelse om att det har hänt, att det inte var en mardröm. Några dagar efteråt kom den värsta smärtan. Ångest över att jag hade lämnat mitt barn på sjukhuset och åkt hem, utan protest. Så det är nog väldigt viktigt att ta sig tid och titta och säga hejdå, om man orkar. Jag förstår om man inte gör det... Men det var väldigt fint. Och det är fint att ha bilderna. Men jag tror att man också kan hämta ut sjukhusets bilder i efterhand, om man inte orkar se barnet direkt.

Vi valde ett anonymt omhändertagande av barnet, vilket betyder att askan sprids i en minneslund utan att barnets namn registreras någonstans. Istället har vi planterat ett videung-träd i vår skog och skapat en liten minnesplats. Det känns fint att ha det.

Tänker på dig nu, och nästa vecka. Hoppas det går så bra det kan gå, och hör av dig om du har mer frågor.

Kramar

Mari

Jag ska på återbesök nu i veckan, 4 veckor efter avbrytandet. Jag fick själv boka in tiden hos specialistmödravården. Förutom att de ska göra graviditetstest så är tanken att vi ska prata om riskerna för att samma sak händer igen vid en ny graviditet. Vi ska också träffa barnmorskan som gjorde KUB/NUPP eftersom det blev en ganska rörig tid efteråt, med intensiva kontakter. (Vi fick veta precis innan jul då all sjukhuspersonal gick på ledighet, vilket innebar att vi fick vänta i 4 veckor innan vi fick svar på fostervattensprov)

Siri: Jag bor utanför Simrishamn och träffas gärna. Skåne är ju inte så stort så vi kan säkert mötas upp eller träffas nånstans som passar oss båda. 

Kram

Hej,
Idag var jag på återbesök. Imorgon har det gått en månad sedan vi avbröt graviditeten. :´( Det var ganska meningslöst med återbesöket faktiskt. Jag fick själv be om att göra ett graviditetstest, för det hade de sagt på sjukhuset att jag skulle göra... Det var såklart negativt. 

I övrigt så pratade läkaren lite om trisomi 13 och om att det inte är någon ökad risk att det händer oss igen. De hade inga provsvar som visade vad som gått fel, vilket vi förväntade oss. Han menade att det inte skulle visa något mer än det vi vet. Sen frågade han om vi tänkte skaffa barn igen snart eller om vi ville vänta. När jag sa att vi ville försöka så fort det gick sa han att det inte fanns någon anledning att vänta. Ingen ökad missfallsrisk finns om man blir gravid direkt. Det handlar väl mest om att man ska vara mentalt redo igen... Jag är redo. Vill ha ett litet barn i min famn så fort det bara går.

Så nu gäller det att dricka några glas vin och äta så mycket brieost som jag orkar, för snart är det slut på det, IGEN.

Hur går det för er med träningen och att komma i form? Jag har lyckats träna 3 gånger på 3 veckor. Denna veckan har det ännu inte blivit något, men ska försöka få in det i helgplanen. Ååå vad jag längtar efter våren och löparrundan! Hoppas jag hinner med några rundor innan illamåendet slår till igen. 

Kram

Hej Fiiaaa (och ni andra),

Graviditetstest görs för att se så att allt är kom ut vid avbrytandet. Inte för att det känns som nån risk när barnet är 17 veckor eller liknande. Men det verkar vara en rutingrej som görs. Gynundersökning görs inte, om du inte önskar det förstås. Det ska nog inte vara några problem om avbrytningsprocessen gick bra och blödningarna slutat.

Skidspåret här nere i Skåne är brunt. Inte för att jag vill påstå att jag hade varit ute och åkt skidor om det varit snö, vi har inte riktigt den vanan här nere. Var bor du Fiiaaa?

Graviditetskilona börjar försvinna på mig, jag är typ tillbaka på vikten jag började på innan jag blev gravid. Däremot är ju kroppen inte så pigg och fast som innan. Magen är degig och tom, likaså brösten. Lite ledsen helt enkelt.

Jag jobbar ganska intensivt just nu (uppdrag som egenföretagare) så träning 3 ggr i veckan är helt omöjligt. Jag är glad att jag får in en gång så här långt. Men visst hade det varit bättre med mer aktivitet... Semlor frossade jag i, i väntan på avbrytandet. Mycket annat också. Total dekadens rådde vad gällde godsaker. Livet var ju misär och det kändes bra att släppa på gränserna då. Nu är jag strikt. Inget sött på veckorna. Sötsuget som jag hade jobbat upp försvann efter en vecka. Men det kommer väl snart igen hoppas jag, i samband med att mensen kommer igång! Hoppas snart...

Kram

Hej,

Fialotta: Så skönt att ert avbrytande gick snabbt och att ni fick bra stöd. Precis som Fia skriver, så är det bara att kämpa sig igenom dagarna nu. Gråta, prata och vila. Snart kommer det bli lättare och lättare. Jag är också förvånad över hur positiv jag kan känna mig idag, även om jag sörjer fortfarande.

Och min mens har också kommit!!! Nu blev jag lite ställd. Är det redan dags att bli gravid igen? Sitter med brie-ostmackan i handen... :) 

Kram

Hej igen,

Jag förstår precis hur du känner, och visst kan det vara olika. Du ska tillåta dig själv att sörja och återhämta dig så länge du behöver. Men jag tror ändå att du kommer må mycket bättre om bara nån vecka. Jag var sjukskriven i 2 veckor, sen satte jag igång att jobba. Men eftersom jag har eget företag styr jag mycket själv hur mycket jag ska jobba och när... Det är ju en fördel. Börja jobba deltid till att börja med... 

Min mens kom 4,5 vecka efter avbrytandet. 

Hej Fialotta,

Vi gav vårt barn ett namn på väg till fostervattensprovet. Det blev en känslomässig grej eftersom vårt första barn hade "arbetsnamn" redan från allra första början. Nu när vi väntade vårt andra barn, och det verkade som att vi skulle förlora det, kändes det fel. Som att det betydde otur att barnet inte hade ett namn... 

Såhär i efterhand känner jag inte att det var ett barn med ett namn som kom till oss. Det var ju ingen person som vi lärde känna. Jag hann inte knyta an till det heller i magen. Så oftast pratar vi om bebisen snarare än att vi benämner det med namnet vi gav. Men jag kan tänka mig att det är väldigt olika. Jag kan tänka mig att om jag hade gett namnet till barnet tidigare (såsom vid första barnet) så hade det betytt mer även nu.

Kram

Hej,

jag funderade tidigare på att skapa en sluten Facebook-grupp till oss, men jag är inte så hemma på det så jag fattade inte riktigt hur man skulle göra. Om någon annan vill ta på sig att starta en grupp så är jag på!

Trevlig kväll,

Kram

Så härligt tjugofemton att det gick bra för er!! Jag glädjs med dig. 

Misshjb - Ledsen att höra att även du har gått igenom det hemskaste hemska. Vi andra har retirerat till en facebook-grupp för lite privatare samtal om både avbrytandet och om framtida graviditeter. Skicka PM till Siri83 om du vill bli tillagd.

Kram