Hur gick ni vidare efter en sorg?

Hej Ki1
Beklagar verkligen så väldigt mycket

Jag förlorade min mamma för snart tre år sedan (var då 25  år), väldigt plötsligt och chockerande. Då trodde jag aldrig att livet skulle gå att leva mer, min mamma var min bästa vän och stöttepelare- den som alltid fanns där
Det första året var som en mörk dvala, jag levde mest för min son och tog mig upp om dagarna för honoms skull. 
Idag har jag lärt mig acceptera det som hänt, försöker se positivt på livet och  med tanken om att mamma alltid är med mig vart jag än är- min ängel på axeln ungefär

Du måste ge dig tid att sörja, inte trycka bort känslorna även fastän det gått en tid. Kanske behöver du gå till någon professionell som kan hjälpa dig hantera sorgen om den blir för tung 
Omge dig med personer som du känner di trygg med, och glöm inte att hitta på roliga saker för din egen skull.

Tack så mycket joszan! Jag har som tur är min familj som stöttar mig. Det känns dumt att hitta på roliga saker och att prata med andra om du förstår hur jag menar. jag har kommit väldigt långt gråter inte lika mycket o har pratat med olika psykologer osv de känns skönt men de kommer ändå över en ibland och vissa dagar orkar jag knappt gå upp ur min säng och mina tankar går runt o runt o blir ännu värre. och andra som har jag har pratat med som har varit med om liknande saker säger att livet inte blir som förut.. Jag vill ha ett normalt liv men vågar inte leva fullt ut min pojlvän var väldigt svartsjuk av sig vilket gör att jag känner ännu mer skam av att bara prata med mina killkompisar. Så stänger ute de mesta vilket kanske inte är så bra..

Ki1. Jag har svarat dig i diNääs andra tråd. Det gräddar som att det blev två likadana men jag kan föra över mitt svara hit om det är ok.

Först och främst vill jag beklaga din förlust. Det är mycket tungt att förlora människor som man älskar djupt.

Jag var 21 när jag förlorade min dåvarande fästman i en mycket tragisk olycka. Han var sjöman och båten var med i en storm och sjönk och ingen av sjömännen överlevde detta.

Hur man tar sig igenom detta? Det gör man inte!

Man lär sig att leva med sorgen, sida vida sida.

I början är det totalt kaos och då gäller det att man har vänner och familj som kan fånga upp en i chocken. Man behöver människor runt omkring sig där man får vara kravlös ibland, just för att komma igenom den första riktiga chocken. Sorgen har många faser där man iband tar 2 steg bak i sorgen men även 1 steg fram.

Det var svårt och ÄR fortfarande svårt att acceptera fullt ut fastän det har gått 11 år och jag har en ny man och barn. Man måste få låta sig att bryta ihop. Det finns inga regler för hur länge du "får" sörja. Sorgen har ingen tidsintervall eller tidsbegränsning.

Med tiden tycker jag att sorgen "trubbas ut". Ungefär som en vass penna som sakta men säkert blir allt trubbigare. Dock kan sorgen ändå skölja över mig ibland och den kan vara så brutal att det blir svårt att andas och så blir det alldeles bäcksvart framför mig. Där och då får man faktiskt infinna sig i den känslan och helt enkelt rida ut stormen.

Att ha någon att prata med är alltid befriande. Älta, älta och älta. Speciellt nu i början.

Många säger att det allra första året är jobbigast pch visst kan jag tycka att det är så.

För mig är det jobbigaste just vetskapen av att han för alltid är borta. Att vår framtid tillsammans dog där och då, tillsammans med honom.

Omge dig av människor som kan vara med dig i sorgen. Du behöver det.

Skriv här till mig om du orkar och vill. Jag lyssnar gärna.

Hoppas min lite röriga text var till någon hjälp.

Kram