BF maj 2016
Hej!
Jag väntar nr 3 med bf 17 maj. Jag är 32 år och har 2 pojkar födda 2010 och 2008. Jag vågar inte riktigt ta till mig graviditeten den här gången då jag känner mig väldigt orolig över mf.
Hej!
Jag väntar nr 3 med bf 17 maj. Jag är 32 år och har 2 pojkar födda 2010 och 2008. Jag vågar inte riktigt ta till mig graviditeten den här gången då jag känner mig väldigt orolig över mf.
Har molvärk i som känns i ryggslutet nu på kvällen...nojjig :-/ Plus en massa gaser, kanske också bidrar till molvärken?
Hej, jag måste bara få fråga- Vad är de ALLA är så oroliga för?? Vi har inte berättat till någon och är i vecka 9, men de är inte för att "om de skulle hända något"... utan bara för att chocka dom lite att vi är så långt på väg när de väl får veta. Min önskan är att kunna hålla de hemligt/osynligt till jul Men iaf, om man får MISSFALL (hatar alla förkortningar) är de ju för att något inte är som de ska, de går inte att påverka, och jag kan tycka att detta är helt fantastiskt att kroppen stöter bort något som inte är okej. Då får man ju vänta till nästa gång de är aktuellt att bli med barn och hoppas att allt fungerar. Jag har verkligen inte kämpat för att bli gravid utan jag har nyss blivit övertygad om att jag vill ha en till. Har en dotter på 3 år nu. Efter henne har jag blivit gravid 2 gånger, ena gången med minipiller och andra slarvat med p-piller. Då kändes absolut inte okej med en till, nu tror jag att de blir mysigt och kul. Jag tycker förresten många stressar med att skaffa massa barn, sen sitter dom där med två ungar och de finns ingen tid för att uppvakta sin partner eller göra något kul, han lessnar och de tar slut. Min mardröm. Jag tar mig alltid tid för min partner!
Jag vill också vara med Vem skriver jag till?
Är detta ett elakt skämt?
Jag har varit in och ut lite på tråden och inte kommenterat så mycket men jag var inne här i början och skrev om mitt missfall 5 augusti i v.9 8+0 och att det blev en ny grav direkt utan mens imellan. Nu är jag 8+3 och fick en ljusrosa blödning inatt vid 3. Jag grät och nu efter att jag lyckats sova känner jag mig inställd på det värsta. Sjukanmälde mig från jobbet nu om det drar igång. Jag orkar inte med ett nytt missfall. Det förra började såhär det är därför jag reagerar så starkt för så lite.
Jag har inbokat vul och inskrivning på tisdag vilket lika gärna kunde vara om ett år, känns det som nu.
Det känns bara så jävla orättvist. Jag har varit gravid i 18 veckor med 2 olika foster och så ska jag bara stå här helt tom och eländig med all kärlek och längtan. Snälla låt det vara en helt vanlig blödning och att det lilla livet i magen får fortsätta...
Hade ni åkt till gynakut?
Jag är rädd att det blir som förra gången och hela missfallet kom när jag var inne på gyn. Eller ska man bara bita sig i läppen och vänta och se vad som händer tills på tisdag?
Berätta gärna om era erfarenheter kring småblödningar och oro. Kram
Legat vaken hela natten, kände att något var fel, ville inte hålla handen på magen, brösten spände inte, har kunnat sova 3 nätter innan mycket bättre... Jag flera saker oroade mig. Så imorse vid 7 åkte jag till gynakuten och tyvärr har jag fått missfall. Inget hjärtljud. Fostret mätte v 6+5 borde vara 9+1. Så tråkigt!
Lycka till ni andra!
Och jag fick ett vidrigt besked förra veckan.
Fostret som borde varit i v9-10 var bara ynka 14 mm plus att läkaren spg något oförklarligt på magområdet.
Jag som har berättat för alla men svurit över att mina gravsymptom varit svaga.
Nästa vul nästa tisdag. Är så nervös så jag skulle kunna dö nu!!
Finns det solskenshistorier?
Tack för era svar!
Idag fick jag en liten brun flytning på morgonen men inget mer efter det alls och inte ont eller så men jag oroar ihjäl mig snart och väntan tills på måndag då ul är är olidlig:( försöker tänka positivt och göra saker för att tiden ska gå men svårt att släppa tanken på att det kanske kan vara något fel! Usch om man bara fick svar nuu så man kan släppa allt detta...
Kub på tisdag! Ngn annan som gjort/ska göra det?
Ultraljud idag och fostret hade dött i v 6-7 så tydligen blivit ma så ska få tabletter nu och avsluta det hela:( tråkigt och känns hemskt är rädd och orolig men har noll känningar i kroppen på att nåt ska vara fel känns overkligt :( Hoppar ur tråden nu men hoppas att det tar sig framöver!
Hoppas allt går bra för er och lycka till med era graviditeter!:)
Hej!
Är det okej om man hoppar in här såhär sent? Jag är i vecka 11+1 idag men med ett par MA i bagaget har jag hållit mig lite när det kommer till familjeliv. Men två ultraljud och tydliga hjärtljud med dopplern så nu vågar jag nog
Hej! Var länge sedan jag skrev i den här tråden. Vi var på RUL i förrgår och allt såg bra ut. Blev flyttad bakåt 3 dagar, så nytt bf är den 19 maj. Vi hade en oerfaren bm som gjorde UL.et och vi bad henne kolla könet. Hon var efter ett tag tvungen att gå och hämta en annan bm för att få hjälp att kolla hjärtat. Hon kollade också på könet och sa att hon tyckte att det såg ut som en snippa men hon var absolut inte säker. Sedan frågade hon den första bm om hon hade sett någon snopp, varpå hon svarade nej, jag tyckte att jag såg 3 tydliga streck. Men de var noga med att poängtera att de absolut inte var säker...Efter 2 grabbar så skulle det vara väldigt välkomnade med en tjej. Men nu känner jag mig bara ännu mer förvirrad, och jag vågar inte ställa in mig på att det är en flicka. När jag varit på UL med grabbarna så har de varit 99% säker på att det varit killar, det har liksom inte varit någon tvekan om saken. Men nu har jag läst lite olika trådar där det står att det är ganska vanligt att de tar fel på flickor som är pojkar... Ni andra här inne som fått veta att ni väntar en tjej, hur övertygad har era bm varit?