Avsaknad av spermier

Hej hej alla härliga och tappra! Jag är ny här. I juni fick vi tyvärr samma besked som så flertalet andra här på tråden, att min älskade sambos spermaprov visade 0 spermier i sädesvätskan. Väldigt jobbigt såklart. Han har nu gjort en första undersökning hos läkare och alla prover var normala förutom förhöjt FSH-värde som indikerar på att något är galet. Vi väntar nu på Micro-tese med en kötid på 4-7 månader i Stockholm. Dock har dem inte tänkt göra något äggplock på mig i samma veva, men när jag läser på förstår jag att det är bättre att frysa ett embryo än spermier (om de skulle hitta några). Vet någon här vad som är vanligast? Har ni andra som gjort micro-tese gjort äggplock samtidigt? Tack för ert stöd, det är skönt att prata med andra i samma situation. 

Hej igen! Tack så mycket för att du tog dig tid att svara. Förlåt för sen respons, jag har flyttat och bytt jobb så det har varit mycket. Jag kände också att jag mentalt behövde en paus från allt detta, men nu har jag samlat kraft och är på banan igen. Läkarens förklaring var precis som du skriver, att de inte vill plocka ägg på mig i onödan. Jag känner själv att det indikerar att de kanske inte tror att det kommer att finnas några. Och finns det bara några få vill jag ju veklingen att de ska befrukta mina ägg direkt, och inte chansa. Man blir ju nojig när marginalerna är så små så små. En del av mig vill lita på läkarna, och en annan del vill ha koll på allt... 

Tack! (och förlåt för sen respons - det har varit mycket i livet men nu är jag på banan igen) Ja, vi har äntligen börjat prata om alternativ. Vi pratar om det mycket vilket är skönt. Jag har dock inte velat pusha för mycket då jag har känt att det måste få ta den tid det tar för min sambo att bearbeta detta. Vi är ju i samma båt. Det är VI som troligtvis inte kan få barn på det vis som det oftast går till, men just nu tror jag att han känner att det är han som inte kan. Och därför blir det jobbigare för honom. För mig har det gått ganska snabbt att börja se på det hela annorlunda. Ett barn är ett barn och vi skulle bli en jättefin liten familj, biologiskt eller inte. Men jag tror att min sambo känner en väldigt stor sorg i att inte kunna få biologiska barn. Om inte micro-tesen visar resultat så är spermiedonation den väg vi kommer att försöka oss på. Men han behöver göra första steget först, för att förstå tror jag. Och jag har aldrig varit gravid heller, så även om mina värden är normala vet man aldrig om det fungerar eller inte. 

Tack! Jag är väldigt tacksam över att jag och min sambo är så säkra på varandra, att jag valde honom utifrån att det är just honom jag vill vara med, och inte för att jag var redo för att bilda familj. Även om detta är skitjobbigt så gör det faktumet det hela lättare och vi blir ännu starkare i detta. Nu är det bara att vänta på Micro-Tesen  - all denna jobbiga väntan. Var är ni i processen? Står du i kö för spermiedonation i Sverige? Eller ska ni vända er utomlands? Kram 

Hej! Jag och min sambo är i exakt samma situation. Tyvärr har de sagt att jag inte ska göra äggutplock samtidigt som sambon ska göra Micro-tese på Huddinge i Stockholm. Antar att det är samma läkare, så undrar varför det är olika för olika patienter. Ska ringa dem igen och höra efter. Är det fortfarande vecka 42 som gäller för er? Hoppas det går bra. Kram

Jag förstår det. Spännande med donation. Är det Danmark ni vänder er till? Håller själv på att fundera på alternativen då jag gärna vill ha dessa klara för mig när vi får ett definitivt svar. Är jag förberedd kommer det att vara lättare. Just nu tror jag och känner också att det alltid kommer att vara en sorg, samtidigt litar jag på att jag en dag kommer att vara tacksam och lycklig över att det blev precis så som det blev. Vi är 34 och 35 år gamla. 

Hej! Vill uppdatera er om hur det går för oss, om inte annat för att kanske hjälpa någon annan i samma situation. Vi väntade i 8 månader i kö för micro-tese i Stockholm. Den är nu gjord och även om mottagandet och behandlingen på reproduktionsmedicin på Karolinska var väldigt fint hittades tyvärr inte en enda ynka spermie. 

 

I efterhand har jag insett att den långa väntetiden faktiskt var bra för oss. Det gav oss tid att förbereda oss på alla olika scenarion, att vända och vrida på känslorna. Och det märkliga är att det, även om beskedet var negativt, kändes som en lättnad att få svar på riktigt. Att gå omkring i limbo och inte veta hur man ska gå vidare har varit så himla himla jobbigt. 

 

Vi har nu bestämt oss för att gå vidare med insemination i Danmark. Mest på grund av att kötiderna är så himla långa här och vi känner att vi vill prioritera tiden (även om vi får slänga in våra sista slantar). Mottagandet i Köpenhamn har hittills varit fantastiskt, vi har gjort hela min utredning och äggledarröntgen i Sverige, haft ett långt och givande möte på Skype med kliniken i Danmark, fått recept utskrivna, valt donator och fått tid för behandling innan vi ens har blivit kallade till ett första möte i Stockholm. Vi får se hur det går. Håll tummarna. Grattis ni som plussat, det gör mig så lycklig att läsa! 

Vi har också valt Danmark av samma anledning. Jag har dock, efter en äggledarröntgen, fått vet att jag har en polyp i livmodern som jag ska ta bort nästa vecka - för att vara säker på att den inte är i vägen för en graviditet. Förutom det är allt klart med Danmark, vi har beställt donator, och vi kommer att göra vårt första försök i Maj eftersom att jag är ledig en period från jobbet då (Läste att ni planerar första försöket i Juni). Så spännande! 

Ja väldigt spännande! Är taggad. Vi beställde från European Sperm Bank direkt till Storkklinik (som är den klinik som använder oss av). Vi beställde tre strån, vilket var det kliniken rekommenderade och det levererades väldigt snabbt, det tog bara ett par dagar. De håller sedan stråna åt oss tills vi väljer att använda dem. 

 

Vi var där för ett försök för några månader sedan, men då dem såg en polyp hos mig sa dem att vi kunde testa inseminationen om vi ville men kliniken rekommenderade att vi skulle vänta och ta bort den först. Så vi fick snopet åka tillbaka igen. Men på ett sätt är det skönt att ha varit där en gång, nu har man en bild av hur det kommer att gå till. 

 

Vi har varit kluvna i vilket typ av behandling vi skulle välja. Men då mina värden ser så pass bra ut rekommenderade dem oss att börja med insemination. En del av mig ville köra på IVF direkt för att maximera chanserna (resan har varit lång som den är) men en annan del av mig hoppas på att inseminationen ska funka så jag slipper IVF. Vi kommer att försöka två-tre gånger med insemination och tar det inte går vi vidare med IVF.

Vi också. Min man har gjort en micro-tese vilket innebär att de öppnar upp testiklarna och letar med mikroskop. Så vi vet redan att det inte finns några spermier. 

Har ni beslutat er för IVF? 

Förlåt för sent svar, det har varit full rulle. Ja, vi har också pendlat fram och tillbaka i insemination vs IVF-frågan. Mina värden är bra, inte fantastiska men inte dåliga,  och jag bestämde mig tillslut att gå på klinikens rekommendation vilket är insemination får vår del. Men jag förstår verkligen hur du känner. För oss har det redan gått två år av att försöka bli gravida, så då känns varje cykel väldigt värdefull. Det är därför vi sätter en gräns också, att vi testar ett par inseminationen och går det inte ska vi inte fastna där utan gå vidare till nästa steg. Har ni möjligheten och det känns rätt med IVF så kör! Angående val och donator var det svårt såklart, det är lätt att det blir en så stor grej eftersom att effekten av de val man gör är stor, men samtidigt kan man aldrig veta, och min sambo är bättre på att bara hoppa än vad jag är :) Jag behöver mer kontroll. Till slut gick vi på matchning till min sambo - längd, hårfärg, ögonfärg och känsla. Försöker att inte göra en för stor sak av det. Man kan ju också lägga valet i händerna hos kliniken, vilket många tycker är skönt. Vi mailade kliniken när stråna var beställda och förberedde dem på att dem var på väg. Det tog ca 4 dagar så var allt på plats. Det har varit väldigt mycket upp och ner, men just nu är vi taggade. Min sambo är väldigt positiv och har blivit vän med att det viktigaste är att vi faktiskt KAN bilda en familj, så det är skönt och hjälper mycket. Dessutom har jag en vän som har varit i samma situation och dem har just nu världens gulligaste lilla familj via donator, och när man ser dem förstår man hur lite det spelar roll. Så det är fint. Har ni hunnit välja donator? Och hur känns det med allt? Kram

Hej! För mig och min sambo så gjorde min sambo först ett test hos min gynekolog som visade 0 och då blev vi remitterade till Anova för ett andra test som också visade 0. Så jag antar att det är där ni är nu. Sedan blev vi remitterade därifrån till Karolinska för Micro tese. Vi fick vänta i sju månader innan den operationen, men jag antar att det beror på vilket landsting ni är i samt vilken behandling som dem har remitterat er till att göra. Har ni fått några fler svar på vad som är nästa steg? 

Jag blir så oerhört ledsen av att läsa detta. Är en av dem som har följt tråden tidigt. Jag har svårt att finna ord. Även om jag vet att det är en klen tröst har jag en vän som har gått igenom precis samma händelseförlopp som er, och det slutade lyckligt med ett syskon trots helt extrema påfrestningar. Det är fint att ni är på gång igen, jag håller mina tummar och skickar värme. Stor kram till er <3

Hej! Min sambo har också gjort micro-tese på KI i Huddinge. De var väldigt gulliga och duktiga, vi upplevde dock att de inte riktigt informerade om hur det kunde vara efter då de sa att min sambo kunde gå tillbaka till jobbet ett par dagar efter. Så var det inte för honom i alla fall, då han fick vara hemma en vecka ungefär. Så det kan vara bra att ha i bakhuvudet även om det inte blir så för er. Operationen gick bra men inga spermier hittades. De gjorde inte heller äggplock på mig även om jag ifrågasatte det ett par gånger. De menade på att de ville se hur det såg ut först, och så här i efterhand var det nog klokt. För hittar de inga är det jobbigt om du måste genomgå ett äggplock i onödan. Enligt dem gick det bra att frysa in de spermier som eventuellt skulle hittas. Tyvärr har jag ingen erfarenhet av Klinefelters, men jag vet att de inte gör en micro-tese om de inte tror att chansen finns. Håller tummarna! (Du kan hälsa sambon att min sambo tyckte att operationen gick väldigt bra och han kände ingenting. Fick rejält med morfin så han var på någon annan planet och hade det bra) 

Hej!

VI fick svar samma dag, men sent på eftermiddagen. De ringde vid 17. Det tar lång tid att leta igenom all vävnad och eftersom att de inte hittade några spermier hos min sambo antar jag att de skulle leta igenom varenda liten vrå innan de kunde ge ett säkert besked. Ja, som du säger så är det ganska nytt att man erbjuds en micro-tese direkt, så det ska vi vara tacksamma för. Såklart blir man ledsen om de inte hittar något, det är oundvikligt. Jag var också inställd på att de inte skulle hitta något och märkligt nog, även om vi blev ledsna, upplevde vi också en lättnad över att få ett ordentligt besked. Jag upplevde väntan och ovissheten som olidlig, och att få ett svar gjorde också att vi kunde gå vidare till nästa steg och välja en väg. Kram

Hej!

 

Det var längesedan jag skrev ordentligt. Jag är inte så aktiv på nätet men följer den här tråden och mitt hjärta är och kommer alltid att vara med oss som kämpar. Jag har erfarenhet av insemination med donatorsperma både i Danmark och i Sverige och jag vet hur förvirrande det kan vara med alla val och hur konsekvensen av de val man gör kan kännas överväldigande. 

 

Min sambo har alltså diagnostiseras med oförklarlig azoospermi efter 0 spermier på två spermaprov samt en micro-tese (utan att finna några spermier) på Karolinska. Då vi som så många andra kände oss bekymrade över lång kötid, bestämde vi oss för att testa Danmark först - i vårt fall Storkkliniken. Min känslor för Stork är blandade om jag ska vara ärlig. För att göra en väldigt lång historia kort var vi där två gånger utan att ens få göra en insemination, och tredje gången tajmades inseminationen fel. Även om personalen är urgulliga upplevde jag tydligt att det är en business i Danmark. Själva behandlingen är dyr då danska kronan är urstark och varje liten extra tjänst (som ultraljud till exempel) betalar man extra för. Då man betalar per gång är det kanske inte heller lika viktigt för dem att det lyckas direkt. Jag upplevde det också stressigt att skynda sig till Danmark när ägglossningstestet visade positivt. Men det där är säkert svårare eller enklare beroende på var i Sverige man bor. Jag förstår såklart att många har haft väldigt fina upplevelser där, men för oss var Danmark inte så lyckat. Jag kan skriva en mer detaljerad historia om någon är intresserad. 

 

Samtidigt som vi försökte i Danmark och jag jobbade mycket tickade kötiden på i Sverige, och ungefär 10 månader efter vårt första negativa svar på spermaprovet efter vår fertilitetsutredning var det vår tur att träffa kurator och läkare i Stockholm. Jag trodde också, som jag har läst att fler oroar sig över här på tråden, att samtalet skulle fungera som en utvärdering av oss. Men det var ett såååå fint samtal och något som först kändes jobbigt förvandlades till ett privilegium. Att tillsammans med sin sambo få träffa en professionell kurator där man kan vara ärlig med sina känslor samt ställa de frågor vi ville ställa var väldigt positivt för oss. Personalen på Karolinska är helt fantastiska och det var en trygghet att få träffa läkare och experter inom området. Visst, man har inte samma kontroll på donatorn som i Danmark - I Danmark kan du egentligen få så mycket information om donatorn som du önskar, medan du i Sverige ska lägga all din tillit till läkarens matchning - något min sambo tyckte var skönt, och som jag med mitt kontrollbehov tyckte var jobbigare. Men matchningen genomgår också flera steg och ska bli godkänd av en hel ?jury? med läkare och kuratorer. De granskar också donatorer extremt noga i Sverige när det kommer till genetiska, fysiska och psykologiska sjukdomar. Har du blivit kallad till samtal betyder det att du är framme i kön, och tiden från samtal till första behandling är kort. Det enda som jag finner ruskigt negativt med Sverige är att de inte har öppet helger. Min första ägglossning efter att det var vår tur kom på en Lördag. Då finns det inget att göra. Min andra ägglossning kom på deras semester. Då fanns det inget att göra. 

 

Ang IVF eller insemination så är det svårt. Går man via landstinget har man egentligen inget val. Så länge man har hyfsat bra värden som kvinna gör man några inseminationen först, och lyckas inte det kan man byta ut den sista inseminationen mot ett IVF.

Jag har sett att flera jämför en insemination med ett vanligt samlag vilket inte är helt korrekt. Vid en insemination ?tvättas? spermierna och bara de allra piggaste krigarna används vid inseminationen. Alltså betydligt färre än i en vanlig ?sats?, men samtidigt betydligt bättre aspiranter. Dessa förs sedan in direkt i livmodern med en kateter. Så hela processen med att spermierna ska ta sig upp till livmodern och hitta rätt har man redan fått hjälp med. Det positiva med IVF är ju, förutom större chans procentuellt, att om man har riktigt tur så kan flera ägg befruktas och man kan göra flera försök på samma äggplock eller spara embryon i frysen för framtida syskonförsök. 

 

En annan sak som jag har märkt är att kötid inte bara är negativt. Jag upplever att väntetiden både har gett oss tid att sörja att det inte blev så som vi tänkt från början, och fått oss att mogna i våra beslut. Ett annat tips är att ligga på, hänvisa till vårdgarantin och ringa ofta och fråga om ert ärende och påminna. 

 

Vårt första riktiga inseminationsörsök i Stockholm (som inte blev på en Lördag eller helgdag) blev trots allt en lyckoträff. Vi har äntligen fått se det efterlängtade plusset på stickan och jag närmare mig sakta den mer säkra perioden av graviditeten. Jag hoppas att det kan sända lite hopp :) Jag håller på oss alla. Kram! 

Hej!

 

Jag förstår dina tankar och din oro. Beslutet blir mer eller mindre tufft beroende på vilken typ av öppenhet som råder i diskussioner och samtalsämnen i övrigt och vilket klimat som råder i familjen. Men även om klimatet är toppen kan det var känsligt att prata om det. För det är känsligt. Jag tror att största anledningen varför det blir känsligt att prata om är för att vi är inpräntade med gamla normer om hur det ska var. Det kan också vara befriande att bryta den normen och vara rak och ärlig. Och det är också viktigt! För i det stora hela är det ju något att vara stolt över. Det är modigt och häftigt att bli föräldrar. På alla sätt och vis. 

 

Vi valde att berätta ganska omgående. Det var inte bara för att vi kände ett behov av det själva, utan för att vi märkte att vi blev irriterade på kommentarer som du beskriver tex: ?när ni ska ha barn?, eller ?det där kommer ni att förstå när ni får barn? osv. Och det kändes samtidigt orättvist när vi blev irriterade eftersom att vi inte hade gett våra nära och kära chansen att säga rätt saker och behandla oss på ett bra sätt. Om de inte vet vad vi går igenom eller vad som pågår är det svårt för dem att finnas där.

 

MEN det som faktiskt har varit det häftigaste med att berätta och släppa in våra nära och kära tidigt i processen är att vår situation skiljer sig från andras. Våra familjer är liksom med i ?tillverkningen? av barnet, något som de tycker är väldigt spännande. Som min svärfar uttryckte sig: ?När det här barnet kommer blir det något alldeles extra, Vi har ju varit med hela vägen? :) Så jag upplever det nästan tvärt om mot vad du beskriver att du är rädd för - att barnet kommer att bli ännu mer uppskattat än om det hade kommit till hux flux. Dessutom är mina svärföräldrar så glada över att jag och min sambo håller ihop trots allt - vår kärlek har blivit starkare och för dem finns det inget finare än att jag gör den här resan tillsammans med deras son. Att han får chansen att bli pappa trots att det har varit en besvärlig väg dit. Sedan finns barn-aspekten också. Vi tänker om att vi är öppna och avslappnade med vår situation och får det att kännas så naturligt som möjligt så kommer barnet också känna att det är naturligt. 

 

Vad häftigt med micro-tesen! Kul att det är på gång och att det flyter på. Jag håller alla tummarna för er. Kram! 

Ja, jag kan tänka mig att vi är flera här som förstår varandra på ett sätt som ingen annan gör. Det är något som är fint i det jobbiga :) Jag vet att det kan kännas som att allt går emot. På ett sätt måste det kännas skönt att inseminationförsöken är 'över' och att ni får gå vidare till ett nytt steg? Man önskar ju att man hade haft facit såhär i efterhand så att man inte skulle ha slösat så mycket pengar och stress på Danmark. Men samtidigt kanske det var en nödvändig del av processen mentalt och nä, man vet ju aldrig vad som funkar. Det är små marginaler som ska klaffa och det är inte enkelt, men det kommer att bli er tur. Det tar bara tid. Läkarna är så skickliga idag och IVF går ju att kontrollera bättre. Jag håller tummarna för er IVF. Så spännande! 

Heja er. All kärlek <3