När syskonet inte kommer.. Stressad, ledsen. Finns det någon annan i samma situation?

I stort sett alla sonens dagiskompisar har fått syskon nu, varav ett är fött samma vecka som mitt barn var beräknat.

Tycker dagishämtningen är det som känns jobbigast av någon anledning, trots att jag inte känner de andra mammorna särskilt väl. Kanske är det just att det känns lite sorgligt att många av dem lärt känna varandra när de varit föräldralediga, vilket jag antagligen aldrig kommer att vara igen.

Min som som just fyllt fyra kom till på första IVF-försöket (vi gjorde IVF pga manlig infertilitet).  Men något syskon ser det inte ut som om han kommer att få.

Vi har gjort fyra hormonbehandlingar och dessutom en frysåterföring. Under en lång tid tänkte jag inte på annat än på menscykler och allt vad det var. Hundra tusen gick behandlingarna på. Till slut, sista behandlingen, när jag och min sambo bestämt att vi ger upp efter detta,  blev jag gravid! Men efter halva graviditeten gick fostervattnet och jag var tvungen att göra abort. Det var fruktansvärt, det absolut värsta jag varit med om.

Jag tycker också det är jobbigt med allt tjat om syskon, det är som om folk tror det är fritt fram att fråga, bara för att man lyckats producera ett barn.

Jag trodde s.k. "sekundär barnlöshet" skulle vara mindre påfrestande än vad det faktiskt varit. När sonen var nyfödd tänkte jag "vad skönt att slippa pressen nästa gång vi ska göra IVF", men dels så vet man ju hur fantastiskt det faktiskt är att bli mamma och dels så rör det ju inte bara mig och min sambo längre, utan även vår son. Jag vill så gärna att han ska ha ett syskon.

Vi har lagt ner det här med syskon i nuläget. Det finns ett embryo i frysen vi eventuellt ska sätta in. Men jag har lidit av extremt illamående under bägge graviditeterna. Första graviditeten gjorde inte så mycket, då låg jag bara och såg på TV, men andra graviditeten var väldigt jobbig, eftersom jag inte kunde leka och umgås med min son, utan mest längtade tills han skulle till dagis igen.

Jag blev faktiskt genuint glad för hennes skull.  Det är för att jag misstänker att hon är en av oss helt enkelt. Brukar tycka det jobbigare med dem som föder barn på löpande band .

Tack till "längtar" och TS som svarade mig när jag skrev i den här tråden för två veckor sedan.

Sedan dess har jag och min sambo satt in det sista embryot vi hade i frysen. Fick mens i förrgår. Ville inte skriva här förrän jag visste hur det skulle gå.

Jag och min sambo har nu bestämt att vi ger upp det här med syskon. Det har kostat så mycket energi under de år vi försökt. Det har varit så extremt påfrestande, särskilt det sena missfallet. Det var det absolut värsta jag någonsin varit med om.

Vi har ju ett fint och friskt barn, vilket är mer än vad många har. Så vi kommer inte att försöka med syskon något mer. Hade jag varit yngre (är över 40) hade vi kanske försökt adoptera, men just nu känns det som att vi nöjer oss med det vi har. Vilket inte är så lite.