Blomster84 skrev 2015-05-13 10:48:21 följande:
Nej jag har aldrig känt att jag vill ge upp. Men har svårt att glädjas åt andras graviditeter vilket man ju vanligtvis gör och det är jobbigt att försöka dölja för vissa och förklara för andra. Min första graviditet (när jag var 20) resulterade i en dotter som nu är 10. Folk har alltid sagt att jag ska vara nöjd med att jag iaf har ETT barn, vilket jag kan förstå. Problemet är att jag känner att genom att ha ett barn så vet jag också vad jag missar. Min mamma sa att det var mitt livs stora misstag att skaffa barn så tidigt men det var mitt livs bästa beslut. Efter det har det ju knappast gått nåt vidare.
Med mitt ex så visade det sig att hans spermier hade 0% rörlighet men ändå blev jag gravid 5 ggr med honom. Dock slutade de 2 sista med utomkveds med 3 månaders mellanrum. Då var jag riktigt knäckt och kände att jag orättvist nog anklagade honom för dem inombords. Att det kanske var hans fel att det blev utomkveds. Komplett meningslöst och orättvist av mig, jag vet.
Än värre blev det när en av mina bästa väninnor kom till mig en vecka senare och skrattandes berättade att hon bara råkat bli gravid med en kille på fyllan och undrade om jag kunde hänga med när hon gjorde abort samtidigt som min ex-man fick sitt tredje barn med sin nya tjej.
Då kände jag att livet är så sjukt orättvist. Var väldigt låg i ett år ungefär men sen träffade jag min sambo och valde att göra slut med mitt ex då vårt förhållande blivit väldigt infekterat och destruktivt och börja om helt.
Hur som helst, graviditeter och bebisar är fortfarande ett känsligt ämne. Men jag försöker tänka på allt positivt med att inte ha barn när det blir för jobbigt. Att jag o min sambo (har bara dottern varannan vecka) kan gå ut och äta eller gå på bio när vi vill, resa mer än många andra, slippa ligga dödstrött på soffan o somna vid nio varje kväll, ha kvalitetstid med varandra, laga mat tillsammans och äta när vi vill. Gäller nog att fokusera på de möjligheter som ges "barnfria" par och som andra kanske inte har. Låter säkert löjligt i vissas öron men det är det som får mig att känna att livet inte är över om vi nu inte skulle lyckas.
Sen har jag och min sambo börjat med familjerådgivning för att lära oss kommunicera ännu bättre, framför allt med det vi går igenom nu. Så vi har ett extra "skyddsnät" om vi får svackor så vi inte tar ut det på varandra. Jag säger inte att det är lätt, alla har vi svackor såklart, men det känns som ett extra stöd.
Hur hanterar du det när det blir för jobbigt?
Vilken underbar inställning du har!
Jag önska jag kunde vara lite mer glad för det jag har (vi har ett barn som blir 4 i år).
Just nu ser jag tyvärr bara det jag inte har, precis som du beskriver...
Att genom att redan ha ett barn så ser jag vad jag går miste om.
Framförallt ser jag bara fet alla andra har/får och kan inte heller glädjas åt det tyvärr. Hoppas verkligen att det är något övergående! För jag skulle inte orka gå igenom livet och vara bitter och ledsen.
Det jag tycker är jobbigt är den ekonomiska aspekten.
Det är ju fruktansvärt dyrt med ivf och vi har dessvärre lite ont om pengar så jag kan inte riktigt se hur vi skulle få råd att fortsätta... Hur mkt vi än vill...
Det har gått så långt i den ekonomiska frågan att jag inte längre kan njuta av ev. resor osv. Jag ser alla utgifter som "inkräktare" på våra ivf försök och jag räknar allt i hur många ivf försök vi får för pengarna osv.
Vi har pratat om att gifta oss (vi har väntat för att få råd att genomföra våran drömdag precis som vi vill ha det, men vi visste ju inte att vi skulle sitta här med dom problem vi nu har) men nu skulle det kännas helt fel att lägga dom pengarna på ett bröllop när man kunde fått åtskilliga försök med de pengarna.
Samtidigt känns det så tråkigt att låta åren gå och inte njuta och må bra i nuet.
Dessa tankar brottas jag med dagligen och har väl inte riktigt hittat något sätt att "deala med dom".
