Sen abort

Jag gjorde en sen abort i v.14+1 för 7 år sedan. Jag ångrar beslutet då jag med största sannolikhet inte kan bli gravid igen...

Vad tråkigt. Tvivlade du i ditt beslut? Att vara ofrivilligt gravid eller inte bli gravid är lika hemskt eller ?

Jag tvivlade absolut. Det tog mig 10 veckor att ta beslutet eftersom jag egentligen ville ha barnet, men jag kände att jag var tvungen att överväga allt noga (genomförde aborten i v.14+1). För mig var det inte bara att behålla, utan allt slutade med polisanmälan och rättegång. Hade det varit barn med i bilden hade det nog också blivit ansökan om ensam vårdnad, skyddat boende, besöksförbud osv. Det kändes inte rätt mot varken mig eller barnet. 

Jag tycker att den ofrivilliga barnlösheten är värst, för nu kan jag inte sluta tänka tillbaka på beslutet - att det kanske var min enda chans till barn. Jag kan inte låta bli att ångra det ibland även om jag befann mig i en väldigt dålig situation. 

Vet fortfarande inte hur jag ska göra. Hur vet man det? Vilka frågor bör jag ställa mig själv?

Varför tvekar du?Hur känns det?Kommer du att ångra?

Jag avbröt graviditeten i v 21 (pga att de upptäckte på ul att det fanns skador som gjorde att den aldrig skulle överleva). Inte exakt samma situation som du alltså, då jag inte hade nåt val, men det blir ju ändå en sen abort. Och jag förstår att även om det är ditt val och beslut så måste det vara otroligt jobbigt för dig. De sa till mig innan att det blir som en miniförlossning, och det tycker jag var en ganska bra beskrivning. Personalen var fantastiska, och jag fick så mycket smärtlindring jag ville ha. De sa att jag inte skulle behöva ha ont, men visst kändes det, fast absolut inte lika tufft som en riktig förlossning. Vi kom in vid 8, och vid 16-tiden var allt över, jag förstod att det var ungefär så lång tid det brukade ta. Mycket av tiden bestod av att vänta, jag tror det kom igång runt 12-13 ungefär. Jag behövde inte skrapas efteråt och hade avslag ca två veckor, men inte alls lika kraftigt som efter en riktig förlossning.

Jag glömde skriva att de sa till mig innan att det ofta går lättare om man fött barn tidigare.

Och du skriver att du står emellan en sen abort eller en graviditet utan glädje. Du har barn sedan tidigare, om du beslutar dig för att behålla och känner dig trygg i det så tror jag att du kommer att kunna känna glädje. Och beslutar du dig för abort och känner dig trygg i det beslutet så kommer du att fixa det.

Jag gjorde en sen abort i v. 18 pga att fostret redan hade dött. Blev inlagd, igångsatt och fick föda fram en pojke. Ett riktigt barn, bara mindre och kan än idag bli helt knäckt när jag tänker på det, 9 år senare.

Har fått två fina pojkar efter det och fick i februari veta att jag var gravid. Vi ville inte ha fler barn så jag bokade tid för en abort, men då kom nästa chock - jag var i v. 14!

Sambon ville absolut inte behålla barnet och jag själv ville inte vara gravid eller ha tre barn, men jag klarade inte av att göra abort så sent. Nu är jag i v. 32 och vi är så glada över beslutet att behålla. Kan ibland få panik över hur livet tog en annan väg än jag tänkt, men ångrar inte mitt beslut och även sambon myser av tanken på en liten till om några veckor.

Har inget råd till dig, men tänkte att jag nyligen varit i samma sits och kunde berätta hur jag valde och hur jag tänker/känner.

En stor orsak till att jag tvekar är vår ålder 42 o 47 vilket gör mig tveksam till att "börja om" med småbarn och är rädd för att inte orka

Jag har blivit oplanerat gravid och det fanns ingen tanke på fler barn för oss. Allt för dåligt förhållande och redan små barn. Sambon ville vi skulle behålla men jag har varit mer tveksam och är det fortfarande. Kan inte göra abort men vill inte heller ha en till. Känns som jag sitter och väljer mellan pest eller kolera, är redan i v 17 och har börjat känna rörelser men kan inte känna någon glädje. Jag ville verkligen inte bli ensammen med en graviditet med allt vad det innebär och inte heller spädbarnstiden. Sambon lovade att jag inte skulle vara ensammen och att han ska finnas här då han påstår sig älska mig, men den lögnen genomskådade jag igår så nu står jag ändå helt själv.

Hoppas du snart kan ta ett beslut som känns rätt för dig och jag önskar dig lycka till med vad du än beslutar dig för.

Tack alla för ert stöd. Det är så jobbigt att inte hitta rätta känslan för ett beslut som känns tryggt att leva med sen. Känner ångest för båda dåliga alternativen jag har.

[quote=75488090][quote-nick]Tvivlare skrev 2015-07-02 23:36:15 följande:[/quote-nick]

Tack alla för ert stöd. Det är så jobbigt att inte hitta rätta känslan för ett beslut som känns tryggt att leva med sen. Känner ångest för båda dåliga alternativen jag har.

[/

Till både TS och Oplanerad gravid - hur gick det för er tjejer?

Gjort abort i v 14 och 13. Inga men för livet, men onödigt att dra ut på det, det blir ju inte mindre jobbigt. Jag födde fram mina foster med värkar och allt. Inte kul. Så bestäm dig nu.

Fick tabletter att ta hemma på morgonen. Några timmar senare var jag uppe. Fick ett rum, smärtlindring. Morfin första aborten och något annat den andra aborten. Abort nr 1 tog lång tid pga morfinet. Abort nr 2 behövde jag skrapa då navelsträngen gick av och de inte fick ur allt. Blödde ca 8 veckor efteråt.

Jag har en sjukdom som heter endometrios, som har påverkat min fertilitet. 

Jag hade sjukdomen innan aborten, men det visste jag inte. 

Det kändes som att hela min värld rasade när jag fick min diagnos, för precis innan hade jag försökt bli gravid i 3 år utan resultat och min läkare sa att våra chanser var väldigt små med tanke på sjukdomen och hur länge vi hade försökt. Vi försökte några månader till utan resultat och nu har vi lagt barn på hyllan. Jag har andra planer för mitt liv nu. 

Jag var helt övertygad om att jag inte kunde bli gravid, innan jag väl blev det. Jag vill inte längre ha barn, men aborten är ändå ett känsligt ämne då det var en väldigt jobbig tid i mitt liv.