Är sååå "trött" på min 3,5-årings beteende! (Gnäll, trots, lyssnar inte, arg...)

Angående köksbordet så hade jag inte bett flera gånger, jag hade inte rutit, jag hade inte tagit hårt i honom och jag hade inte stängt in i ett rum.
Jag hade istället sagt till en gång: "Jag vill inte att du är uppe på bordet". Hade han ändå gått upp igen, så hade jag direkt lyft ner honom, utan hårda nypor. Jag hade alltså försökt avstyra innan situationen trappades upp, vilket lätt sker om det blir mycket tjat.
Vad gäller kuddar och filtar på golvet så hade jag inte gjort någon stor grej av det, utan låtit dem ligga tills vidare, och bara sagt att "Jag vill inte ha dem på golvet, så du får plocka upp dem sen."

Jag hade sagt:

"Jag ser att du vill klättra, kom så hittar vi något annat ställe än bordet att klättra på, det är inte så kul med lortiga fötter där man ska äta."

Jag förstår inte varför du -verkar- bli så oerhört provocerad och ilsken av en sådan där sak? 3-åringar ska inte ha respekt för sina föräldrar, det är ett för komplicerat begrepp för så små barn. 3-åringar som förefaller ha respekt för mamma och pappa  är mer skrämda till lydnad än de har förstått vidden av att respektera varandra. 

Kuddarna och filtarna är ju en skitsak. De ska väl användas? 

Det är en knäpp regel, tycker jag. Om han vill lägga kuddarna på golvet och använda dem som madrass, goshög, koja eller något annat så går inte det alltså?

Har du/ni många regler? Så många att det blir fajt om en hel massa saker? I så fall har du för många regler. Hellre några få viktiga än en massa prestigeregler som sedan ska kämpas för att upprätthållas av en mamma som är arg och sur stora delar av tiden. 

Det ska vara kul att vara 3 år. 

Jag är i vecka 32 nu och jag blir fan rädd när jag läser vissa, många inlägg i denna tråd. Jag vet ju inte vad som väntar mig och har ingen aning om vad komma skall, sitter inte heller på nån häst och säger "så svårt ska det la inte va" men asså... Jag tvivlar på att jag hade kunnat behålla mitt förstånd om jag "får" ett litet monster. Man får ju dock inte ett sådant barn, något måste ju ha skett på vägen för barnet att komma agera så bångstyrigt som dem kan göra.. eller? Jag har alltid sagt helt kaxigt att det är föräldrarnas fel när man sett barn som beter sig illa, avskyvärt, odrägligt, skamligt jobbigt men nu när jag läser era trådar så ser man ju verkligheten från en helt annan vinkel. Det är mänskligt att brytaihop och man gör helt enkelt så gott man kan.. oftast. Och så av alla tusentals sätt att fostra på, klart man väljer gå på egna värderingar och principer men tur man har andra man kan fråga om råd.

Har tyvärr inga knep, jag tror ju lite att det är där i början nånstans som gått fel.. det går säkert att komma på rätt spår igen, det måste nog göras ganska snart bara..
Jag lär säkert starta min egna tråd om några år fast hoppas inte.

Ja, jag tycker inte att just sådana saker är så knepiga. Oftast slutar han efter en tillsägning och/eller fysiskt hinder. Och jag skulle inte låta honom göra det igen och igen eftersom jag skulle hindra honom att göra om det.

Vår son, som är drygt 4 år, gör också så i perioder; d.v.s. "bryter ihop" när det är dags för middag och han ser att det är någon mat som inte är hans favoritmat. Han kan skrika: "Nej, inte sån där mat. Jag ville ju ha korv!", eller något liknande. Vi brukar aldrig servera alternativ mat, utan säger t.ex. "Ja, korv är gott, men det kan man ju inte äta varje dag, då skulle man få näringsbrist. Idag äter vi det här." Vi ger ingen annan mat, men säger inte heller åt honom att gå eller att han får vara utan mat. Oftast äter han efter en stund, men ibland petar han bara i sig yttepytte. Vi brukar inte tjata eller tvinga när det gäller mat. Han får äta det han vill av det som serveras och hur mycket/lite han vill. Det brukar jämna ut sig.
Han har dock aldrig sprungit iväg utan väljer ändå alltid att sitta med vid bordet. Men skulle han springa iväg så skulle jag nog bara säga att jag gärna vill att han sitter med oss och äter, men sedan låta honom vara. Oftast tycker jag att det fungerar bra att låta bollen ligga hos barnet och be barnet säga till när han är redo.

Jag går igenom precis samma sak som du just nu och visst blir man galen ibland. Otroligt jobbig period tycker jag eftersom det är sådan balansgång hela tiden och minsta lilla kan utlösa ilska eller gråt. Min dotter är 3,5 år och är yngst i raden av 3 systrar.

Jag har märkt att hennes humör mycket går hand i hand med min och pappans ork. Är vi sena på morgonen och ska försöka skynda på hennes ritualer så brister allt och vi får bära ut en skrikande tjej till bilen utan ytterkläder. Inget kul alls. Nu har vi börjat med klädrace och gör en kul grej av morgonrutinen, och då tycker hon att det är kul med tävlingsmomentet. I övrigt går saker och ting lättare av att vi ägnar henne positiv uppmärksamhet, t.ex. genom att sitta med henne och tillsammans städa upp på rummet. Vid maten har vi som regel att man måste sitta tillsammans vid bordet och måste smaka på maten för att veta om man tycker om. Sen väljer var och en hur mycket de vill äta, men vi tar aldrig fram någon annan mat istället för det som serveras. Tycker att det går lättare att äta när hon själv är delaktig runt måltiden, t.ex. dukar, rör ihop en sås eller bestämmer vilka fruktbitar vi ska ha till efterrätt, pratar om hur de gör på dagis etc.

Angående regler så behöver alla barn ha det. De behöver hjälp med strukturen för att kunna få lugn och ro och slippa testa hela tiden. Hur och vilka regler måste ni ju hitta som passar er. Det viktiga tror jag är att stå fast i de regler som finns och inte backa när man har börjat säga nej. 

Några tips kanske som hjälper ibland. Och ibland har man helt enkelt inte orken att göra det där lilla extra förstås. Lycka till med din 3,5 åring!

Jag menar att om han säger att han inte vill gå och lägga sig så säger vi: "Okej, då får du själv säga till när du vill gå och sova." och om han inte vill ta på vantarna så säger vi: "Okej, då tar jag dem i fickan, så får du säga till om du vill ha dem sen." etc. Och när det gäller att springa från bordet så hade jag kunnat säga: "Okej, vi äter i alla fall nu så får du säga till när du vill äta så värmer vi din mat då.". Jag ser ingen vits med att tvinga ett barn som inte vill äta, eller som har ätit färdigt, att sitta vid bordet.

Värmer ni hand mat om ni är bortbjudna också?

Äntligen nån annan som också går igenom det jag går igenom varje dag fast med min 6-åring..
Min son beter sig precis likadant som din ....EXAKT ...när jag läste det du skrivit det var så jag trodde för en sekund att jag själv skrivit detta..
Jaa,jag känner frustration,ensamhet,misslyckande,hopplöshet, och ilska ..Stöd skulle ju inte vara helt helt fel,eller ge varandra tips o råd... :)