Sorgen efter Abort - Längtan efter ett barn

Snälla, ni som läser. Ta er tid att ge mig råd också! :)

Jag blev tårögd av din text och kan verkligen relatera till din beskrivning om smärtan och tankarna efter då jag varigt med om liknande men under mer tragiska omständigheter. Jag tror inte att det finns någon mirakel kur på hur du blir av med tankarna, jag gick hos kuratorn i 3 månader efter min händelse. Att skriva om det är min räddning prata med nån som varigt med om liknande och få stöd.

Med vänlig hälsning.

Hejsan!

Jag förstår VERKLIGEN hur du känner dig och lider med dig.

Jag är 23 och fick den 17e april reda på att jag var gravid. Det kom lite som en chock då jag vid det tillfället år p-piller (Yasminelle). Jag var sjuk i februari-början på mars och missade ca 2 piller men det var ingenting jag direkt tänkte på förns senare. Har fått höra utav folk att "det är rätt svårt att bli gravid" och att man verkligen måste pricka in rätt tid i sin cykel för att kunna bli gravid så jag oroade mig inte särskilt mycket för det utan tänkte mer att "det kommer aldrig hända mig" Då jag har 12års bakgrund utav anorexi visste jag inte ens om det kunde vara möjligt för mig att bli gravid.

Det gick iallafall lite mer än en månad och min mens kom inte som den skulle. Jag hade precis börjat ett nytt jobb på en förskola så jag hade fullt upp med det och var rätt stressad så att mensen inte kom såg jag bara som stress-tecken. Hade lite i bakhuvudet "tänk om jag är gravid" men slog bort den tanken. Tills en dag då mensen var ca 1½ vecka- 2 veckor sen och jag började må illa från ingenstans. Pratade med en kompis över sms och han sa på skoj att "oj, du kanske är gravid, du borde köpa ett test". Följde med mamma+ hennes sambo och handlade och köpte clear blue digital bara på skoj egentligen och tänkte att "ja men jag testar väl då".

Någon minut efter att testet tagits visades texten "Gravid 3+" klart och tydligt vilket enligt förpackningen sa att jag var 5v + gången. Jag fick PANIK. Har varit tillsammans med min pojkvän lite mer än 1 år, vi båda bor fortfarande hemma och han pluggar. Ingen av oss vill ha barn, inte just nu iallafall. Jag vill ha det någon gång i framtiden och min kille vet inte om han vill ha barn alls så när jag berättade för honom var hans svar rätt klart: Du får göra abort.

Efter det tog nästan EN MÅNADS tid innan någonting hände egentligen. De kommande veckorna började jag verkligen få symptom. Svullna bröst, illamående, trötthet, svimfärdig och extremt doftkänslig(hade det t.o.m svårt med min pojkväns kroppsdoft att jag fick kväljningar i hans närvaro vilket var jobbigt för vård förhållande). Fick komma till en abortklinik där de först undersökte mig och då tog reda på att jag var i vecka 9+1 för att nu i torsdags göra en abort i v 11+0.

Gjorde alltså en medicinsk abort alldeles nyligen som gick bra tack vare oändligt med smärtlindring. Nu två dagar efter mår jag bra fysiskt igen(förutom att jag blöder en hel del men har inte ont på något sätt) men psykiskt känns det FRUKTANSVÄRT. Känner mig så ledsen och stundtals ångrar jag mig samtidigt som jag vet att detta var det bästa. Min älskade flicka (jag känner och tror starkt att det var en dotter) skulle dessutom haft beräknad födsel på min pojkväns födelsedag den 14 december. Ush, detta känns så tungt.

Om du känner behov av att prata av dig med någon i samma situation finns jag här. Tror det kan vara bra och nyttigt att få prata av sig istället för att bara ignorera allting och försöka "glömma bort" det.

KRAM

Jag vet inte om jag känner medlidande. Jag är verkligen emot abort (om man inte har en RIKTIGT bra förklaring) och tycker man tänker genom något sådant ordentligt alltså.. :/ men så ångerfull som du verkar så mår du ju inte bra uppenbarligen.. Försök tänka att det var det bästa för barnet för ni kanske inte hade råd etc..