dagispersonalen lyfte ut min 5 årige pojke med adhd!

Oj det här är ju jättesvårt att uttala sig om. Hur länge har han gått på just den avdelningen? Har personalen och du suttit och kommit överens om strategier du gör hemma som de också kan använda sig av på förskolan?

Att hitta ett lugnt rum på förskolan kan vissa stunder inte vara det lättaste, varav utomhus kan vara en bra lösning i akutfall.

Om ni själva också lyft honom på detta sätt, kanske personalen trott att det är ett okej sätt att ta itu med honom och hans vikt?

Fem minuter utomhus är absolut inget farligt för barnet. Det var ju inte som att de slängde ut honom och låste dörren. Personal gissar jag var med honom ute och hjälpte honom lugna ner sig. Sen håller jag helt med om att det inte på några sätt är det optimala, men i en krissituation kanske man får väga pest eller kolera mot varandra. Skydda övriga barn och vara fem minuter ute i kyla kanske var det enda alternativet.

Men jag förstår dina känslor och tycker absolut att om ni inte redan har gjort upp en plan tillsammans med personal, i så fall göra det nu. Då kan du berätta hur du gör hemma vid hans utbrott, om du har några sätt att se varningssignaler på som kan hjälpa dom att mota Olle i grind, och de kan berätta mer om sin verksamhet och varför de gjorde som de gjorde och hur de kan göra andra gånger.

Men om ni sagt att anledningen till att ni inte lyfter honom längre är för att du inte orkar honom, kanske de ändå tolkar det som att det är en okej metod för den som orkar?

Är det så att han förstör saker och kastar, och det är anledningen till att de inte tog in honom i kafferummet? Han kunde skadat både sig själv och andra? På detta sätt behövde de inte hålla fast honom när de väl kom ut. Hade de tagit honom till kafferummet kanske de ändå hade varit tvungna att hålla fast honom och det är ju jobbigt psykiskt att göra för både ett litet barn och vuxen.

Att de inte lyckats fixa till en avskild plats för honom att vara på är helt klart anmärkningsbart och självklart något du ska ta upp med dom.

Men jag vet att det är svårt att vara objektiv, och det är inte heller din uppgift, men som både pedagog och förälder kan jag se båda sidor. Det är inte alltid så enkelt i en stressad situation där kanske flera barn håller på att råka illa ut på grund av utbrottet. Och handen på hjärtat, är det ändå inte bättre med fem minuter i fyra plusgrader än få fem andra familjer arga på dig och din familj för att er son gjort något mot deras barn som han själv inte rår för?

Jag menar inte att det var rätt att gå ut med honom, och generellt ska man såklart inte göra det. Men jag tänker att i just denna specifika situationen är det viktigt att ta reda på varför de valde detta som metod innan du fäller dom.

Vilken idioti. Hur mycket skada hinner inte då barnet med utbrott göra mot både sig själv och andra innan man fått ut 25 barn?

Du som förskollärare (även jag) vet att det inte alltid är så lätt mitt i situationen. Kanske fanns det inget lugnt rum just då. I ts står det ingenstans att han lämnades ute själv, först när flera skrivit detta, bekräftade ts det. Jag tror inte att ts vet om han var själv ute, och jag tror faktiskt inte att han var det heller.

De behöver helt klart gå igenom rutinerna igen. Jag menar bara att det inte alltid är svart och vitt. Självklart ska man inte kränka barn, men där det i vissa fall skulle varit kränkande att två personer bär bort ett barn, är det i detta fallet inte en kränkande handling. Så hela situationen är full av gråzoner innan allt står klart hur det faktiskt gick till och anledningen till det.

Det ser jag aldrig. Däremot ser jag föräldrar som vägrar acceptera diagnosen, och tycker att hen funkar helt normalt på alla andra ställen utom just på förskolan, så det måste vara förskolan det är fel på. Sånt är svårt att bemöta.

Sen har jag mött flera föräldrar som nästan helt gett upp. Som accepterat diagnosen men sliter sitt hår och inte orkar längre. Man blundar för man är så förkrossad att man inte orkar att ta tag i det längre. Som gråter i tamburen efter ännu en sömnlös natt och frågar om livet ska se ut såhär nu.

Just dessa två kategorier möter jag ofta när det handlar om barn med diagnoser. Men aldrig har jag mött föräldrar som skiter i ens barns beteende bara för att barnet har en diagnos.