Chockad mor!

Ja jag har alltid trott att allt som händer sker utav en anledning.. 
Men tror jag är rädd mest för att bli dömd av vänner och släkt. Rädd för att ekonomin kanske inte går ihop, vilket det inte bör göra. Rädd för att jag kanske inte kan dela upp min moderkärlek till alla tre barn.. Ja osv osv..Jag har massa kläder och vagnar och sängar. Men jag tror att det som talar emot är att ffolk ska tycka så mycket. Vet att svärmor och min egna mamma INTE vill ha fler barnbarn. Visserligen inte dom som tar hand om dom heller eller föder fram men ni försår kanske.

Jag struntar även i om det blir en december bebis eller en januari bebis.

 

Pappan vet inte heller hur han vill göra! Jag tror han är mer för att jag ska göra abort. Han försöker undvika hela situationen, men visst vi fick ju reda på det igår att jag var så "långt" gången.. Sa till honom att jag tror inte jag klarar av att göra detta och det enda han svarade var ett kallt "aha..." vet inte hur jag ska tolka nått sånt.

Jag är helt säker på att jag skulle klara av 3 barn om jag får hjälp av pappan då också, när han inte jobbar.

Wow.. Trodde aldrig jag skulle få en sån fin och ärlig respons från er allihop! 
Jag är tacksam för era svar, många ställer frågor jag inte tänkt på.

Nämner lite fort då jag märkte att det vart en liten debatt om det skulle bli en januari bebis eller en december bebis. Jag bryr mig fortfarande inte när barnet föds i vilken månad dvs. Så länge barnet är friskt och inte har några större problem så ska man vara nöjd och glad. Eller hur?

Ska försöka skriva lite svar här på vad NI tänkt på och frågat lite. Mina två barn jag har nu är fullt friska! Den minsta har dock fått mjölproteinallergi diagnos, men jag har alltså kontakt med många läkare och sjuksköterskor så jag skulle aldrig se detta som ett problem om jag nu väljer att behålla det 3dje barnet. 

Några tycker att två barn räcker för dom och jag vill bara tillägga att jag skulle aldrig kunna få nog av barn! Jag älskar barn och allt som har att göra med dom. Och jag har även känt trotts jobbiga förlossningar på båda att jag gärna vill ha mer än 2 barn. Det finns ingen tvekan om det. Men det är just det vad min sambo tycker och tänker också om fler än 2 barn. Jag förstår såklart även att det är mycket jobbigt med 3 barn, men då jag tycker att det funkar fint med två barn så tycker jag att jag inte har några större problem att få ett yttligare. Jag verkar ha turen på min sida att få otroligt snälla barn som aldrig bråkar eller är trotsiga. Visst jag erkänner också att vissa dagar är jag otroligt trött och orkar inte göra många knop här hemma (vilket inte sambon heller gör) men det är väl naturligt att man inte orkar städa eller göra sysslor varje dag! Eller? Jag har även nu den största ansvaret av våra två nuvarande barn och jag finner det som " A Piece of cake " men vissa dagar som rent omöjliga. (Jag är som som sagt en människa) Då min sambo jobbar från tidig morgon till sen kväll så hinner han inte vara med dom så mycket. Men tar väl hand om dom på kvällarna och varje morgon.

Vill inte heller göra mig missförstod här, men jag är emot abort för min egna del. Därför blir det inte heller lättare för mig att sitta och välja mellan detta nu när jag känner mig osäker och rädd. Det gjorde inte det bättre när jag var på gyn kliniken igår och fick veta hur allt går till. Man ska ta tabletter innan som gör att man börjar blöda och det gör ont.. Sen att dom går in och skrapar och håller på där nere. Nä det känns verkligen inte som min grej. 
Har inte gjort mitt beslut på alla svar här men i skrivande stund är jag helt säker på att jag vill spara barnet. Det var som någon skrev, trotts att jag har haft skydd och tagit akut p-piller så har jag ändå blivit gravid, det  måste ändå betyda något.

Men ändå till den stora fråga... Vem kan man räkna med i sin vänskapskrets och familjekrets när dom flesta tycker jag är en stor idiot som behåller! Inga äkta vänner, nej jag vet.. Rädslan för att jag är rädd och osäker gör inte heller allt detta lättare. 

Åter igen... Tack alla som svarat/svarar! 

Kan inget annat än att hålla med! Jag älskar mina barn mer än något annat och som jag skriver. Dom är otroligt snälla eller ja den minsta är ju bara 4 månader som sagt. Men den äldsta är så himla duktig och snäll. Hjälper gärna till att städa och går fint i affären. Visst ibland får han fnatt och springer runt som en dåre men han har aldrig ner något eller har sönder nått.
Detta är en av många anledningarna till att jag också tror att jag skulle klara av ett barn till. Jag förstår också det jobbiga i det hela men som du skriver det roliga väger upp det jobbiga.

Jag får helt enkelt se vad sambon vill och så. Men som jag också skrev jag vill nog behålla barnet, men om han inte vill, vad bör man göra då?

Men wow wow wow hold your horses @AlanaNadine.... Sterelisera? What ?? Hur kan du ens kommentera " du kan uppenbarligen inte skydda dig...." 

Att kondomen sprack är ju knappast någons fel... och sen att akut p-piller inte hjälpte just mig var ju "tråkigt". Jag har ju tom käkat p-piller så skydd har jag ju använt. Tänk efter lite vad du skriver och dra inga egna slutsatser. 
Dummaste jag läst idag! 

Här ska ingen livmoder tas bort. Det finns ju säkrare preventinmedel..

Ni är helt fantastiska allihop vilken fin och ärlig respons ni gett mig. 

Som det ser ut nu försöker sambon helt klart undvika ALLT som rör sig om bebisen i magen och alla dess frågor runt om.
Jag vill inte heller tjata (vilket jag tyvärr har lätt för att göra) det uppstår redan där bara en massa konflikter och bråk.
Har även lagt mina kort på bordet och sagt att jag INTE kommer klara av att göra en abort.  Så i skrivande stund lutar det mycket mer åt att jag kommer behålla barnet och tro mig, detta barn kommer vara precis lika mycket älskad som våra andra två. Annars skulle jag inte grinat skiten ur mig när jag såg den kommande bebisen på VUL och tänkte på aborten. Jag pratade även med min bästa vän igår som egentligen inte kunde säga så mycket då hon själv inte varit gravid och även hon ifrågesatte tiden. Hon visste inte heller hur jag skulle göra...Men vi båda kom ändå fram till att skulle jag nu göra en abort så skulle jag må så psykiskt dåligt, jag skulle troligen få antideppresiva (stavning?) mot att jag skulle ångra att jag gjorde detta. Sedan skulle jag påminnas varje dag också när jag ser mina andra barn och tänka "Ja tänk om dom var tre nu..:" 

Det min sambo HAR försökt att prata om är att det kommer kosta. Men jag har kläder,sängar,vagnar, ja ALLT förutom blöjor. Visst blöjor är inte billigt men jag som många andra är medlem på libero klubben och får såklart en hel del rabatter från dom. Han försöker även prata om, "kommer tiden att finnas!" Det blir såklart JAG som får försöka hitta tiden IGEN och börja om på 0. Men man lyckas väl alltid finna tiden någonstans ändå eller hur? Den äldsta kommer såklart gå på dagis och det kommer bli 40 timmar i veckan. (Får köpa till dig) Då har jag dom två "minsta" hemma vilket jag vet kommer klara av. Sedan kan jag alltid sätta när nu den yngsta fyller 1 år på dagis. Eller är jag helt "paj" i huvudet som tänker så? 

Okej... Jag har till 99 % valt att behålla barnet... Sambon vill INTE ha barn igen och definitivt inte såhär tätt..Har lagt upp orden att han inte behöver bry sig ett skit om detta!! Och inte heller hans släkt och varken min. Jag har INTE mage eller psyke till att göra en abort. När jag sa detta såg han väldigt chockad ut och säger "aha....... okej......"
Folk får helt enkelt tycka jag är dum i huvudet eller allmänt modig... I dont care!

Kanske jag låter mina graviditets hormoner tala nu men jag kan klara detta!! JAg är beredd att tappa tålamodet för en kort stund, för att sedan ta mig upp och sätta mig i sadeln igen..

Han vill inte ha ett till barn och han vill troligen inte heller komma med och se bebisen på ett nytt VUL..

Ska boka tid hos min BM på månad och ventilera med henne. Men som jag säger och skriver, detta blir hemskt vilket fall som.. Jag har inte hans support vad jag än bestämmer mig för.

Ser att det pratas lite om vår ekonomi.. kan väl säga att vi tillhör medelklassen när det gäller pengar. Vi har så att vi klarar oss och jag är helt säker på att vi skulle kunna ha mer pengar över om vi skötte ekonomin bättre. Båda mina barn har t.ex sparkonton som dom får pengar på varje månad, dom får nya kläder varje månad och andra roliga prylar som dom bör ha. Allt så VÄLDIGT bortskämda ungar! Nu kommer det säkert börja diskuteras om detta men den äldsta vet iaf vart gränserna går. Han är otroligt utvecklad för art vara 19 mån.

Sedan så jobbar min sambo och får såklart lön! Dock tar hans chef för mycket skatt vilket kan ses positivt, men om det skulle ordna sig att chefen INTE gör det så skulle vi få ut betydligt mycket mer i ekonomin.. men som jag skriver här uppe så klarar vi oss på det vi har och som ni kan läsa är våra barn bortskämda.

Nu var jag ju i torsdags 9+6 alltså är jag idag 10+3 och nu tycker ju vissa här att det inte är långt gånget. Men det är det i mina ögon för att göra en abort. Vi kan se det såhär istället jag är alltså i gravid månad 3. Det kanske låter lite mer va? Och det verkar som att vissa inte har några större problem att ta bort ett foster då. Men jag kanske tänker fel här men för mig känns det som att jag dödar en annan människa. En liten liten människa som har armar,ben,hjärta osv ....så ja v10 är alldeles för långt gånget för mig att göra en abort. Även om det kanske är normalt, jag vet inte! Har aldrig suttit i denna sits och vill aldrig göra det igen...

Har ingen kommentar på det där! Du vart faktiskt anmäld. 2:dra dummaste kommentaren jag läst på min tråd.