Det är inte synd om er bonusföräldrar

Ja, du har rätt i mycket. Utan tvekan.
Jag kan dock tycka att det är aningen mer komplext många gånger, jag lever med mina barns far och jag klagar och tycker mina ungar är jobbiga ibland. Jag klagar här och till barnens pappa och till vänner, det är inget som går ut över barnen, ibland behöver man bara få lätta på sina känslor och tillåta sig själv att vara frustrerad och så länge det inte är direkt riktat till barnen där det inte finns fog för det har jag svårt att se varför inte en bonusförälder kan ta sig samma rätt att klaga lite som jag gör? Det i sig kan nog hjälpa relationen, att få ut frustration och få råd, höra att man inte är ensam, att det blir bättre?  Att hålla det inom sig och låta frustrationen växa leder sällan till något gott.
Ytterligare en grej jag reagerade på är att du skriver att det bara är att lämna om man inte är nöjd, alla tar inte lika lätt på kärlek och ser inte en partner som utbytbar bara sådär bara för att man upplever vissa svårigheter. Jag vet att jag då inte gör det i alla fall.
Jag hoppas att jag kommer leva med mina barns far för alltid men om vi skulle gå isär så känner jag att det är vårt ansvar att se till att våra barn mår bra i den nya situationen och med eventuella nya partners. Någon som inte behandlade mina barn rätt och riktigt hade sjunkit så lågt hos mig så det hade såklart inte fungerat. En sån person hade aldrig kommit så långt att den skulle kunna kalla sig bonusförälder och ofta när någon bonusmamma talar verkligt nedlåtande och gör mer än klagar lite om sina så kallade bonusbarn här undrar jag var den där pappan är i allas kommentarer till henne? Honom klagas det sällan på utan det är de där bonusmorsorna som borde veta hut, inte den person som faktiskt har valt det och henne åt barnen.

Ja, det är det jag inte förstår heller. Var är alla andra? Om jag ska vara sådan lägger jag problemet på bioföräldern, det är trots allt dennes barn. Sedan kan jag säkert inte relatera då jag inte varit där men jag har träffat både underbara och faktiskt hemska bonusföräldrar i mitt liv som har påverkat sina bonusbarns liv och den gemensamma faktorn är att barnets förälder valde att låta det ske även om det faktiskt kom att påverka barnet negativt i vuxen ålder. Jag vill tala om det positiva också, jag har en granne som är bonusmamma och barnen älskar henne och hon älskar dem, det är så tydligt och fint och jag tänker säkert lite extra på det eftersom hon inte är bioförälder för att vara helt ärlig, det är dock inget ovanligt. Jag har sett det flera gånger! Och hon klagar som jag, varför inte? Skillnaden mellan det negativa och positiva som jag har sett är inte bara bioförälderns agerande utan också hur den andra föräldern ställer sig till det hela. Om möjligt är givetvis det bästa att alla inblandade kommer överens med barnets bästa i åtanke.

Jättebra inlägg!
Något som jag som sagt reagerar på i dessa trådar är att det är bonusföräldern som döms ut och sällan den person som är förälder. Skitsvårt att veta så klart hur jag skulle tänka som lever med mina barns far men om jag var i samma situation är väl mina barn mitt ansvar och med det ser jag till att barnen mår bra? Det är fullt möjligt att jag hade blivit en bitter biomorsa, vad vet jag. Tänker såhär spontant att det hade berott på hur mina barns far hade hanterat situationen, inte lika mycket bonusmamman. Jag hade nog gillat TS mer om den riktades mot bioföräldrar då de faktiskt har det främsta ansvaret för barnet och dess välmående.