Välja mellan kärleken och barnet?

Hur gamla är ni? Jag tycker att det är relevant. Är ni unga tycker jag att du ska göra abort hellre än att tvinga honom att bli pappa för snabbt. Håller ni ihop kan ni ändå skaffa barn längre fram men då vet ni mer om varandra.
Är du i 30-årsåldern kan jag förstå om du är mer osäker på hur du ska göra.
Jag gjorde en abort då jag var i 20-årsåldern och jag är så glad att jag inte är för evigt knuten till den mannen som gjorde mig gravid. För det handlar inte bara om att du blir mamma - går ni isär så ska kanske han och hans släkt vara med ditt barn hälften av tiden och uppfostra och forma barnet som de tycker. Det tål att tänkas på.

Men det är stor skillnad på att skaffa barn då man är över 40 år och riskerar att kanske aldrig få barn, eller att man är 27 år gammal som TS...och har varit ihop med killen i en och en halv månad.

Visst kan det dröja - jag var själv 36 år då jag blev gravid igen men då hade jag varit ihop med pappan 4 år och vi beslöt tillsammans om graviditeten. Jag tycker att det är oschysst att tvinga någon att bli förälder om han inte vill och det är en dålig start på ett gemensamt föräldraskap oavsett om man fortsätter leva ihop eller inte. Men det är mer förståeligt att man behåller barnet även om pappan är tveksam om man själv är gammal och kanske inte får fler chanser. Är man 27 år så har man förhoppningsvis många fertila år kvar.

TS säger att hon vill ge killen hon varit ihop med i drygt en månad en chans att fundera på om han vill bli förälder ihop med henne, hur man nu kan avgöra det utan att känna nån - men samtidigt gör hon klart för oss att hon vill behålla barnet oavsett vad killen säger och då bestämmer hon över resten av den killens liv.
Jag hade inte velat att nån annan tvingade mig att bli mamma!

TS har ju redan bestämt sig och vill egentligen bara prata av sig och få de "rätta svaren" som stämmer med hennes vilja att fortsätta graviditeten. Jag hoppas att killen känner att han vill bli pappa och att allt går bra i fortsättningen, men jag tycker det är fel om TS beslutar över killens huvud och inte låter honom bestämma över sitt liv.

Ja, TS ville ju inte diskutera den delen med att skydda sig skrev hon i trådstarten, så det kan ju vara så att det är hennes fel att hon blivit gravid och killen trodde hon hade skydd - det framgår ju inte! Det finns till och med tjejer som säger att de har skydd (som sen helt otippat inte fungerar) för att de vill bli gravida. Det finns tjejer som påstår att de inte kan bli gravida och sen blir det ändå.
Och att killen har lika mycket rätt att bestämma då ingen av parterna skyddat sig men båda två ska bli föräldrar måste väl ändå vara det schysstaste!

Barnet är till hälften hans, varför ska han inte få vara med och bestämma då?
Det handlar om ett barns liv också, inte bara en graviditet - det är väl oerhört konstigt om man bara tycker pappan kan dra om det inte passar!
Du resonerar väldigt omoget måste jag säga. Att abortera ett helt oplanerat foster i en väldigt tidig graviditet om man har en normal fertilitet och kan bli gravid igen under bättre förutsättningar är ingenting jämfört med kampen som ensamstående mamma utan att barnet får ha en bra pappa som gärna vill finnas där.
Om TS har tur så vill killen bli pappa och allt går bra. Det jag vänder mig mot är när man påstår att mannen har ett val när det inte är så i realiteten.

BS. Om en kvinna påstår att hon tar p-piller eller nåt annat och att hon inte har könssjukdomar så litar mannen på att hon talar sanning. Det finns egentligen ingen tidsgräns för då man kan känna att man sluta med kondom och vara helt säker - så då måste man ha kondom även i långa förhållanden varje gång man har sex. Och det har folk inte.

Och om en kvinna inte vet om hon är redo att bli mamma el inte eller om mannen hon ligger med är redo att bli pappa så är det väl fruktansvärt viktigt att hon ser till att skydda sig - annars får hon kanske gå med på att göra abort då.
En abort innebär inte att man aldrig kan bli gravid igen. Men ett barn förändrar hela livet. Amen!

Jag har genomgått två skrapningar i mitt liv. Den ena var för att jag absolut inte ville ha barn med mannen ifråga (och hade han kunnat tvinga mig in i ett föräldraskap då hade jag inte varit glad) och den andra skrapningen var ett foster som var oerhört efterlängtat men som dog i magen. Så nej, jag är inte iskall.
Men om man kan bli gravid på nytt måste inte en abort vara så traumatisk - jag tycker det är en mycket större grej att köra över pappans vilja och på så vis påverka barnets liv på ett negativt sätt. Du menar att pappan "har alltid ett val" - men vilket är hans val egentligen om han till varje pris tvingas bli förälder? Valet att han kan dra om det inte passar? Det tycker jag är ett rätt kallt sätt att se på saken.