Helt underbart för er! Så kul! Skönt när den där illamående-biten är förbi så att säga. Jag har klarat mig fint ändå skulle jag säga :) Var GALET trött första veckorna. Nu mår jag bra, ska inte klaga. Har mest svullna bröst, mage och sen att jag blir lite illamående när jag är hungrig. Hur mår du?
Helt galet att behöva införskaffa nya bh-ar..! Haha ja gud stackars bröst.. Ska absolut uppdatera. Håll tummarna :)
Han är väldigt glad men det kommer nog alltid vara en sorg på något sätt att inte få biologiska. Han tänker nog mer än vad han berättar tror jag.. Hur känner din?
Allt såg bra ut på vårt ultraljud! Så tacksam!
Hej,
Sedan några veckor tillbaka har jag läst i många inlägg i denna tråd.. Min kära sambo fick för två veckor sedan veta att han hade 0-spermier i sitt spermaprov. Samtidigt studerar jag till barnmorska och min bästa vän väntar sitt andra barn. Som ni förstår (hoppas jag) - en extremt tung sits. Vi lyckades ha tur och fick snabbt tid på ANOVA så nu inväntar vi svar från spermaprov nr 2 och ska få träffa kurator. Mina känslor pendlar mellan hopp och förtvivlan. Att få barn har alltid varit min högsta dröm och att inte få- min värsta mardröm. Jag tyckte jag såg någon i tråden som också var barnmorska? Vad är era bästa tips för att klara sig igenom detta? Har ni några tips kring ANOVA- vad bör man själv ha koll på? Vad har vi framför oss? Är rädd att vården ska vara slarviga som någon skrivit om i tråden. Just nu är det enda jag tänker på att vi på något sätt måste få tag på någon spermie hos min sambo. Jag vill ju att det ska vara hans dna. Samtidigt är jag rädd för att hopp kan göra en så himla besviken, därför dyker ju tankarna på donation upp. Hur landar man i att det blir alternativet?
Tack <3. Är så glad för er skull. Känns hoppfullt att höra om personer som befinner sig på "andra sidan". En dag ska jag också vara där.
Hej allihop! Vill bara uppdatera om läget lite :)
Vårat tidiga ultraljud gick bra, krabaten såg frisk ut och hjärtat slog också. En lättnad såklart och en milstolpe avklarad.
Blev daterad till 30 augusti. :)
Hej,
som jag skrev ovan till moonwalker så har vi haft ett deppigt läkarbesök. Känner mig tom, iofs väntar mer utredning så hoppas gör jag ju fortfarande men är samtidigt inställd på att det kanske blir spermiedonation till slut. Känns svindlande. Jag behöver bolla tankar, verkar som att de flesta gjort det utomlands? Varför? Såg ett nyhetsinlägg idag om att det inte är någon kötid i Stockholm längre. Men man kanske inte välja hårfärg, längd osv här? Vill ju att det ska vara en donator som liknar min sambo såklart. Vilken klinik utomlands är bra? Vad kostar det? Å framförallt, det som skrämmer mig mest, hur känns det? Fasar för den kladdiga känslan om ni förstår.
OBS: nu vill jag INTE få ett endaste föreslag om att någon kan ställa upp som privat donator, ej rätt tråd.
Vi fick äntligen brevet idag om det blev några embryon till frysen, men det blev det såklart inte...
Har ju egentligen testdag på tisdag, men blev så ledsen över brevet att jag var tvungen att tjuvtesta direkt. Negativt såklart. Jag är på ruvardag 10 idag, så det kanske är för tidigt, men jag tycker att det borde blivit positivt om jag var gravid. Visst har jag läst om några solskenshistorier där kvinnor som testat negativt dag 10-12 plussar senare, men varför skulle det hända oss? Det känns som om vi bara har maximal otur hela tiden, så jag förväntar mig inget annat. Kommer jag någonsin få se två streck på de där jävla testen... ?
Nu har vi förbrukat alla våra landstingsförsök. Frågan är om vi ska ta med oss våra frysta spermier och fortsätta försöka själva privat eller om vi bara ska ge upp och använda donerade spermier...?
De var 3 dagar gamla.
Vi vet inte hur vi ska gå vidare. Min man tycker donation, men jag vill egentligen inte det. Jag tycker att det känns obehagligt att inte veta vems spermier det är, hur personen ser ut betyder mycket för mig.
Vi har gjort tre stycken äggutplock, vilket har lett till tre färskförsök och ett frysförsök. Så totalt fyra återföringar.
Vi har tre strån av min mans sperma kvar i frysen. Vi skulle kunna köpa en behandlingsserie privat med tre IVF-försök. Det skulle kosta 69.000 kr. Eller så kan vi köpa ett paket med 4 inseminationsförsök med donerade spermier för 45.000 kr. Sen tillkommer det vissa avgifter med båda alternativen. Vi har båda bestämt att vi struntar i Danmark, vi orkar inte med resvägen.
Jag har testdag den 19 februari, men det känns verkligen inte som om det har fungerat.
Jag vet inte hur vi göra. Just nu är bara allt så jobbigt att jag vet inte ens om livet är värt att leva, inte när jag mår så här dåligt iaf...