Aniroma skrev 2015-06-10 18:05:42 följande:
Min tröst i det här är att jag nu vet att jag kan bli gravid. Det var min största farhåga innan vi började försöka!! Sen tröstar jag mig även med att det hände så tidigt och innan jag börjat få en massa symptom. Det hann liksom inte bli verkligt om man säger så. Hade bara vetat om det i sex dagar. Tänker att det måste bli värre ju längre gången man är .Men emellanåt är inte heller det någon tröst. Ibland känns det lugnt och i nästa stund blir jag ledsen.
Men va skönt ändå att de tog emot dig o gjorde ul. Gynakuten här bara säger åt mig att avvakta och när man ringer gråtandes är inte det någon direkt tröst. Nu när jag är helt övertygad om att det är ett mf gör det liksom inget att vänta några dagar till. Tänker ringa nästa vecka o be om ett ul då, mest för att kolla så allt är ute och att det inte blivit några komplikationer eller så. Känner precis som du att det hade varit så skönt om det bara klarade sig själv så man slipper skrapning. Och det sägs ju att ju tidigare det händer desto bättre tar kroppen hand om det själv. Så vi får hålla tummarna för det och att vi snart kan köra på igen!!
Vet du, jag önskar inte någon att gå igenom det här, men måste säga att det är skönt att ha någon mer här som går igenom det samtidigt! ?
Förstår precis vad du menar! Allt från känslostormarna till trösten att ha någon att dela det med som är i ungefär samma sits.
Jag vet förvisso att jag kan bli gravid, eftersom jag har en son som är drygt 2, men med tanke på min oregelbundna cykel och korta lutealfas är det hoppfullt att veta att det kan ta sig ändå.
Jag har inte varit på gynakuten, utan hos min vanliga gynekolog, men han är jättebra! Bokar hellre in en tid för mycket än en för lite, ifall man känner att man behöver det. Sååå skönt att slippa tjata sig till det!