Hjäääälp!!! Vad ska vi ta oss åt?

Trotsåldern. Allt låter helt normalt. Grundregler för föräldrarna:

*Minska kraven. Det blir tillräckligt med bråk ändå.
*Säg inte nej för fort. Tänk efter först. Är det en viktig fråga? Är den värd ett raseriutbrott? I så fall säger du nej och håller fast vid det. Ändra dig aldrig bara för att han skriker eller bråkar!
*Om du skriker skriker han högre. Om du stressar blir han helstressad. Om du håller dig lugn och sansad kan du enkelt halvera antalet utbrott.
*Acceptera aldrig att han slår dig eller någon annan. Är han arg får han stampa med fötterna, vråla eller slå på en kudde.
*Det finns tre områden du ska akta dig för; mat, sömn och toalettvanor. Låt dig inte dras in i några gräl där. Du kan kräva att han ligger i sängen, men inte att han sover. Du kan också kräva att han sitter vid bordet, men inte att han äter. Och om han får klart för sig att du tycker hans toavanor är viktiga, så kan det bli riktigt illa. Engagera dig inte för mycket i den frågan, utan försök verka rätt likgiltig.

Tack!! Jag känner mig helt tom på energi o dagarna går mest ut på att bråka tkr jag, han testar oss nått enormt. Jag känner mig ensam o behov av stöd o hjälp, vi står i samma spår o trampar, längre ner, vet inte hur vi ska komma vidare! Vi försöker men känns som inget riktigt biter! Vi kör med gör man dumma saker får det konsekvenser men nej, det går inte riktigt in de heller... Åh!!! Vill bara att det ska vara lättare dagar tsm! Älskade ungen.

Så de låter som trotsåldern?

Jag har en son som är precis likadan men att han skriker jätte mycket också, det känns som att han är i trotsåldern, inte så mycket man kan göra än att ignorera han dåliga beteenden och visa vem som bestämmer, vad jag tror iaf, jag förstår dig verkligen man har lust att slå huvudet i väggen tills allt lägger sig,man måste ha tålamod och inte visa barnet att dom inte har någon effekt på en, det är så dom i framtiden kommer veta var knapparna sitter, dom är inte dumma dom småttingarna :)

Men vart börjar man? Hur gör vi? Ignorerar hur? Att hann kan få gå o va ledsen? Jag känner att vi kommit till en gräns där ingenting hjälper o vi behöver lite nya tips o idéer ... Less att säga nej, höra mig själv, höja rösten o ledsen över att inte riktigt räcka till för min son, han vill så mkt o har så mkt vilja o humör att Jah vill uppmuntra ist för att göra allt till en kamp! Men som det är nu är det bara motigt o jobbigt för både han o familjen....

Gillar inte alls ordet trotsåldern, det handlar inte om trots. Barnen testar gränser, vissa mer än andra. Till ett "lättuppfostrat" barn behöver man kanske bara säga till med bestämd röst en gång, till ett "svåruppfostrat" barn som testar, testar, testar hela tiden måste man vara MYCKET mer bestämd, inte skrika, tjata, förhandla utan vara BESTÄMD om barnet gått över gränsen och det är en strid man valt att ta. När det inte fungerar är det ofta en kombination av testande, envist barn och förälder utan pondus och ledarskapsförmåga.

Du kan öva på ett bestämt kroppsspråk, barn lyssnar ofta mer på HUR du säger saker jämfört med VAD du säger.

Du kan söka hjälp hos föräldrastödet i din kommun eller bvc. Du behöver handgripliga tips om din föräldraroll, det kan de ge dig. Fråga hur du kan hantera hans trots. Lämna gärna exempel på i vilka situationer han får bryt och hur du reagerar på dem. Konkreta exempel gör att det blir bli tydligt för dig.

Jag vet hur jobbigt det är, hur energikrävande det är, med trots. Min ena var så arg så han skrek tills han tuppade av eller krampade. Ungefär en gång om dan blev han så tokarg. Jag läste "lilla trotsboken" vilket hjälpt mig mycket i min attityd mot honom.

Tack för ditt svar!

Åh den boken ska jag kolla efter! Tack. Ja här är det mer småsituationern han kan få nått utbrott, får han inte ta ner saker från kylen själv tex så kan ett utbrott komma o förstöra hela frukosten typ... :( lite såna "små"saker! Sen kan han ju vara världens goaste lilla busfrö, men dessa stunder när han är på detta humör, då är det lite jobbigt bara! Men det kanske är mkt jag o min man som också måste tänka om , hur vi göra o vad vi gör..

Jag kan nnog inte bidra med så mycket tips, det var länge sen jag hade en treåring. Jag tycker dock lövets tips var bra.

Det jag kan skicka med dig som kan vara bra att tänka på i alla jobbiga perioder - det går över, det är bara en begränsad period.

En annan sak som kan vara värt att tänka på är varför man gör olika saker som förälder vad ska ens regler och "uppfostringsmetoder" leda till på sikt - när barnet är vuxet. Ibland är det lätt att fastna i en liten situation i nuet men prova att sätt den i ett större sammanhang Det finns en risk annars att barnuppfostran förvandlas till ett "slagfält" med en serie strider som man som förälder till varje pris ska vinna - och allt annat får en att känna sig misslyckad.

Barn är ju helt klart olika. Min 7-åring har alltid varit en sån där typ som du beskriver. Han är nummer 3 av 4 och ingen annan i syskonskaran är ens i närheten :)

Kring 3-4.5 år var det som värst då vi var tvungna att vakta honom konstant för att han kastade saker / slogs om han blev nog arg. Man fick vara mer eller mindre beredd hela tiden. Då klättrade han öven på farliga ställen hela tiden så man fick vakta av den anledningen också. 

Efter 4.5 år så funkade det att bara vara med mentalt. Då började han lyssna på ett nej. Ff med handen i kastläge men han kastade inte om man var nog snabb att säga ifrån. Nu har han den senaste åren varit ganska sansad. Kastar inte saker längre men blir ff tokarg vid motgångar. Springer runt och skriker om han inte får som han vill och såna saker. Men han gör ingen illa, kastar inte, förstör inte längre och går oftast ganska lätt att prata tillrätta.

Jag kan utan att överdriva säga att jag har lagt ner minst dubbelt så mycket tid, ork och energi på att uppfostra och vakta honom som jag gjort på de 3 andra syskonen - tillsammans. Men alternativet finns ju inte. Han kan inte få köra över andra för att han blir argast. Man måste vakta, man måste ta fighterna. Inte i onödan och visst har jag släppt saker ibland som bara drabbar mig men syskonen får inte komma i kläm och han måste ju själv få hjälp att att bete sig korrekt också. Att hejdas innan han gör något så dumt att han sen ska må dåligt över det (för det har han gjort efter en viss ålder, då inser han ju hur dumt det blev)

Det hade ju varit enkelt om det fanns en max arbetsinsats som krävs för varje enskilt barn men så enkelt är det ju inte. En del kräver massor och det är ju tyvärr bara att gilla läget och göra sitt bästa även om man är sjukt less ofta.

Strax efter min dotter fick syskon vid 2,5 år tyckte jag vi hade strider jämt. Jag valde då att gå den föräldrautbildning som erbjöds i vår kommun. Alla kommuner har skyldighet att erbjuda något liknande så fråga på bvc.

Vår kurs utgick från boken De otroliga åren 3-8 år. Mycket av det var handfast och bra. Bland annat fick vi i uppgift att umgås med vårt barn i minst 10 minuter med full koncentration varje dag, d v s utan att tänka på allt annat som vi skulle behöva göra. En annan del var att berömma allt önskvärt beteende.

Sedan fick vi börja se över de situationer som leder till mycket konflikter, oftast är det i övergångar vid t ex läggning, när man ska iväg på morgonen.

Just nu har vi en ny 2,5-åring och det är återigen mycket konflikter främst vid matbordet och påklädning och tandborstning då hon vill kunna allt själv, oavsett om det är möjligt eller ej.
Bara man tar smör på smörkniven och hon sedan får bre själv blir hon tokarg. Efter en stund börjar hon bre och sedan kommer oftast kan inte eller hjälpa mig, så det är minst sagt frustrerande med alla tvära kast fram och åter. Sambon orkar väl mer hålla på och lirka då han har mer flexibla arbetstider och inte känner sig lika pressad av att hålla tiden på morgonen.

Att han klättrar överallt, skriker osv tror jag mer att barnet behöver aktiveras.

Trots handlar om att barnet har egen vilja och vill göra och bestämma själv. Utifrån de kunna möta barnets behov. Vi hinner ofta inte möts barnets svängar. "Jag kan sätta på mig jackan själv" och vi tycker att barnet inte kan eller tar för lång tid på sig och får ändå vara där och hjälpa till.

Vi vuxna tycker inte och tänker lika och gör saker lika som någon annan. En som inte kan köra bil, ska någon som kan köra bil då säga nej du kan inte köra bil jag gör det istället. Eller oense om tapeter ena tycker rött, andra tycker vitt. Så då kan man även säga att vuxna är i trotsåldern då? Eller chefen säger en sak men den anställde tycker en helt annan sak, ska då chefen säga att du är i trottsåldern?

Jag gillar inte ordet trots.

Jag har visserligen bara haft barn i snart 7 år men 2-3-årsåldern är utan tvekan den värsta åldern, sjukt jobbigt emellanåt. Vår son som nu är snart fem år har varit ruskigt krävande, så enormt många konflikter och vi har försökt minska dem hela tiden, låtit honom göra själv osv. Men han blir så arg när han inte får göra som han vill eller göra själv. Men det blir bättre. Efter fyra så tyckte vi att han började gå att resonera med något bättre. Och blir lite mindre arg andra gånger.