Hej TS!
Jag har haft hiv i över tio år nu. Negativ partner. Har två barn. Ett fött med ks och ett vaginalt. Båda friska. Bloggar (sporadiskt) om mitt liv som hiv+. Om du vill kan du maila mig så kan vi prata där :) hivbloggen@gmail.com
Har skrivit en del i bloggen med, adressen dit är hivbloggen.blogg.se
Intressant tråd! Vet inte särskilt mycket om HIV men visste att sannolikheten för att det ska smittas till barnet är litet. Kan man amma med HIV nuförtiden? Vad är sannolikheten att din sambo blir smittad? Kan ni alltid ha oskyddat samlag?
Har du Hiv 1 eller Hiv 2?
Först vill jag säga stort tack till er som har kunskap om hiv, på ett eller annat sätt, och som peppar TS. Det är inte lätt ska ni veta, många tror än idag att det är en dödsdom. Det trodde jag med när jag fick min diagnos. Men så hade vi biologiböcker från 90-talet när jag gick i högstadiet.
Självklart ska vi inte bagatellisera det men samtidigt så är det inte som det var fram till -94 då de första effektiva medicinerna kom.
Han som smittade mig visste om att han hade det. Men sa inget till mig. Slarvade med sina mediciner och smittade mig. Heterosexuellt förhållande. Svenska är vi båda två (ofta viktigt för en del när det gäller hiv har jag märkt...). Vi var tillsammans i nästan ett år. Men det är ett fåtal som är så dumma som han. Vad jag vet är han fortfarande i fängelse för det han gjorde. Vilket är helt rätt då han visste vad han gjorde.
Jag är glad att min man inte är så trångsynt som flera av er här är. Vi hade sex utan kondom innan jag fick min diagnos. Han smittades inte. Jag smittade inte någon (ett par killar emellan). Så viruset stannar vid mig. För jag gör vad jag kan för att undvika att det förs vidare från mig. Och det gör mina hiv+ vänner med. Sen finns det ju idioter överallt. Men som sagts tidigare i tråden: det är de som inte vet om sin diagnos som smittar flest.
"Skulle vara roligt att få kontakt med andra mammor..."
Nää... inte ROLIGT, men en efterlysning är ju en annan sak. Med stor risk att att barnet blir hiv-smittat är det definitivt inte ROLIGT...
Det är en balansgång hela det här tycker jag när det kommer till att prata om hur allvarligt det är. Ja, det är ett virus som obehandlat kan döda en. Men samtidigt behöver ingen bli paniskt rädd då det finns bra behandling. Här i Sverige har vi tillgång till de bästa medicinerna dessutom vilket påverkar vår livskvalitet positivt.
Min man har inte hiv. Och så länge jag sköter min medicinering och vi skyddar oss (använder kondom men skulle kunna använda andra medel med då mina vården är bra) så kommer det förbli så för honom. Från att jag smittades så tog det 2,5 år innan jag fick diagnosen. Under den tiden hade jag både kortare och längre förhållanden. Ingen snittades av mig. Hade ok värden men var ändå mycket högre än idag. DÅ var jag en risk för andra. INTE idag!
När jag fick diagnosen trodde jag att mitt liv skulle vara slut inom tio år. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna få barn. För jag skulle aldrig utsätta mina barn för den risken. Men då det inte är någon risk för det idag när mamman står på en fungerande behandling så vågade jag skaffa barn. Är så glad för det, varje dag.
Först grattis TS, till graviditeten.. Sedan en fråga som TS eller bloggerskan kan svara på. Jag har HIV-testat mig massor med ggr, alltid negativt. Föt ett par år sedan när jag träffade min tjej testade jag mig igen, positivt..... Satan, fick sedan besked från KS att det var negativt... Efter par månade kom nojorna igen, då gick jag o min tjej och testade oss tillsammans, efter en vecka ringde hon och fick svar, negativt. Dagen efter ringde jag, men fick till svar att dom kunde inte ge mig ngt ännu, efter ytterligare en vecka ringde jag igen, fick då svar, negativt... Frågan, hur kan man gå från klara negativa besked i alla år men helt plötsligt blir det såhär?? Ngt ni vet??