Avsaknad av spermier

Absolut men att jobba inom myndighet är ju speciellt - mycket att förhålla sig till. Men distraherande arbete där inte det är mycket fokus på barn (förutom alla lunchraster).

Vi är lika gamla! Och vi fick slutgiltiga diagnosen från TESA/PESA exakt samma månad och år som ni! Hur känner din man inför donation? Han har ju nyligen fått beskedet. Har ni gjort TESA?

Ja eller hur, känner även att förhållandet kommer vara stabilt när vi lyckats ta oss genom detta. Infertiliteten har stärkt oss som par, även om den varit påfrestande.

Hej, får man hoppa in i eran tråd?

Jag och min kille har precis som ni 0 spermier och har därför fått gå på donator. Vi har för några år sen gjort några inseminationsförsök i danmark som tyvärr inte gav resultat. Nu efter ett lite för långt uppehåll (det är så sjukt jobbigt när det inte funkar) har vi äntligen kommit igång igen. Den här gången i Sverige. Vi har kommit till en jättebra klinik och det känns bra. Idag gjorde vi första inseminationsförsöket efter att igår fått igång ägglossningen lite tidigare med hjälp av spruta (pga påskhelg) och ska köra på med lutinus i några veckor också. Jag hoppas sååå mycket att det ska funla denna gången för hur många mislyckade försök orkar man? Men det måste gå... förr eller senare.

Ska läsa igenom tråden lite grundligare. "Kul" att se att man inte är ensam i världen om detta.

Vi gjorde tre försök i danmark på storkkliniken. Nu provar vi i sverige. För mig har den här resan varit fruktansvärt jobbig. Hela processen med undersökningar osv tar på psyket, främst då jag överlag har fobi för sjukhus och allt som hör till.

Jag upplever att dom har varit mer noggranna i sverige än dom var i danmark. Men det handlar väl mest om var man är och vad man vill ha. Dom var supertrevliga i danmark och förstående, mer kliniska i sverige. Men i slutändan vill jag ju bara att det ska funka, behöver inte nån som klappar mig på huvudet för det är lika jobbigt ändå.

Man får inte tappa hoppet, för vissa går det första gången och för andra tar det längre tid.

Vi stod inte ens i kö i sverige första gången. Hade varit hos gynekolog och förklarat läget men blev så dåligt bemött efter att jag förklarat att vi funderade på danmark. Storkkliniken som vi ringde gav ett helt annat intryck och då struntade vi i sverige helt enkelt. Hade i ärlighetens namn inte läst på tilltäckligt så visste ingenting annat än den infon vi fick från storkkliniken. Så vi gjorde varken hormonbehandling eller spolning då ultraljudet såg bra ut och ägglossningen fungerade.

Vi var hoppfulla men det gick inte vägen och det var superjobbigt. Så sen stannade vi upp efter tre försök. Det blev för psykiskt jobbigt för mig.

Men efter ett tag blev det ju för svårt att inte försöka också. Så vi tog kontakt med sjukvården i sverige, en annan kvinnoklinik än förra gången. Det har gått jättefort (första besöket var strax före jul med kuratorsamtalen, och sen spolning och olika undersökningar) och nu på skärtorsdag gjorde jag min första inseminering. Känns som att allt har gått mer rätt till på något vis? Eller om jag är mer beredd. Vill vara hoppfull men vågar inte riktigt....

Förlåt för novellen. Har ingen att prata med detta om förutom min sambo.

Tack, det är så tryggt på något vis att prata med människor som går igenom samma sak.

Vi har valt Livio i Falun. Hade en jättebra kontakt med kvinnokliniken på sjukhuset och blev sen remitterade till livio. Och där hade dom i princip ingen kö alls så det gick fort. Känns otroligt bra än så länge. Men jag har som sagt svårt att vara hoppfull för mådde så dåligt när det inte gått vägen tidigare.

Vi valde ju danmark först mest för att få kontroll över viljen donator vi ville ha. Och för att slippa kö. Om inte inseminationsförsöken funkar nu blir det ivf, men då blir vi tvungna att åka till Uppsala. Hoppas slippa det.

Var i Danmark tänker ni gå?

Tråkigt att det är så lång väntetid för er. Har förstått att det är väldigt olika runt om i landet. Tyckte också det var svårt med samarbetet mellan danmark o sverige. När man har långt att åka måste man ju göra vissa delar hemma. Så det är lite bökigt. Hur har du gjort med jobb och så, tänker om du berättat för chefen typ. Jag har valt att inte säga nåt.

Ja usch vad jobbigt. Förstår att det inte är lätt då. Jag har inte pratat om det mest av respekt för min sambo då det är hos honom "felet" sitter. En familjemedlem till mig vet och hans närmaste familj vet. Det jobbigaste tycker jag är alla uppmaningar från omgivningen, "är det inte dags för er att skaffa barn snart", "vill ni inte ha barn" osv. Vi har varit ihop i snart 10år så klart att folk undrar. Men otroligt jobbigt att hitta på förklaringar hela tiden. Gått över till det blir när det blir.

Jag tycker naturligtvis det är jobbigt att vi får använda donator. Främst för att när dom flesta skaffar barn så är det skönt och bra (förhoppningsvis) och inte smärtsamt psykiskt och fysiskt. Men han kommer fortfarande vara pappa till mitt barn och det känns viktigast. Hur har din man tagit detta?

Min sambo har tagit det hårt. Han tycker det har varit superjobbigt men har ändå kommit till insikt med att vi inte har något alternativ. Det har gått så pass många år att han har tagit sig igenom den sorgen, men det är klart att det är jobbigt. För honom har valet av donator varit oerhört viktigt.

Jag jobbar i butik som säljare i ett köpcenter. För mig har det nästan varit lättare att jobba för att tänka på något annat, men i din situation blir det ju annat såklart!

Ja det blev som tvärtom för oss. För mig är det bara spermier (en donation som vilken donation som helst), för honom är det mer än så. Jag önskar naturligtvis att vi kunde få barn precis som "alla andra". Men nu går ju inte det. Alternativet är ju att inte få barn alls... och det går inte.

Just nu går jag ju bara och väntar på att få veta om vårt senaste försök gått vägen. Men jag har så svårt att vara optimistisk. Det känns inte som att det gått den här gången heller. Vi bor i dalarna. Var bor ni?