Jag håller helt med Natulicien här. Bra råd och verksamma och viktiga strategier. Sluta upp med att skicka småbarn till rummet och sätta dem på skamstolar och annat liknande, det är allt igenom dåligt och hjälper inte till att forma trygga och bra individer.
Sköter han något själv inne på toaletten? eller torkar du honom och vill ändå få in en vana att tvätta händerna hos honom?
Glass tycker jag att han ska få om de ger honom det. När du blir bjuden på något hemma hos någon annan så skulle det väl vara konstigt om din man eller någon annan sa nej till det fast du själv sagt ja?
Jag hade sagt:
"Jag ser att du vill klättra, kom så hittar vi något annat ställe än bordet att klättra på, det är inte så kul med lortiga fötter där man ska äta."
Jag förstår inte varför du -verkar- bli så oerhört provocerad och ilsken av en sådan där sak? 3-åringar ska inte ha respekt för sina föräldrar, det är ett för komplicerat begrepp för så små barn. 3-åringar som förefaller ha respekt för mamma och pappa är mer skrämda till lydnad än de har förstått vidden av att respektera varandra.
Kuddarna och filtarna är ju en skitsak. De ska väl användas?
Jag är i vecka 32 nu och jag blir fan rädd när jag läser vissa, många inlägg i denna tråd. Jag vet ju inte vad som väntar mig och har ingen aning om vad komma skall, sitter inte heller på nån häst och säger "så svårt ska det la inte va" men asså... Jag tvivlar på att jag hade kunnat behålla mitt förstånd om jag "får" ett litet monster. Man får ju dock inte ett sådant barn, något måste ju ha skett på vägen för barnet att komma agera så bångstyrigt som dem kan göra.. eller? Jag har alltid sagt helt kaxigt att det är föräldrarnas fel när man sett barn som beter sig illa, avskyvärt, odrägligt, skamligt jobbigt men nu när jag läser era trådar så ser man ju verkligheten från en helt annan vinkel. Det är mänskligt att brytaihop och man gör helt enkelt så gott man kan.. oftast. Och så av alla tusentals sätt att fostra på, klart man väljer gå på egna värderingar och principer men tur man har andra man kan fråga om råd.
Har tyvärr inga knep, jag tror ju lite att det är där i början nånstans som gått fel.. det går säkert att komma på rätt spår igen, det måste nog göras ganska snart bara..
Jag lär säkert starta min egna tråd om några år fast hoppas inte.
Jag tycker också att man bör försöka ha trevligt vid måltiderna. Men jag tror att det är viktigt att man förstår att vad vuxna anser vara trevligt är inte nödvändigtvis är vad barn anser är trevligt.
För att generalisera så tycker vuxna ofta att det är trevligt att sitta i lugn och ro och äta. Måltiden får gärna vara länge och bör innehålla så få element av störning som möjligt. God konversation är uppskattat och det får gärna förekomma både levande ljus och fin duk.
Barn däremot tycker att en trevlig måltid är en som äts under bordet eller varför inte på. De vill generellt inte sitta länge i taget och äta och verkligen inte äta hela måltiden i ett svep. Deras idé om god konversation skiljer sig väsentligt från hur vuxna ser på saken, kanske vill de också äta med händerna eller åtminstone få en taktil uppfattning om vad maten kan tänkas innehålla och så vidare.
Klart att så vitt skilda inställningar om vad som är en trevlig stund i livet krockar.
Nu brukar de flesta föräldrar inse det orealistiska i att varje dag sitta ner vid vackert dukat bord och levande ljus samtidigt som man har en 3-4-åring och en bebis hemma, men fortfarande tror jag att det i de flesta vuxna finns en starkt rotad önskan om att ha en fridfull och liksom väldigt mysig måltid, där alla blir sedda, väntar på sin tur och beter sig både artigt och belevat. Den djupt rotande önskan om harmoni i familjen och kärlekstänkandet ("mättanden av barnen") som måltiden som symbol står för tror jag är ett väldigt stort hinder för att nå en kompromiss som är behaglig för alla familjemedlemmar.
