ALSI skrev 2015-12-07 18:00:10 följande:
Okej. Ja, det var ju bra att kuratorn rådde er till det. Tycker ni att ni fått bra stöd av honom/henne? Vi har bara träffat vår en gång efter vi lämnade sjukhuset, men det var skönt. Hon har också hjälpt oss kontakta försäkringskassan och begravningsbyrån.
Förlåt, hade för mig att jag hade läst att du hade ett barn sedan innan. Vi har känt varje gång nu att "om man iaf hade ett barn att glädjas för". Det hade säkert inte gjort något lättare. Men man hade iaf haft ett barn att vara glad för och njuta extra av... Nästa graviditet vet man mycket mer och kommer kräva helt andra saker.
Min make var inte med sista gången de letade efter hjärtljuden. Eftersom det var bestämt att jag skulle vara inlagd i två månader och vi kände oss trygga åkte han till jobbet. Vi kände att det är ju den rutinen vi måste skaffa. Jag trodde inte bebisen skulle stanna i magen i 7 veckor till som de ville, men jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle behöva ringa och säga de hemska orden "han är död!" Strax efter maken kommit till jobbet. Kan inte föreställa mig hur hjälplös han måste känt sig...
Oron finns så klart alltid där oavsett vad man gått igenom. Nu har man bara ett nytt perspektiv på allt. Skönt att du har alla symptom iaf. Jag mådde jätteilla fram till RUL förra gången och fick hela tiden höra att det var bra och tydde på en stark graviditet.
Jobbigt med foglossning så länge. Jag hade inga besvär alls av min graviditet. Är dock idrottslärare så jobbet började precis bli rätt tungt. Jag trodde att foglossningen brukade ge med sig strax efter förlossningen? Eller ja, nu har du ju varit gravid ett tag redan ioförsig ja... Hur har det känts att vara tillbaka på jobbet? Planen är att vi ska försöka komma bort på någon resa och sedan börja jobba i januari. Jag får se om jag börjar på deltid...
Vi har försökt att träffa lite vänner redan, även de med barn. Det har känts skönt att komma hemifrån lite och tänka på något annat i en halvminut... De dagar vi inte har något planerat är jobbiga. Vet inte vad man ska hitta på hemma, mer än att gråtattackerna plötsligt kommer, men jobba än orkar man ju inte. Huvudet fungerar ju inte... Försöker gå upp i tid, äta regelbundet och motionera/komma ut något varje dag. Hur har ni spenderat tiden tillsammans hemma? Vi är tillsammans nästan hela tiden och det känns tomt om man tom är i olika rum en längre tid... Jag har skrivit en massa. Det är skönt att rensa huvudet och det är skönt att kunna gå tillbaka och läsa.
Vi har börjat titta på sten, men vet inte alls vad vi vill ha... Vi känner att vi vill ha en ganska liten eftersom han var så liten, men jag började fundera på det där med familjegrav. Var det något ni blev tillfrågade om? Vi vet inte riktigt vilka vi vill ska komma på begravningen heller. Det var ju bara vi som träffade honom... Samtidigt är han ju vår förstfödde och kommer alltid vara en del av vår familj.
Vi har fått jättebra stöd från våran kurator, hon kom till oss dagen efter förlossningen på sjukhuset och pratade lite sen har vi träffat henne varannan vecka sedan dess, nu ska vi träffa henne på torsdag igen. Tror att samtalen med henne kommer pågå under hela denna graviditet då det finns mycket känslor och rädsla.
Förstår känslan, man tycker ju att det finns så många barn där ute som har föräldrar som inte vill ha dom - varför får dom barn men inte jag?
Min make har en son sen tidigare (8år) och på grund av det har man blivit tvingad in i vardagen de veckor han varit här. Han var inte hos oss den första månaden, jag klarade inte av det...
Jag var i princip helt sängliggandes den första månaden, så tycker det är väldigt starkt av er att ni redan börjat träffa vänner, motionera och så - verkligen jätte bra!
Då jag reagerade med att stänga in mig och jag klarade verkligen inte av att gå ut, var så fruktansvärt jobbigt när man skulle till sjukhuset - hade sån ångest av att kliva utanför ytterdörren. Raka motsatsen till hur jag är som person - både mina föräldrar och min make kände inte alls igen mig, så den första tiden vet jag inte riktigt alls vad vi gjorde.
Klarade inte av att vara ensam, var knappt så att maken kunde gå på toaletten utan att jag fick en panikattack (enligt läkarna fick jag tydligen det), var som att hela jag stängdes ner, jag bara grät och vågade knappt gå runt i mitt eget hus. Men efter ca 1 månad hände något och jag började läka, och med det började jag och min make att åka runt rätt mkt med bilen, titta på film, gick i skogen.
Men som du säger - blir fruktansvärt mkt tid över, men vi försökte se till att ha 1 sak att göra varje dag. Typ städa måndag, handla mat tisdag, frosta av frysen onsdag, tvätta torsdag, kurator fredag osv. Det hjälpte även att få koll på dagarna och försöka få in lite rutin på allt.
Läkarna sa till mig att foglossningen brukar ge med sig senast 3 mån efter förlossning, men i värsta fall - väldigt ovanligt - så blir man inte av med på kanske 1 år. Men den har varit konstant för mig nu, den har inte blivit det minsta bättre sen efter förlossning, och nu förväntas den bli värre då jag lider av det så här tidigt i graviditeten.
Skönt för dig med en nästintill "smärtfri" graviditet - jag hade alla symptom som finns fram till förlossning; illamående, kräktes, foglossning, sura uppstötningar, halsbränna, sömnbesvär, operation för karpaltunnelsyndrom mm och nu är alla tillbaka nästan - men som du skrev - läkarna tycker det är "bra" för då är det mkt hormoner och sånt.
Vart väldigt skönt att vara tillbaka på jobbet, men för 1 mån hade jag inte klarat det tror jag. Var inne några gånger och hälsade på innan - var livrädd för att någon skulle säga ngt klantigt - vill inte prata om min dotter på jobbet för kan inte prata om henne utan att tårarna börjar rinna. Men min chef har meddelat alla att jag inte vill prata om det och de verkar de flesta har lyssnat på, är dock jobbigt med alla sorgsna blickar och "sneda huvuden" när de säger Hej - om du förstår vad jag menar. Men försöker ta över samtalet och börja prata om väder och vind istället så brukar de sorgsna blickarna försvinna.
Förstår att du skicka honom till jobbet - allt var ju i sin ordning! Men fy fan hemskt, att du fick berätta för din man via telefon - kan inte tänka mig hur det måste kännas för er båda...
Ringde min mamma och berättade och det var det jobbigaste samtalet jag någonsin gjort, och du fick ta det med din make.. finner inga ord <3
När vi var och tittade ut gravplats så sa "vaktmästaren" att vi skulle tänka igenom hur vi ville ha det för mig och min make - för att kunna göra ett sånt beslut om familjegrav, eftersom när man väl begravt någon så är det svårt att ändra sig.
Men då vi båda önskas att kremeras, vi valde även detta för våran dotter, så är det "enklare" att skapa en familjegrav då det får plats minst 9 st urnor på en gravplats gentemot ca 3 kistor. Så därför kände vi att det var det enda rätta med en familjegrav. Och att vi väntar med stenen är framförallt för att jag kände att jag inte var i skick att bestämma vilken sten ännu, utan vill avvakta så man får lite perspektiv på allt så man inte ångrar sig.
Vi valde att endast närmsta familjen fick delta på begravningen, och det tycker jag fortfarande var rätt beslut. Tänkte mkt på "vilka är det som verkligen älskar våran lilla flicka?" och vi kom då fram till att det var bara familjen som vi ville ha med. Så ta med dom som ni verkligen känner att ni vill ha med.
