Hejsan, hoppar in här med er :)
Plussade igår med BF runt 25 januari. Tidigt så vi får väl hoppas att lilla livet vill stanna kvar där inne. Har en dotter sedan juni 2013 bor i Stockholm. Ni andra som redan har barn, hur tätt i mellan blir det för er?
Mina symtom hittills är kissnödiget, lite trött och lite flåsig när jag går i trappor. Men det lör väl bli mer vad det lider.
Grattis till oss alla :)
Hej alla preggos :)
Är i vecka 8 nu och mår konstant illa över hela dagen. Hopplöst.
Men än värre är dessa sjuuuuka humörsvängningar 
Min man får ta både det ena och det andra. Har noll tålamod med tvååringen. Människor på stan kan också få sig en åthutning om de inte sköter sig 
Så olikt mig, jag är hur lugn som helst i vanliga fall och brukar inte brusa upp för småsaker. Någon annan än jag som tycker humöret har förändrats?
Hej alla och grattis till era rul. Vi ska gå på fredag så nu är det pirrigt.
En fråga till er andra mammor. Jag har en dotter på två år som föddes 10 dagar före BF och denna gång är jag beräknade till den 22 januari -16. För mig har det varit självklart att min då 2 1/2 åriga dotter ska vara med mormor och morfar. Dessa kommer dock boka resa utomlands över nyår och kommer hem först runt 7 januari. Eftersom dottern föddes tidigare än BF gör detta mig nervös, besviken och ledsen. Vi har ingen annan släkt att vända oss till men däremot en del vänner. Det är dock omöjligt att säga vem som kommer att kunna passa dottern i förväg utan ngt vi får lösa när förlossningen startar. Det gör mig så sjukt ledsen att de inte kan stanna hemma bara denna gång för min skull. Kan tillägga att de reser cirka 4 ggr per år. Inte har passat sitt enda barnbarn i mer än två timmar en kväll och nu inte verkar bry sig att jag känner mig sårbar och utsatt. Jag blir så ledsen att jag inte vill att de ska passa dottern alls. Kommer barnet på BF den 22 så funderar vi ändå på att be någon annan efter att de ändå visat att de inte bryr sig. Vad tycker ni? Överdriver jag? Eller är de självupptagna och ego? Kan också berätta att min mamma är besatt av att tanken på att vi ska få en dotter till och säger nu inför rul att vi inte behöver berätta om det blir en pojke. Gråter hysteriskt över hela situationen och vet inte hur jag ska konfrontera dem på ett moget sätt. Vad gör man?
Ja det måste väl vara så att de inte vill.
Kan förtydliga att vi träffas en dag i veckan i några timmar men att de aldrig varit ensamma med henne i mer än två timmar. Som du säger får vi förbereda vänner istället och lösa situationen, jag är ju medveten om att det löser sig på något sätt. Men sen kan jag ändå inte låta bli att tycka att det är konstigt och bli ledsen över att de inte kan finnas där för mig enda gången i mitt vuxna liv som jag uttryckligen ber dem. Men visst det är ett fritt val om man vill finnas till för vuxna barn och barnbarn. Men vad ska jag med dem till då? Varför ska jag finnas där för dem? Passa hund och hus på semestrar men aldrig få igen något?