Jag tycker inte att det är särskilt tätt. Vi har 2 år mellan våra och det har fungerat utmärkt. Vi har tre och det tredje var oplanerat (och decemberbarn).
Jag tycker att du först och främst ska känna efter om du vill ha det här barnet - oavsett praktiska förhållanden. Det är detaljer. Det löser sig.
Fast det blir ju inte ens ett år mellan de två yngsta. Så det är visst det väldigt tätt, hennes yngsta är fyra månader och hon är gravid i v 10..
Ts, säger som många andra. Prata igenom det ordentligt med din man! Lycka till
Wow.. Trodde aldrig jag skulle få en sån fin och ärlig respons från er allihop!
Jag är tacksam för era svar, många ställer frågor jag inte tänkt på.
Nämner lite fort då jag märkte att det vart en liten debatt om det skulle bli en januari bebis eller en december bebis. Jag bryr mig fortfarande inte när barnet föds i vilken månad dvs. Så länge barnet är friskt och inte har några större problem så ska man vara nöjd och glad. Eller hur?
Ska försöka skriva lite svar här på vad NI tänkt på och frågat lite. Mina två barn jag har nu är fullt friska! Den minsta har dock fått mjölproteinallergi diagnos, men jag har alltså kontakt med många läkare och sjuksköterskor så jag skulle aldrig se detta som ett problem om jag nu väljer att behålla det 3dje barnet.
Några tycker att två barn räcker för dom och jag vill bara tillägga att jag skulle aldrig kunna få nog av barn! Jag älskar barn och allt som har att göra med dom. Och jag har även känt trotts jobbiga förlossningar på båda att jag gärna vill ha mer än 2 barn. Det finns ingen tvekan om det. Men det är just det vad min sambo tycker och tänker också om fler än 2 barn. Jag förstår såklart även att det är mycket jobbigt med 3 barn, men då jag tycker att det funkar fint med två barn så tycker jag att jag inte har några större problem att få ett yttligare. Jag verkar ha turen på min sida att få otroligt snälla barn som aldrig bråkar eller är trotsiga. Visst jag erkänner också att vissa dagar är jag otroligt trött och orkar inte göra många knop här hemma (vilket inte sambon heller gör) men det är väl naturligt att man inte orkar städa eller göra sysslor varje dag! Eller? Jag har även nu den största ansvaret av våra två nuvarande barn och jag finner det som " A Piece of cake " men vissa dagar som rent omöjliga. (Jag är som som sagt en människa) Då min sambo jobbar från tidig morgon till sen kväll så hinner han inte vara med dom så mycket. Men tar väl hand om dom på kvällarna och varje morgon.
Vill inte heller göra mig missförstod här, men jag är emot abort för min egna del. Därför blir det inte heller lättare för mig att sitta och välja mellan detta nu när jag känner mig osäker och rädd. Det gjorde inte det bättre när jag var på gyn kliniken igår och fick veta hur allt går till. Man ska ta tabletter innan som gör att man börjar blöda och det gör ont.. Sen att dom går in och skrapar och håller på där nere. Nä det känns verkligen inte som min grej.
Har inte gjort mitt beslut på alla svar här men i skrivande stund är jag helt säker på att jag vill spara barnet. Det var som någon skrev, trotts att jag har haft skydd och tagit akut p-piller så har jag ändå blivit gravid, det måste ändå betyda något.
Men ändå till den stora fråga... Vem kan man räkna med i sin vänskapskrets och familjekrets när dom flesta tycker jag är en stor idiot som behåller! Inga äkta vänner, nej jag vet.. Rädslan för att jag är rädd och osäker gör inte heller allt detta lättare.
Åter igen... Tack alla som svarat/svarar!
fast det dilemmat står man ju inför om man fått missfall eller helt enkelt inte kunnat få fler barn...
det är inte enbart förunnat dom som gör abort...
Ni är helt fantastiska allihop vilken fin och ärlig respons ni gett mig.
Som det ser ut nu försöker sambon helt klart undvika ALLT som rör sig om bebisen i magen och alla dess frågor runt om.
Jag vill inte heller tjata (vilket jag tyvärr har lätt för att göra) det uppstår redan där bara en massa konflikter och bråk.
Har även lagt mina kort på bordet och sagt att jag INTE kommer klara av att göra en abort. Så i skrivande stund lutar det mycket mer åt att jag kommer behålla barnet och tro mig, detta barn kommer vara precis lika mycket älskad som våra andra två. Annars skulle jag inte grinat skiten ur mig när jag såg den kommande bebisen på VUL och tänkte på aborten. Jag pratade även med min bästa vän igår som egentligen inte kunde säga så mycket då hon själv inte varit gravid och även hon ifrågesatte tiden. Hon visste inte heller hur jag skulle göra...Men vi båda kom ändå fram till att skulle jag nu göra en abort så skulle jag må så psykiskt dåligt, jag skulle troligen få antideppresiva (stavning?) mot att jag skulle ångra att jag gjorde detta. Sedan skulle jag påminnas varje dag också när jag ser mina andra barn och tänka "Ja tänk om dom var tre nu..:"
Det min sambo HAR försökt att prata om är att det kommer kosta. Men jag har kläder,sängar,vagnar, ja ALLT förutom blöjor. Visst blöjor är inte billigt men jag som många andra är medlem på libero klubben och får såklart en hel del rabatter från dom. Han försöker även prata om, "kommer tiden att finnas!" Det blir såklart JAG som får försöka hitta tiden IGEN och börja om på 0. Men man lyckas väl alltid finna tiden någonstans ändå eller hur? Den äldsta kommer såklart gå på dagis och det kommer bli 40 timmar i veckan. (Får köpa till dig) Då har jag dom två "minsta" hemma vilket jag vet kommer klara av. Sedan kan jag alltid sätta när nu den yngsta fyller 1 år på dagis. Eller är jag helt "paj" i huvudet som tänker så?
Hon måste faktiskt också tänka på sina två andra barn också. Och på sin egen kropp. Pappan ska ta sitt förnuft till fånga? Vi vet ingenting om hur deras ekonomiska situation ser ut och vilka andra förutsättningar som finns.
Jag förstår att den här mamman egentligen bara tycks vara intresserad av de som säger: ja, föd! Men hjälper det ts? Och, ja, jag har genomgått en sen abort och jag har aldrig ångrat mig- hade jag fött det barnet hade alla andra blivit lidande.
Man måste kunna tänka rationellt trots hormoner.
Jösses vilken drama queen! jag ska vara helt ärlig- jag tror inte att ts är helt ärlig.Och det är klart att det kan vara fel att ta död på ett långt gånget foster- men det beror på hur förutsättningarna ser ut annars. Hur kommer det att se ut om ts blir ensam med alla 3 barn?
varför skulle moderns vilja vara mest rationell i detta läge då? Gravidhormoner kan få vem som helst att tänka ologiskt och tänka mer känslomässigt än förnuftigt.
Varför är det mest förnuftigt att behålla ett barn mot någons vilja? Där dessutom ts riskerar att ta konsekvensen av ett förhållande i kris och kanske än värre en separation. Är det verkligen för barnets bästa?
Visst kan man tvista i absurdum om rätt och fel i en fråga om abort. Men jag personligen tycker det är mer logiskt att tänka utanför ramarna och verkligen se verkligheten som den är oavsett utgången av beslutet.
Men det vet ju att barn till föräldralediga inte har rätt till 40h/vecka. Det borde ju du veta om du nu arbetar på förskola. Sedan ska du som förskollärare enbart följa ert uppdrag i förskolan och följa skollagen och inte sitta och lufta dina egna värderingar i vad föräldrarna bör och inte bör göra. Ditt jobb är att ta hand om barnen medan föräldrarna förvärvsarbetar, studerar, söker arbete, är hemma med yngre syskon eller är sjuk.
Abort löser inte relationsproblem- men det gör väl inte- och ska väl inte heller- ett nytt barn göra?
Hur läser du?
Tycker det är lie inkonsekvent att hävda sin rätt att behålla barnet- gentemot pappan - med att försvara behållandet av barnet med att det är hennes kropp och vilja- vilket ju verkar vara vad du gör indirekt- och sedan prata om att döda barnet.
Det är möjligt att det är försent för henne att göra abort, och ingen större vits att moralisera om heller. Men jag kan inte komma undan tanken på att det förmodligen ligger en hel del självbedrägeri bakom hennes beteende. Vi får väl hoppas att det blir bra hur det än blir...
Men det enda argumentet till att hon ska få bestämma att barnet ska vara kvar, handlar väl just om att det växer i hennes kropp och att det i så fall är hon som måste genomgå aborten. Pappan har väl annars precis samma vetorätt vad gäller familjens storlek? I synnerhet om han ska vara med och försörja den, eller?
Ja, här är ju mannen så klart i underläge. Ska kvinnor göra som män alltid gjort- utnyttja situationen?
Nja, hur ska man säga- det går förstås inte att göra det till hälften. Det hade ju varit en annan femma om de bestämt tillsammans att det inte ska bli fler, än att det antingen hänger i luften eller att de vill ha fler senare.
Däremot tycker jag att ts ändå måste ta in pappans argument- vad de nu än är. Han måste ju få komma till tals i.a.f
Det kan ju finnas goda skäl till varför han inte vill det, eller hur?
Jag tror att det ligger mer bakom än att ts "vill ha", men pappan "inte vill" ha barn.
Är det självklart att ts ska få sin vilja igenom?
Han har kanske argument som ts inte vill tala om, och som skulle förklara en hel del, varför vände hon sig annars till ett forum, helt ärligt?