Hur gick ni vidare efter en sorg?

Ki1. Jag har svarat dig i diNääs andra tråd. Det gräddar som att det blev två likadana men jag kan föra över mitt svara hit om det är ok.

Först och främst vill jag beklaga din förlust. Det är mycket tungt att förlora människor som man älskar djupt.

Jag var 21 när jag förlorade min dåvarande fästman i en mycket tragisk olycka. Han var sjöman och båten var med i en storm och sjönk och ingen av sjömännen överlevde detta.

Hur man tar sig igenom detta? Det gör man inte!

Man lär sig att leva med sorgen, sida vida sida.

I början är det totalt kaos och då gäller det att man har vänner och familj som kan fånga upp en i chocken. Man behöver människor runt omkring sig där man får vara kravlös ibland, just för att komma igenom den första riktiga chocken. Sorgen har många faser där man iband tar 2 steg bak i sorgen men även 1 steg fram.

Det var svårt och ÄR fortfarande svårt att acceptera fullt ut fastän det har gått 11 år och jag har en ny man och barn. Man måste få låta sig att bryta ihop. Det finns inga regler för hur länge du "får" sörja. Sorgen har ingen tidsintervall eller tidsbegränsning.

Med tiden tycker jag att sorgen "trubbas ut". Ungefär som en vass penna som sakta men säkert blir allt trubbigare. Dock kan sorgen ändå skölja över mig ibland och den kan vara så brutal att det blir svårt att andas och så blir det alldeles bäcksvart framför mig. Där och då får man faktiskt infinna sig i den känslan och helt enkelt rida ut stormen.

Att ha någon att prata med är alltid befriande. Älta, älta och älta. Speciellt nu i början.

Många säger att det allra första året är jobbigast pch visst kan jag tycka att det är så.

För mig är det jobbigaste just vetskapen av att han för alltid är borta. Att vår framtid tillsammans dog där och då, tillsammans med honom.

Omge dig av människor som kan vara med dig i sorgen. Du behöver det.

Skriv här till mig om du orkar och vill. Jag lyssnar gärna.

Hoppas min lite röriga text var till någon hjälp.

Kram