Bibi84 skrev 2016-06-03 06:16:42 följande:
När ska dagen komma när man känner att "oj.... där gick vattnet (som dock inte kommer hända för mig), eller oj, den DÄR värken gjorde verkligen ont...åh, den också...nu måste jag andas genom mina värkar..."
Har vaknat nu en del morgonar och känt av molvärk osv. och känner att det enda som ska till nu är värkar, nu om 2 dagar är jag i v. 37+0 och då räknas man som "fullgången". Alltså, jag är ju MER än klar, och känner att jag har varit det på evigheter, men frågan lyder, när är BEBISEN klar?
Jag har ju bara världens kortaste stubin nu för tiden. Igår så råkade min son kasta ett par nycklar som hamnade i nowhere.... Jag blev frustrerad, hade lust att skrika ut en MASSA fula ord, men kunde ju inte det, började nästan grina av förtvivelse....jag blev helt ifrån mig. Något som absolut INTE är vanligt hos mig alls. Hormonerna tar över min kropp. Min stackars son ville bara att nycklarna skulle komma lite fortare till mig och menade bara väl, men som inte blev så lyckat. alla dörrar var låsta och det var den ENDA husnyckeln vi hade. så kom jag på att jag lät terassdörren på andra våningen så öppen....och THANK GOD för det. Jag tog fram stegen och klätrade upp och kom mig in efterfter att ha försökt leka inbrottstjyv utan någon direkt lycka på toalettfönstret nede (den var öppen halvt, men har säkerthetslås på). Så vi kom oss in och jag fick i mig lite mat i kroppen och han också...så lugnade jag ned mig och förklarade för han varför jag blev som jag blev eller var som jag var just där och då. Stackars barn. Men tror inte han gör om det igen.
Btw. har sett på filmerna "Saving Mr. Banks" och "The Butler", väldigt bra filmer. såg också den "Mirrow Mirrow" med Julia Roberts, den var helt ok.
Ja du när ska den dagen komma?
Skrev för några dagar sedan att jag inte kände så mycket. Därefter började nätterna med kraftiga sammandragningar som höll mig vaken och igår trodde jag det var på gång. Efter 5 timmars kraftiga sammandragningar som till sist ändrade karaktär och började bli lite extra jobbiga trodde jag verkligen det var dags. På självaste BF-dagen! Log av glädje. Sa till killen att blir det inte bebis så småningom i dag så är kroppen grym.
Kroppen var grym. När jag började klocka så tog det 4 värkar så försvann allt.
Jag är förbannad. Jag har ställt om huvudet nu. Man är inte överburen förrän 42 fulla veckor, och 12 dagar är det mesta jag gått över. Flyttar fram mitt mentala BF en vecka i alla fall. 9 juni. Och egentligen är det bättre om bebis kommer efter så hinner jag med skolavslutningar mm Fick en lugnare natt faktiskt, inga sammandragningar, bara upp å kissa.
Nu ska jag bara komma på hur jag ska överleva den här jävla värmen...
Hoppas få komma upp ur sängen snart.