Fruktansvärt :'( hur hade ni gjort i denna sits?
Vet inte ens hur jag ska börja. Jag bara skakar och gråter hela tiden. Legat och nästan hyperventilerat på nätterna av ångesten.
Jag ska försöka fatta mig kort. Jag och min dåvarande sambo levde ett ganska problemfritt och bra liv första året. Jag blev gravid när vi varit tillsammans i någon månad och bestämde mig för att behålla barnet. En underbar liten pojke kom till världen. Med tiden började han förändras. Aggressioner, fruktansvärda utbrott m.m.m
Sanningen kom fram till slut vad som låg bakom så mycket saker. Han hade börjat missbrukat amfetamin igen och stora mängder fanns i vårat hem. Många års fängelse hade väntat vid en husrannsakan kan jag säga.
Jag stack med barnet. Har försökt börjat ett nytt liv. Otroligt kämpigt har det varit. Han har fått stöd och hjälp genom olika instanser (säger man så?) ja ni förstår säkert. Det har gått en lång tid och vi bor i varsitt boende. Började träffas igen i mitten på sommaren och han har uppvisat ett annat uppförande och har ju tyckt han kommit
Långt.
Vi har sen en tid stått där vi inte vet hur vi ska göra med just "vi" så för en vecka sedan så fick jag ett plus på ett gravtest då mensen oväntat uteblev. Oplanerat till tusen men hade tankarna på att prova flytta ihop igen och utgå därifrån och försöka. Lycklig till tusen i en vecka.
Så hittar jag en påse med pulver (lite granna kvar) i hans jackficka då jag letade efter mitt bankkort. Brukar aldrig kolla i fickor, plånböcker osv annars men då var det brått till affären och han sov.
Världen rasade samman. Kastade ut han och han lovar och bedyrar att den där är gammal och han hade bara "råkat" hittat den i innerfickan och sen hade den hamnat där. Han skulle slängt den.
Många frågeställningar. Varför kastades den inte direkt? Varför lägga den mer "tillgänglig/synlig" ja många frågor. Jag vill inte tro detta men magkänslan säger mig att han tagit återfall.
Pissprov är försent att ta, det har gått för många dagar tror jag. Ett blodprov vet jag ej. Han vill bevisa sin oskuld säger han och jag har sagt att han får ordna ett hårprov bäst han vill då för det kan ju visa längre bak. Jag ska veta sanningen och tror alltid den segrar till slut.
Överväger en abort :'( vill inte stå med två små där sen och jag blivit lurad och ska klara allt själv. Jag vågar inte ta chansen att sätta ett barn till världen med denna oreda i allting. Kanske är jag för "hård" men det känns rätt ena stunden o andra inte och psyket går i bitar snart. Fixar inte dessa lögner. Hade så väl förstått om han börjat igen och varit rak och ärlig. Jag har verkligen förståelse. Men det känns som lögner är värre än händelserna,..
Ja vad hade ni gjort i min situation? :( Han säger han ska in för prover imorgon men ja,.. Ibland tror jag han ljuger så han tror sig själv och samtidigt tänk om det är sanning. Då återstår ändå ilskan över att detta "skräpet" kanske våran son skymtat ifrån jackfickan och stoppat i munnen ja vad fan som helst. Är man SÅ slarvig?!