Vad menar du att de skulle göra? Skulle han få slå och sparka de andra barnen menar du? Hur illa tycker du att han ska få göra de andra barnen innan någon reagerar, räcker en blåtira eller vill du att barnet får en hjärnskakning först? Givetvis hade det varit bäst om de hade haft ett rum inomhus, men finns inte det är det inte mycket att göra.
Barnet ska lyftas bort, det är det inget snack om. Det ska ur situationen både för sin egen skull och för att skydda de andra barnen. Det är vad som hände sedan som jag inte tycker är okej. Att ställa ut ett barn på avkylning är inte nåt som jag som förskollärare ställer mig bakom. Är man utbildad förskollärare eller barnskötare så vet man betydligt bättre sätt att lösa detta på...de flesta gör det i alla fall, men tydligen inte denna personal.
Som mamma till ett barn med särskilda behov blir jag ledsen av att läsa hur de flesta som skriver i tråden tycker att det hör är mammans eller barnets problem att lösa.
Barn som får såna här utbrott gör det för att de lämnas i situationer de inte kan hantera. De BEHÖVER och har laglig rätt till stöd såsom resursperson som stöttar och avleder. Att lägga över ansvaret på ett litet barn med funktionshinder eller en mamma som inte ens är på plats är både okunnigt och tarvligt. Dessa barn har rätt att gå i förskola och skola, och allas våra barn har rätt att vara trygga i den här miljön. Lösningen på problemet med utåtagerande barn är varken hård uppfostran i hemmet eller att lyfta iväg ett redan utflippat barn inför alla kamrater. Lösningen är en resurs som lugnar, läser av och hjälper barnet hantera olika situationer INNAN det går för långt. Npf-barnen har rätt till det stöd som behövs enligt skollagen och även enligt förskolans läroplan. Men den trista verkligheten är att förskolechefer väljer att hålla sig väl med chefer på kommunhuset istället för att be om ökade anslag, så de duckar de sitt ansvar och säger att "inga pengar finns" när föräldrar och pedagoger lyfter fram att ett barn behöver mer stöd.
Pedagoger och förskollärare har självklart också ett ansvar i detta, istället för att ryta ifrån, säga upp sig eller ta kontakt med media eller kommunpolitiker så finner man sig i att budgeten går före både arbetsmiljö, barnens säkerhet och lagen.
Jag förstår att man som lycklig förälder till ett normalt barn inte känner till detta och tycker att det är förälderns ansvar att prata med diagnosungen. Men jag skulle uppriktigt vilja be er att läsa på och istället vända er ilska mot de som faktiskt bär ansvaret för våra barns förskolemiljö.
- Förskolechef, pedagoger och politiker!
Innan någon säger att jag är lat och inte tar mitt ansvar så vill jag gärna berätta att jag och min man gått ner i tid och spenderar varje vaken timme med att försöka träna vår son i bland annat sociala koder, konflikthantering och kommunikation. Men med en autismdiagnos och språkstörning som pojken har så är faktiskt allting oerhört mycket svårare än med storasyster som är "normal"!
Fast det där stämmer inte att "väldigt väldigt många gömmer sig bakom diagnosen". Det skulle aldrig hålla och stämmer inte. Däremot jobbar många lågaffektivt och bemöter barnet på ett helt annat sätt än man gör med barn som bara är "bråkiga", då kan det se ut som föräldern gömmer sig bakom diagnosen för ett icke insatt öga. Att hålla på med "väldigt stränga handlingar" är inget någon expert eller kunnig inom området rekommenderar. Däremot jobbar man stenhårt med sådana saker, men inte alls på det sättet. Det handlar alltså inte om barn som behöver en hårdare uppfostran, däremot mer strukturerad, förtydligad och på ett sätt som gör att barnen klarar av det som man vill uppnå.
För det första så handlar den här tråden om förskolepersonal och för det andra så är det inte sällan så att även föräldrarna kan ha samma diagnos. Det innebär att föräldern kan ha samma svårigheter som barnet egentligen och kan ha svårt att hitta den strukturen och tydligheten som barnet kräver. De behöver alltså hjälp och stöd i sin föräldraroll. För det tredje kan det handla om ett barn som faktiskt inte har nån diagnos, men föräldern själv stoppat in sitt stökiga barn där eller att barnet fått en diagnos men ännu inte fått nån hjälp.
De föräldrar som accepterat sitt barns diagnos brukar faktiskt vara duktiga på att hantera sina barn och villiga att lära mer.
Litet My, kan du sluta svara snorkigt med ett fåtal ord. Svara ordentligt och tillför något eller låt bli att svara alls.
Varför är det så svårt för vissa att se att det finns dåliga föräldrar? Föräldrarna blir inte automatiskt bra bara för att barnet har en diagnos. Överlag daltas det för mycket med barn, inte bara barn med diagnos, utan barn i allmänhet. Det är ett stort problem i skolan att barnen inte kan uppföra sig, lärarna saknar all auktionäritet och föräldrar kräver att lärarna sätter högsta betyg på deras barn oavsett vad barnet har presterat.
Kanske för att du är inne i var och varannan tråd och gnäller över hur dåliga alla andra föräldrar är och om jag inte missminner mig fel ger helt felaktiga tips gällande barn med diagnos. Detta är ett barn som behöver struktur och hjälp, inte skällas på. Ditt prat om daltande föräldrar kanske du skulle starta en egen tråd om?