När syskonet inte kommer.. Stressad, ledsen. Finns det någon annan i samma situation?

Alltså - URSÄKTA?! "Till och med de som gör IVF får till det på första försöket" - var i helvete är det om?! 

Förstår du ens hur okänsligt sagt det där var?! Vi har försökt få ett barn - ETT - i tre år!!! I tre jävla år har vi haft sex vid varenda jävla ägglossning och varenda jävla månad har vi fått ett fett MINUS på stickan. 

En IVF-process är inte en dans på rosor där allt är glamouröst och enkelt - den är extremt plågsam. Man tar så mycket hormoner att kroppen fuckar upp totalt. Först ska man gå in i klimakteriet och nollställas, sen ska man ta sprutor varje dag för att få massor med ägg att mogna. Känt av PMS? Gissa hur det känns när man först tar bort alla hormoner (tänk klimakterietanter som har känslorna på utsidan) och sedan tillsätter mer än man har i en normal cykel. När äggen växer och blir många gör det ont i magen för att äggstockarna tyngs ner kraftigt, så tycker man att ÄL känns - gissa hur mycket det känns när man har inte bara har ett litet ägg utan ägg-klasar på äggstockarna! Sen går man in med en tjock, lång kanyl genom slidväggen (Aj) in i buken för att suga upp äggen. De befruktas och sätts tillbaka efter några dagar. 

Har man otur, som till exempel jag, blir man överstimulerad. Äggstockarna får då spel och släpper ut vätska i buken. Det låter inte så dramatiskt, men faktum är att det är livsfarligt. Det kan vara flera liter vätska som plötsligt trycker ihop alla inre organ. Man kan inte andas. Det kan till och med läcka upp i lungorna. Även om man suger ut vätskan (vilket gör ONT) kvarstår faran. Vätskan tar med sig proteiner och mineraler från kroppen, som får nästintill en chock, så man behöver dropp. För att inte tala om risken för blodproppar. Risken ökar med 100 gånger när man överstimuleras, och de proppar man får är inte som andra proppar. Ofta kan de sätta igen ven eller artär i halsen så man dör. Så för att försöka hindra detta från att hända får man ta ännu fler sprutor, och de bränner verkligen när man injicerar dem, och man måste ta dem varje dag i minst en månad, ofta längre. 

Misslyckas försöket (vilket det OFTA gör, det är inte större chans för ett IVF-embryo att bli ett barn än ett på naturlig väg) måste man vänta en cykel innan man får tillbaka nästa embryo (om man ens har turen att ha något kvar efter första försöket). Du kan alltså inte köra på som på naturlig väg, utan väntar en hel cykel utan att göra något. Vissa gånger får man ännu mer hormoner för nästa försök, vilket jag fått alla gånger. Man mår piss piss piss. Har du inga embryon kvar får du göra om hela behandlingen med äggplock, vilket kan ta några månader beroende på metod. 

Vissa landsting låter en göra 2 IVF gratis, andra 3. Lyckas du inte är det kört. Då får du betala många, många tusentals kronor för att försöka igen, och varför försöka igen om man ändå försökt på alla sätt och vis i flera år? Det är väl lika bra att ge upp och tvingas leva utan barn. Vissa lyckas aldrig samla ihop så mycket pengar som krävs, och får heller inte ta lån, så de kan inte försöka igen. 

Så jävla inskränkt att ge sig på oss IVF:are som försökt så jävla mycket längre än andra!!! 8 månader, det var länge sedan vi försökt så kort tid. Två år, också länge sedan. Smaka på mina 36 månader! Eller andras 50-80 månader! Eller de som aldrig lyckas! Om du tycker att du har sorg som ändå har ett barn - gissa hur det känns att inte ha ett enda och inte veta om all den här smärtan någonsin kommer att leda till något. Gissa hur kul det är att få frågan när det vankas barn. 

Din kommentar sved. Den sved rejält. 

Tack, verkligen tack <3 

Jag förstår din sorg. Jag tror att vi alla som kämpar förstår sorgen att inte kunna när man önskar sig barn, oavsett om man har barn sedan tidigare eller inte. Men jag förstår inte ditt resonemang, för är det några som förstår hur tungt det är så är det väl vi som gör IVF? 

Jag förstår liksom inte vad du menar när du skriver "Och då har det känts jobbigt att andra som också haft svårt, sätter igång med IVF och pang bom var problemet löst". Det är ju inte så att det inte fungerar en månad och nästa gör man IVF. Är man under 35 måste man ha försökt ett helt år innan man får ansöka om utredning, därefter tar utredningen ofta ett år eller mer, så då är man uppe i minst två års försökande innan man ens kommit till IVF. Sen har de flesta IVF-kliniker ytterligare 6-9 månaders väntetid på att få börja behandling. Som jag förstår det har ni inte ens försökt i ett år än. Varför är det svårare än att behöva försöka mer än 24 månader innan man får hjälp? Hur har IVF:are det lättare menar du? 

För mig och de flesta andra jag känner i samma sits är man orolig varenda minut för att aldrig kunna få ett barn. Det är inte bara som en lugn promenad där man tar ett litet besök till sjukhuset och poff är med barn, det är en otroligt påfrestande tid både fysiskt och psykiskt. Det är inte en lätt utväg med IVF. Tycker du att det är det så är du ju mer än välkommen att söka dig privat och göra IVF. Det är en mirakelmetod på många sätt, men inte på det sätt jag tror att du tror. Det finns inga garantier för att bli gravid. Bara 65% av de som genomgår IVF får ett barn. 

Så kort och gott - Nej, jag förstår inte vad du menar. 

... så då hoppar du på IVF:are tillbaka "för att du sett i andra trådar hur de helt utan barn hoppar på sekundärt barnlösa"? Jag förstår din sorg, men på fullt allvar - förstår du inte vår? Varför klanka ner på NÅGON barnlös?! Är inte det väldigt onödigt?!

Kul för dina bekanta att det gått så fort. Det är inte på något sätt normen, så nästa gång - dra inte alla över en kam för att de par du känner haft en ovanligt lätt process (eller åtminstone sagt att det varit det). Majoriteten av IVF:are har det inte lätt alls och det tar flera år. Vill du ha perspektiv kan du alltid läsa trådarna på "Svårt att få barn"-forumet. 

På det du skriver känns det fortfarande som att du inte alls tycker att det vi IVF:are genomgår är något jobbigt utan att vi åker i någon slags "snabbfil" genom trafikkaoset i rusningstrafik. Jag tror att extremt få av oss orkar vara helt öppna om hur jobbig processen är mot människor utanför, för så få förstår och man blir så trött på det. Visst är det lättande att få hjälpen och man får bra hjälp, men det är aldrig oproblematiskt. Det är aldrig lätt. 

Ta en IVF:ares ord för det då du saknar erfarenhet - IVF är en levande mardröm där din kropp ägs av sjukvården, du utstår mängder av plågsamma undersökningar och behandlingar och där du inte för en sekund ens vågar tro att det någonsin blir barn i slutänden. Det är en evighetslång, plågsam väntan där hjärtat krossas igen och igen. Och då kan jag jämföra med de första månaderna av att försöka skaffa barn, där har jag också varit.

Antingen förstår du inte vad det är för saker du häver ur dig eller så är du dålig på att uttrycka dig i skrift. Jag ska försöka vara så tydlig som möjligt i min respons. 

"Jag har inte "hoppat på" någon barnlös." När du skriver att "till och med de som gör IVF får till det på första försöket" så förringar du (=förminskar) processen som ligger bakom behandlingen. Alla som gör IVF har många misslyckanden i bagaget, även din mirakulösa bekanta som verkar ha fått det tidigt. Ingen får det utan att ha provat på egen hand först. Sen, absolut, kan man beviljas det tidigare än normen, men det innebär inte att man inte försökt innan. Det anser jag är att hoppa på någon. 

"Jag skrev/antydde att det ju är himla typiskt att t.o.m. de som gör IVF får till det hur lätt som helst (eftersom jag förstått att det ska vara svårt, jobbigt och påfrestande)." Det är svårt, jobbigt och påfrestande ÄVEN om det tar sig på första IVF-försöket!!!!!!!!!! Har du inte ens läst igenom hur en behandling går till?! ÄVEN om det tar sig på första försöket har man precis som du just nu misslyckats massor med gånger! Vad är det du inte förstår?! De som gör IVF har redan gått igenom det du genomgår exakt just nu! De har kommit längre i processen och bedömts inte fysiskt kunna på egen hand!!! Varför anser du att alla försök som ligger före utredning och IVF-behandling inte räknas som dina försök till att bli gravid? Skulle jag ha blivit gravid vid första försöket med IVF hade det fortfarande tagit mig 27 försök! Det hade inte varit första försöket för mig även om det kallas så för att man bara plockat ut ägg och befruktat en gång. 

"Varför funkar inte min kropp, liksom." Tja, word på det. Det kan jag relatera till till 100%, för guess what? Jag har inte kunnat bli gravid på egen hand. Varför tror du att jag och andra barnlösa inte kan relatera till den känslan? Det är väl den känslan vi lever i konstant, att det är fel på våra kroppar? Det är liksom därför man plockar ut spermier och ägg och befruktar utanför kroppen, för att det är fel på den. Du har inte försökt ens ett år. Du skriver att du började försöka i vintras, och det kan ju vara alltifrån november förra året till mars detta året. Det är inte lång tid oavsett. Det är inte över 12 månader, och det anses vara normalt för att bli gravid för den friskaste och mest fertila person. Än så länge behöver du inte oroa dig, rent krasst, för än så länge är ingenting onormalt. Sen, eftersom jag gått igenom detta själv, så vet jag att varje månad känns som en evighet och att hoppet om att lyckas dör snabbt. Jag förstår att du mår dåligt och är ledsen.  

Sen förstår jag inte varför du tar upp denna bekanta hela tiden som att hon är ett facit på hur det faktiskt är. Jag sitter här och skriver, jag genomgår processen i denna stund och vet inte om det ens kommer att resultera i barn. Klart din bekanta är positiv - hon har ju lyckats. Ställ en fråga till vem som helst som gör IVF så tippar jag på att ingen ärligt kommer kunna säga att din bekantas "upplevelse" är något att jämföra med. Och vad spelar hon för roll? Om 99,9% av alla oss andra som gör IVF behöver försöka få barn i flera helveteslånga år, varför dömmer du vår process som enkel baserat på en enstaka individs annorlunda upplevelse? Det fanns säkert någon i koncentrationslägren under andra världskriget som inte svälte, men inte kan man väl dra slutsatsen att människorna inte svalt? 

På det du skriver känns det som att du saknar förmågan att se saker från andras perspektiv. Du ser din egen sorg och känner att den är den enda som är relevant och att den är värre än någon annan kan föreställa sig och framförallt att du har rätt i allt du tycker. Och visst är sorgen individuell, jag säger inte alls att du ska jämföra med varenda kottes historia av smärta, det är inte relevant. Men jag säger att du ska vara försiktig med vem du kastar sten på. Det var onödigt att dra upp att IVF:are har det lättare, för det är direkt förtal. Det klädsammaste du kan göra är att ta ett steg tillbaka och förstå att du inte kan övertyga mig om att ditt uttalande var rätt ur något som helst perspektiv (det är i alla fall så jag uppfattar dina svar), för jag kommer aldrig att hålla med dig. Jag struntar i din bekanta, jag blev ledsen. Kanske kommer du aldrig hålla med mig, och det skiter jag fullständigt i. Jag bara hoppas att du åtminstone tänker dig för innan du drar in människor som redan har alldeles för mycket att oroa sig över och sörja. Jag är ledsen över att folk tänker som du och som tror att mitt liv är lätt, framförallt när det finns så stor potential för att folk som du hade kunnat förstå smärtan och att vi kunnat kämpa tillsammans istället för att klanka ner på någon.