Sorgen efter Abort - Längtan efter ett barn
Hej alla där ute!
Tänkte börja med att säga att jag INTE är 44 år gammal. Jag är 19 år, men det gick inte att ändra...
I alla fall, jag har ett stort problem.
Gjorde en abort den 20 februari i år. Var då i vecka 8+3, och gjorde alltså en medicinsk abort.
Det var hemskt. Riktigt; otroligt jävla hemskt. Dels var det så jobbigt psykiskt; jag valde att inte ge mitt lilla embryo ett liv! :'( Dels så mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag kom inte igång med att blöda direkt, utan fick ta en extra tablett då jag blödde så lite i början. Dessutom, hade jag fruktansvärda kramper i magen. Jag spydde även massor av gånger. Väldigt mycket. Jag och min pojkvän rekommenderades att ta en promenad, och under promenaden fick jag så obeskrivligt ont. Kan inte förklara den smärtan, men smärtan och hela aborten i sig, var det absolut värsta jag någonsin varit med om. ALDRIG IGEN! ALDRIG!
Dagen därpå skulle jag åka till Sälen med min familj + en annan familj... Hur kul var det, tror ni?... Hade inte berättat något för min familj, då jag ville hålla detta utanför min fam eftersom min mamma har en tendens att inte kunna hålla hemligheter, utan istället "berätta i smyg" för delar av släkten + hennes nära vänner...
Valde därför att bara berätta om aborten för min pojkvän (såklart, som också var med vid aborten), samt mina fem närmaste vänner. Berättade även för mina kollegor på dagiset där jag arbetar, eftersom detta innebar både ultraljud och undersökning(för att kolls hur långt gången Jag var + att jag heller inte hade beslutat mig för vad Jag skulle göra när ultraljudet gjordes). Dessutom så innebar aborten kuratortid, aborten i sig samt återbesök. Smidigast med tanke på min frånvaro, var därför att berätta för kollegorna.
Nu har det idag gått tre månader (!!!) sedan aborten. Och jag mår inte bra.. Det var värre i början, men varje dag tänker jag på aborten och hur långt gången jag hade varit för VARJE DAG... I dag hade jag tex. Varit i vecka 22+1, ifall jag hade hade gjot aborten. Skulle föda i slutet av september. Sjukt påfrestande och psykiskt jobbigt att detta tar upp den absolut största delen av mina tankar, dagligen. Längtan efter ett barn, är enorm. För varje dag, längtar jag till den dagen då jag ska försöka bli gravid (vilket antagligen kommer dröja i alla fall två år, om inget oväntat händer). För jag vet att det inte är lämpligt att skaffa barn just nu, även om jag så gärna skulle vilja... Saknar verkligen känslan av att vara gravid. Jag kände mig så stolt och det kändes otroligt att mitt lilla liv, växte i magen. Otroligt. Min kulle tyckte också att detta var jobbigt. Men inte lika jobbigt som jag tyckte. Han studerar i Gävle för tillfället, men har tidigare bott i Stockholm. Jag bor i Stockholm där jag både pluggar och jobbar heltid. Så ett barn är praktiskt sett inte passande just nu som ni kanske förstår; då vi ses ungefär varannan helg pga hans studier i Gävle.
Hoppas någon orkade läsa detta. Är så tacksam för råd. Jag behöver verkligen det, orkar inte med dessa påfrestande tankar hela tiden. Det tär verkligen på allt annst jag har för mIG... Har svårt att koncentrera mig på plugg tex. På grund av alla tankar på detta. Snälla, rara människor. Ge mig tips!