Han finns inte mer...
Hej!Vad oerhört ledsamt att höra och jag beklagar verkligen sorgen. Vet inte om jag alls kan vara till hjälp, men jag vill gärna försöka. Varje förlust är ju helt egen och helt speciell såklart, och varje person sörjer på sitt vis och behöver få lov att göra det, tänker jag. Man vill gärna vara rationell i ett läge som det här, för det är vad man är van vid, men det går ju inte med en sådan situation - sorgen är så mycket större än så. Jag förlorade själv min dotter som hade en svår neurologisk skada från födseln, i februari i år. För oss var det först en bedövande chockfas att ta sig igenom, sedan kom sorgen med lite ljusare partier i emellanåt, och så småningom kom det vanliga livet tillbaka igen, men det får ta tid och får ta så lång tid som det behövs och ibland minns jag saker och blir ledsen en stund. Jag mådde bra av att få formulera alla uteblivna drömmar och förhoppningar man haft för egen del, för sitt barn och sin familj och blev hjälpt av en bok som heter "sorgbearbetning" (kan beställas från nätbokhandlar). I den påminner man om att sorg inte är en sjukdom - bara en helt naturlig reaktion på en oförutsedd svår händelse. Där finns en metod att skriva brev till den man mist och berätta allt man aldrig fick chansen att säga. Man har liksom inget alternativ, utan sakta men säkert kommer man igenom det. Vill du skriva till mig får du gärna.
Kram från mig!