Abort eller inte?
Hej,
Jag behöver skriva av mig då jag befinner mig i en stor livskris. Jag är gravid. Något jag längtat efter länge även om detta var ofrivilligt.
För drygt tre år sedan skiljde jag mig från min ex-man efter 10 års förhållande. Det var ett gemensamt beslut som kändes helt rätt. Vår dotter var då två år. Min största sorg vid skilsmässan var tanken på att inte få ge henne syskon, och för egen del - att kanske inte få fler barn. Jag älskar barn och att bli gravid och få min dotter var det absolut finaste jag varit med om. Jag älskar henne över allt annat och det gör fortfarande lika ont att inte få spendera all tid med henne. Samtidigt är jag glad över min "egentid" då jag har många intressen, är aktiv, social och hittar på mycket. Jag leder olika träningspass och har eget företag vid sidan om vanliga jobbet. Jag har dejtat och träffat olika killar men ingen verkar fånga mitt hjärta, varpå drömmen om fler barn börjat kännas mer och mer avlägset. Något som gör ont. Som jag tänkt på. Nästan varje dag. Jag märker fortfarande dotterns kläder med endast efternamn, i hopp om att en dag ett syskon kan ärva. Jag har fortfarande kvar gravidkläder och alla bebisprylar. Jag kan inte slänga dem.
Jag har som sagt dejtat och träffat flera men det blir inte mer. Kanske av rädsla att välja "fel". Som att jag har nån ide' om att denna gång måste det verkligen bli "RÄTT". Så för en månad sedan var jag med en kille som är snäll och trevlig men jag mer ser som min vän än en potentiell partner (inte minst för att han bor långt ifrån mig och är 6 år yngre). Vi hade sex och kondomen åkte av. Jag köpte, och tog, dagen-efter-piller så fort som möjligt. Men igår plussade jag. Jag är gravid.
Min första tanke var att jag självklart måste göra abort. Det var inte såhär det var tänkt. Eftersom längtan efter barn är så stor hade jag en "plan" att jag skulle ge mig själv några år till att försöka träffa en man att älska, leva med och skaffa barn med men när jag var 37-38 skulle jag skaffa barn själv, oavsett. Jag är nu 32. Tanken på att göra en abort smärtar mig så oerhört och jag är livrädd att jag ska ångra mig i resten av mitt liv. I början fanns inte att behålla barnet som ett alternativ men när jag börjar inse att det FINNS ju faktiskt känner jag mig lugnare. Jag vet att det är en omställning med barn, särskilt själv, och att det innebär att jag kommer få omprioritera hela mitt liv och försaka många av mina intressen. Men jag skulle ha ett barn! Så egentligen känns det som enda hindret är att jag missar min chans att få dela upplevelsen men någon jag verkligen älskar. Men det kan väl inte vara skäl nog?
Jag har pratat med killen i fråga och han säger att han stöttar mig i vad jag än bestämmer och säger att han skulle vara beredd att lämna stad och karriär för att "ta sitt ansvar". Men jag är rädd för vad det skulle göra med honom och hur det skulle påverka honom senare i livet. Jag är även rädd för att vi skulle inleda en relation endast utifrån barnet när det egentligen inte är någon jag känner en partnerkärlek för.
Usch, det här är så sjukt svårt, jag vet inte var jag ska ta vägen. Det är som att om hjärnan får bestämma gör jag en abort men om hjärtat får bestämma behåller jag barnet utan tvekan. Men kan liksom aldrig ångra ett barn! Men att välja bort ett barn kan man ångra tusen gånger om!!
Har någon varit i liknande situation?