Avsaknad av spermier

Vet tyvärr inte vad som är vanligt eller hur det "brukar" gå till. Som jag har förstått det är insemination förstahandsval för oss för att jag är fullt frisk, har bra äggreserv och är ung. Läkarna sa att hade jag varit äldre eller haft dåligt med ägg eller något problem med ägglossning, äggledare el.dy hade vi gjort ivf direkt för samma chanser. Nu kör vi två inseminationsförsök och sen två ivf-försök (försöken kan man reglera/lägga upp själv). Finns det möjlighet att slippa ivf med sprutor och allt vad det innebär är jag glad!

Hej allihopa, tänkte göra en liten uppdatering. Som jag skrev tidigare fick jag och min man ett brev om att vi skulle blir kallade för samtal hos Reproduktionsmedicin om 2-3 månader. Eftersom jag tyckte det var helt oacceptabelt pga att vi inte ens fått provsvaren från min mans testikelbiopsi (som han gjorde för drygt fyra veckor sedan) har jag ringt runt till alla inblandade. Jag vet inte om det bara är jag och min man som har haft otur eller om systemet i Stockholm inte fungerar.

Nu har jag precis pratat med chefen för Anova (som är ansvariga för andrologi- läran om mannens fortplantning). Han sa att chansen för min man att bli biologisk pappa till några barn är näst intill obefintlig. Jag har längtat efter barn i flera, flera år och kan verkligen inte förstå hur jag alltid kan ha så otur i livet. För att bara nämna  en annan sak som har hänt så kan jag berätta att jag nyligen förlorade min syster i cancer.

Nu vet jag inte om vi ska vänta dessa månader på att bli kallade till Reproduktionsmedicin eller om vi ska åka till Danmark för eventuell spermiedonation. Jag vet ju inte om Reproduktionsmedicin kommer att flerslå Micro-tese eller insemination. Chefen på Anova trodde inte chanserna för Micro-tese var så bra, men han påpekade att de började med ingreppet i januari här i Stockholm så han hade inte så mycket erfarenhet. Jag tror inte vi orkar vänta på att landstinget ska bekosta donationen eftersom jag har hört att det kan ta 1-2 år. Är det någon som har erfarenheter av donatorinsemination i Stockholm?

Tusen tack för din omtanke! Det kändes inte som om läkaren jag pratade med idag hade jättekoll på micro-tese, så nu har jag och min man bestämt att vi ska vänta på mötet med reproduktionsmedicin. Jag tycker bara att det är helt absurt att vi ska vänta 2-3 månader på att få veta om vi får göra ett nytt ingrepp eller om vi ska sättas upp i kön för spermiedonation. Han som jag pratade med kunde liksom inte förklara varför de inte gjorde en micro-tese på en gång eller om de få orörliga spermierna de fann vid testikelbiopsin var döda eller levande. Men det kändes som om han suddade ut det minsta lilla hopp vi hade kvar... Han sa att hos vissa män finner man ingen orsak till utebliven spermieproduktion. Min mans FSH är lätt förhöjt, vilket tyder på att kroppen förstår att något inte går rätt till vid spermieproduktionen och därför försöker "piska på systemet", men alla andra prover är normala.

Min man vet att min största dröm är att bilda familj, så han säger att han är öppen för donation. Han säger att han kommer att älska barnet lika mycket, även om det inte är hans biologiska. Vår är båda 28 år. 

Hur har det gått för er? Har du spolat dina äggledare?

Jag tycker också att vår utredning är under all kritik. Det är över ett år sedan jag ringde och bokade en tid för ett första besök och det känns inte somom vi har kommit någonstans. Vart vi än vänder oss så känns det som alla gör fel... Så jag förstår precis vad du menar med att inte orka väntan, jag vill också bli gravid nu, helst igår! Om Reproduktionsmedicin här i Stockholm säger att de vill chansa på att göra en micro-tese funderar vi på att göra det. Då kommer de ju plocka ut ägg på mig samtidigt. Om ingreppet på min man inte skulle fungera kanske vi kan ta med oss mina ägg till Göteborg eller Danmark (antingen för ett nytt ingrepp på min man eller för IVF med donerade spermier)... Jag vet dock inte om man får det. Sen tror jag att man måste vänta sex månader mellan ingreppen, så då kommer ju allt ta flera år.

Jag vill ju verkligen ha min mans biologiska barn. Jag känner mig livrädd för att få en donators spermier. Jag vet ju inte vem han är eller hur han ser ut. Min man är halv svensk och jag är rädd för att det blir svårt att hitta någon donator som är lik honom. Men å andra sidan vill jag ju verkligen ha barn. Hur känner du? Hur gamla är ni?

Jag tycker inte att det gjorde ont att spola äggledarna, men det var väldigt väldigt obehagligt! Jag blev illamående under ingreppet och lite yr efteråt, men upplevde ingen stark smärta. 

Jag tycker också att vår utredning är under all kritik. Det är över ett år sedan jag ringde och bokade en tid för ett första besök och det känns inte somom vi har kommit någonstans. Vart vi än vänder oss så känns det som alla gör fel... Så jag förstår precis vad du menar med att inte orka väntan, jag vill också bli gravid nu, helst igår! Om Reproduktionsmedicin här i Stockholm säger att de vill chansa på att göra en micro-tese funderar vi på att göra det. Då kommer de ju plocka ut ägg på mig samtidigt. Om ingreppet på min man inte skulle fungera kanske vi kan ta med oss mina ägg till Göteborg eller Danmark (antingen för ett nytt ingrepp på min man eller för IVF med donerade spermier)... Jag vet dock inte om man får det. Sen tror jag att man måste vänta sex månader mellan ingreppen, så då kommer ju allt ta flera år.

Jag vill ju verkligen ha min mans biologiska barn. Jag känner mig livrädd för att få en donators spermier. Jag vet ju inte vem han är eller hur han ser ut. Min man är halv svensk och jag är rädd för att det blir svårt att hitta någon donator som är lik honom. Men å andra sidan vill jag ju verkligen ha barn. Hur känner du? Hur gamla är ni?

Jag tycker inte att det gjorde ont att spola äggledarna, men det var väldigt väldigt obehagligt! Jag blev illamående under ingreppet och lite yr efteråt, men upplevde ingen stark smärta. 

Jag kan verkligen inte förstå att allt ska ta så lång tid. Jag har frågat efter avbokade tider, men de har hittills sagt att det inte finns några. Det enda jag hade tur med är tiden när jag spolade mina äggledare. Då fick jag en tid precis innan de stängde för sommaren, annars hade jag väl fått vänta 2 månader till. Vilket landsting tillhör du?

Jo visst har jag också tänkt så, men som du också skriver, jag älskar min man så himla mycket. Vi gifte oss förra året. Det är en tjejkompis till mig som vet om våra problem eftersom vi började försöka samtidigt. Hon har en son som fyller ett år i maj. Hon är verkligen snäll och stöttande, men hon blev ju gravid bara några månader efter de började försöka. Så det är klart jag är avundsjuk och det känns tungt att träffa henne och hennes bebis. Annars är det få i vår omgivning som vet något. Min man har berättat för sin mamma och sin bästa kompis. Vet några i din omgivning om era problem?

Jag låter nog väldigt utseendefixerad nu, men jag är rädd att eftersom min man är halvsvensk kommer de välja någon donator från samma land. Då är jag rädd för att barnet kommer få tex stor näsa eller vara hårig (usch vad hemsk jag låter, men det är så jag känner). Min man har sagt att han har samma rädsla. Han har sagt att han vill hellre att de väljer en mörkhårig svensk donator. Jag förstår om folk tycker att jag låter bortskämd och borde vara nöjd med det vi får, men jag kan ju inte rå för hur jag känner. Det är nog därför vi lutar mer mot Danmark om vi måste använda oss av en donator. Där vekar det som om vi kan få vara med och välja eller komma med önskemål.

Ja, vi tillhör Stockholm. Vi har varit tillsammans i drygt sex år. Vi påbörjade utredning någon månad innan bröllopet. Jag har berättat för mina två syskon, men inte för mina föräldrar. Min syster har flera barn. Hon fick ytterligare ett barn för bara några veckor sedan, så henne känns det väldigt jobbigt att prata med. Min bror är väldigt snäll och förstående. 

Skönt att höra att jag inte är ensam med mina känslor! Hur fungerar det med försäkringskassan om man åker till Danmark? Jag har sett att någon har nämt det i forumet, men har inte riktigt förstått hur det går till. Hur mycket kan man få av dem och vad är det för villkor? Jag har en del sparade pengar sedan tidigare, men som jag gärna vill ha kvar som buffert. Om vi vänder oss till Carlanderska för micro-tese + IVF kostar det ju 68.000 kr. Min man kommer kunna lösa bruttolöneavdrag, så då blir det ju lite billigare. Sen hoppas jag att vi kan få ett bidrag från min mans föräldrar och betala resten själva. Om jag berättar för min mamma så skulle hon säkert hjälpa oss också. Hur tänker ni kring ekonomin?

Vi har nyligen varit i Danmark och efterhand sökt ersättning. Har gått hur bra som helst! Finns en blankett att skriva ut på deras sida. Handläggaren vi hade var väldigt hjälpsam kan kolla upp hennes telefonnummer så kan du kontakt henne om det blir aktuellt.

Vi stod i kö för IVF. Kötiden va ett år så vi tänkte att vi åker till Danmark och söker om ersättning, detta var i november. Det vi inte hade räknat med att ersättningen dras från de försök man har kvar i Sverige. Eftersom vi gjort fyra inseminationer så hade vi bara ett IVF kvar. Och hade vi då tagit ut ersättningen så hade vi inte haft något gratis försök i Sverige kvar. Var ju dum och tänkte inte att det skulle funka så.

IVF försöket tog sig inte så i februari var vi ner och gjorde ett FET. Denna gång blev det plus! Så nu behöver vi inget gratisförsök i Sverige utan plockar ut pengar från försäkringskassan istället. Får ut ungefär det vi lagt ut. Fråga gärna om ni undrar något, kanske något jag kan svara på.

Vad härligt att höra är det finns fler i samma sits! Tycker mest man får höra om kvinnlig infertilitet (kanske för att kvinnor är mer öppna om det?), även om manlig är ungefär lika vanlig. Vet inte hur många gånger jag fått höra att "jamen tänk inte så mycket på det" och "det är jättemånga som blivit gravida så fort dom påbörjat utredning". Som att det skulle hjälpa oss? Nu har vi (mest jag kanske...) varit ganska öppna med vår situation och min man tycker det stundtals är ganska jobbigt att familj och vänner vet medan jag ttycker det är skönt! Då slipper man som där korkade påståendena. Min bästa vän och hennes sambo började försöka samtidigt som oss och där tog det sig direkt. Deras fyller 1 snart och även om det blir jobbigt för oss är det ändå skönt att ha någon vän som har varit med hela processen och som man kan ventilera med. Och mysigt att få gosa bebis. Iaf när det är någon nära väns, andras kan jag typ må dåligt av avundsjuka av att se ibland...

Vi började försöka juli -15, sökte hjälp privat jan-16 och redan i mars tror jag han gjorde biopsi. Sen höll vi ju på å vela lite med carlanderska men pga ekonomiska skäl med det micro tese på ackis istället. Då han helt och totalt avsaknar spermier så var ju möjligheterna ganska små att hitta något även för någon så erfaren som personalen på carlanderska så kändes som att det inte var värt att lägga massa pengar där också.

Sjukt mycket konstiga och jobbiga tankar som snurrat senaste året så det är ni inte ensamma om! Mitt tips är att söka upp kurator/psykolog som jobbar med ofrivilligt barnlösa. Det hjälper mycket!