Änglamammor som vill försöka igen

Hej på er!

Vi förlorade vår dotter i magen i vecka 39 för en månad sen. Vi bestämde oss snabbt att vi vill försöka så fort det går igen. Så nu väntar jag bara på att avslaget ska ge sig och menscykeln ska komma igång igen, samt att jag ska läka fullt ut. Blev klippt under förlossningen och har stygn som sedan gått upp, så måste bli helt återställd på den fronten också. Har redan laddat upp med en hög av ägglossningstest, lyckades bli gravid på första försöket med hjälp av sådana förra gången hoppas att det inte kommer dröja allt för länge denna gången heller.

Jag följs gärna åt med er. Kan vara skönt att kunna ventilera sig och peppas med de som förstår ens situation.

Tack! Jag beklagar så att ni också får gå igenom att få glädjen och förväntan hastigt utbytt till en sån stor sorg. Så orättvist, grymt och onödigt. Vi vet ännu inte vad som gick snett, fanns inga synliga fel på varken vår dotter eller moderkakan. Vi har inte varit på återbesöket än, så vi får se om alla prover visar något. Vi förväntar oss dock inget svar.

Jag hade fortfarande kvar stickor sedan sist och eftersom att det var till stor hjälp förra gången så tänker jag att jag kör med tester även denna gången. Vi hade bara försökt en månad utan stickor innan jag sedan plussade efter ytterligare en månad med äl-test, så det var inte så att vi hade svårt att bli gravida sist. Men ändå. Vill gärna maximera chanserna så mycket jag bara kan. Min famn skriker efter en bebis! Jag minns inte riktigt men tror att jag började testa ungefär en vecka efter att mensen försvunnit och att det gav utslag några dagar senare. Ungefär två veckor från mensens första dag. Jag testade någon gång på förmiddagen, om jag minns rätt så ska man inte använda morgonurin utan att nivåerna står som högst på dagen och att chansen till att det ger utslag på stickan är större då.

Hur hade ni det sist, tog det lång tid för er att bli gravida? Har ni några barn sedan tidigare? Vår dotter var vårt första barn och även om det också innan bara varit jag och min sambo här hemma, känns allt så tomt och tyst nu.

Kramar på er! Jag hoppas så att ni får plussa snart igen.

Åh jag håller tummarna för dig!

Hur gör man när man tempar? Jag har för mig att jag testade på förmiddagarna, kommer inte riktigt ihåg. Använda rsfu's stickor iallafall och de var enkla att använda och läsa av tycker jag.

Vad skönt, Sara, att nu fick positiva besked!

Ja, jag tycker själv att jag redan nu efter en månad har kommit ganska långt. Har börjat träffa vänner igen och kan faktiskt skratta en hel del med dem. Jag och sambon har också varit iväg på en resa några dagar och det var himla skönt att komma iväg och se annat och tänka på annat. Bara vetskapen om att det kan kännas okej och att det i framtiden kommer komma dagar av lycka gör att nuet också känns bättre. Sen kommer det stunder då jag känner att jag inte orkar, av ren förtvivlan och i de stunderna glömmer jag bort att det också finns ljusa stunder och att det kommer komma flera sådana. Bävar lite inför hösten dock, när sommarljuset försvinner och den sedvanliga höstdeppen infaller i samband med mörkret. Tror det faktum att det är sommar, ljust, varmt och att folk är lediga, gör allt lite lättare just nu.

Jag pluggar just nu, har en termin kvar på min utbildning och hade planer på att läsa en annan kurs på distans i höst. Vet ännu inte hur jag ska göra nu men det lutar mot att läsa kursen på distans ändå. Då kan jag ha dåliga dagar där jag inte orkar upp ur sängen samtidigt som jag också kan fokusera på att må bra, ta långa promenader och plugga hemifrån. Även om det kommer kännas ledsamt att göra det, då meningen var att jag skulle göra det samtidigt som både jag och min sambo var hemma med vårat barn. Min gamla arbetsplats har dock visat sitt stöd och jag funderar på att också kanske försöka jobba lite i höst, för att komma hemifrån ibland också. Jobbet kräver dock att man har mycket energi och mår någorlunda bra då det är ett serviceyrke där man inte har mycket utrymme till att ha "en dålig dag". Önskar faktiskt att jag hade haft en jobb där jag trivts bra och dit jag kunde komma och vara mig själv, då jag tror att det, som du skriver, kan vara bra att komma tillbaka ut i arbetet och ha något att "distrahera" sig med. Att komma tillbaka till ytterligare en del av livet och vardagen.

Jag väntar fortfarande på att avslaget ska lägga sig så jag kan komma igång med menscykeln osv. Har flera gånger trott att det försvunnit men så, helt plötsligt, är det tillbaka. Tröttsamt...

Jag förstår vad du menar det där med att man nästan får dåligt samvete de stunder man känner sig glad. Sånt fruktansvärt självplågeri, det är ju som sagt ett måste för att kunna orka överleva. Det blir ju i de stunderna som man hämtar energi. Dipparna kommer ju ibland ändå och jag tycker på nåt sätt att det är skönt att de gör det. Att man faktiskt låter dem komma, att man gråter ut och lever ut känslorna. Ofta känns det lite lättare efteråt då och jag tänker också som du att man kanske slipper få som en käftsmäll med alla känslor senare då. Vad knäppt av din läkare att försöka få dig att ta antidepressiva om du själv känner att du inte vill. I mitt fall var det tvärt om, jag fick gå till en annan läkare för att få lugnande utskrivet. Jag försöker dock klara mig utan dem i största mån och har knappt tagit någon de senaste tre veckorna. Har bara tagit när ångesten satt sig i hela kroppen och paniken sätter in. Ledsamheten och sorgen vill jag känna fullt ut - det känns viktigt att låta det vara så.

Vilken himla fint namn! Vi dotter fick namnet Juni. Inget vi alls funderat på innan och hade hon levt hade hon troligen hetat något annat. Men detta bara kom till mig och det är som att vi tillägnar juni i hennes ära. Juni Linnéa heter hon - vår lilla juniblomma.

Vi valde att inte obducera. Så här i efterhand känner jag att vi skulle ha gjort det men just där och då kände vi båda spontant och starkt nej. Dels för att vi ville ha henne kvar hos oss längre, dels för att vi inte ville att de skulle skära i henne och kanske framförallt för att läkaren lade fram det som att det högst troligen inte skulle ge nåt.

Idag var vi och kollade in olika möjliga gravplatser och att även i minneslunden och kände lite. Vi har ännu inte helt bestämt hur vi ska göra på den fronten. Hur gjorde ni?

Jag tror nästan (hoppas) att avslaget gett mer sig nu och misstänker nästan att sista

omgången kan ha varit mensen som kom tätt inpå avslaget. :) så snart kan vi nog börja försöka igen.

Thbe07 - så himla glad jag blev av att läsa att du plussat. Jag håller tummarna för er, för att allt kommer gå bra och för att du kan må så bra som du bara kan.

Kramar på er!

Hej Stokke!

Jag är så ledsen för er skull! Grattis till er lilla son dock! Vet ni någon orsak?

Det går ju inte att undgå att man kommer ha oron där under hela nästa graviditet. Min läkare sa dock en sak som lugnade mig: "en sån här sak händer aldrig två gånger" Han är en erfaren läkare som (tyvärr) varit med om många föräldrar som måste gå igenom en sådan här sak och han har aldrig varit med om att det drabbar någon två gånger. Så försök ha med er det och försök njut så mycket det bara går nästa gång ni blir gravida. Lättare sagt än gjort, jag vet. Men! Alternativet, att inte försöka igen, är ju egentligen inget alternativ. Vi får stötta varandra!

Det är drygt 5 veckor för oss nu också förresten. Den 11 juni fick vi reda på att hjärtat slutat slå och den 13e föddes vår lilla flicka.

Kram på dig!

Vad skönt att förlossningen gick bra och att du känner så. Min förlossning gick väl egentligen ganska dåligt. Jag svarade bra på igångsättningen och under förlossningen vad huvudet ute på fem minuter. Sedan fastnade dock min dotter med axlarna och de kämpade med att få ut dem i nästan en timme, det slutade med att de fick klippa upp mig. Vid det här laget hade mitt värkarbete stannat av och personalen fick i princip lägga sig över mig och pressa, likaså med moderkakan. Det gjorde så ont att jag i princip hamnade i en annan värld. Kanske låter konstigt men trots detta känns förlossningen som en positiv upplevelse och jag kan inte vänta att få göra det igen, denna gång med en levande bebis. Personalen har varit hur bra som helst och vi har även en helt underbar kurator som stöd.

Ja, jag tycker tiden gått fort men att tiden innan känns som en evighet sen, som ett annat liv. Jag tror också att det är bra med rutiner. Vi försöker också röra oss utanför lägenheten mycket. Hälsa på folk och åka på semestrar osv.

Vi valde precis som ni att inte obducera. Vi har nu låtit kremera henne och kommer troligtvis ha en gravsten, vi har valt ut en jättemysig kyrkogård där hon kommer vila fint. Har ni beslutat något kring det?

Men så jobbigt för er! Åh vad skönt att det gick bra med Conrad men att ni skulle behöva gå igenom det när ni redan förlorat er Melvin känns för grymt. Jag kan tänka mig att det river upp alla sår och all sorg igen och att det blir svårt att hämta sig efter det.

Jag önskar er all lycka och att ni får ett syskon till era söner. Och att allt kommer gå bra denna gång. Bra med mer hjälpmedel och det kanske också kan vara bra med samtalsstöd under graviditeten. Men det kanske du redan har :)

Kramar på dig!

Vilken fin plats ni valt till er lilla, sarass! Appropå det du skrev om att du kände på dig att något var fel, kan jag säga att jag kände precis likadant. Och jag kände mig inte alls förvånad, tyvärr, när de inte hittade några hjärtljud. Låter kanske sjukt - men jag kände liksom "ja då var det som jag trott hela tiden". Jag hoppas ni lyckades pricka in äl!

Jag planerar precis som du, stokke, kanske allt för mycket med en kommande graviditet nu. Det är på nåt sätt mitt största fokus nu, även om jag försöker ge mig både tid att slappna av och njuta av tillvaron och även tid att sörja och vara ledsen över min lilla dotter. Jag vill som du också bli igångsatt så tidigt jag bara får. Så som du hade din kompis du planerat att vara ledig med så har jag min syster som fick sitt första barn 1,5 månad innan vår dotter föddes. Så jag förstår hur du känner. Vi hade ju också planerat och tänkt på hur våra små kusiner skulle få växa upp tillsammans och min mamma såg fram emot att få sina två första barnbarn i sommar. Så nu känns det väldigt tomt och jag känner mig så utanför i den där härliga bebisbubblan som de befinner sig i med min systerson. Jag tycker dock att det är så härligt att han finns och att jag får krama och pussa på honom nu när jag saknar min egen bebis - saknar ihjäl mig efter honom nu när vi inte setts på några dagar.

Vi är iväg på semester igen nu, min sambo och jag. Så nu ska vi försöka njuta av god mat och varandra. Äl-stickorna är nerpackade ;)

Kram på er!