Välja mellan kärleken och barnet?

Visst kan det dröja - jag var själv 36 år då jag blev gravid igen men då hade jag varit ihop med pappan 4 år och vi beslöt tillsammans om graviditeten. Jag tycker att det är oschysst att tvinga någon att bli förälder om han inte vill och det är en dålig start på ett gemensamt föräldraskap oavsett om man fortsätter leva ihop eller inte. Men det är mer förståeligt att man behåller barnet även om pappan är tveksam om man själv är gammal och kanske inte får fler chanser. Är man 27 år så har man förhoppningsvis många fertila år kvar.

TS säger att hon vill ge killen hon varit ihop med i drygt en månad en chans att fundera på om han vill bli förälder ihop med henne, hur man nu kan avgöra det utan att känna nån - men samtidigt gör hon klart för oss att hon vill behålla barnet oavsett vad killen säger och då bestämmer hon över resten av den killens liv.

Jag hade inte velat att nån annan tvingade mig att bli mamma!

TS har ju redan bestämt sig och vill egentligen bara prata av sig och få de "rätta svaren" som stämmer med hennes vilja att fortsätta graviditeten. Jag hoppas att killen känner att han vill bli pappa och att allt går bra i fortsättningen, men jag tycker det är fel om TS beslutar över killens huvud och inte låter honom bestämma över sitt liv.

Barnet är till hälften hans, varför ska han inte få vara med och bestämma då?

Det handlar om ett barns liv också, inte bara en graviditet - det är väl oerhört konstigt om man bara tycker pappan kan dra om det inte passar!

Du resonerar väldigt omoget måste jag säga. Att abortera ett helt oplanerat foster i en väldigt tidig graviditet om man har en normal fertilitet och kan bli gravid igen under bättre förutsättningar är ingenting jämfört med kampen som ensamstående mamma utan att barnet får ha en bra pappa som gärna vill finnas där.

Om TS har tur så vill killen bli pappa och allt går bra. Det jag vänder mig mot är när man påstår att mannen har ett val när det inte är så i realiteten.