skiz skrev 2015-12-07 19:09:03 följande:
Vi har fått jättebra stöd från våran kurator, hon kom till oss dagen efter förlossningen på sjukhuset och pratade lite sen har vi träffat henne varannan vecka sedan dess, nu ska vi träffa henne på torsdag igen. Tror att samtalen med henne kommer pågå under hela denna graviditet då det finns mycket känslor och rädsla.
Förstår känslan, man tycker ju att det finns så många barn där ute som har föräldrar som inte vill ha dom - varför får dom barn men inte jag?
Min make har en son sen tidigare (8år) och på grund av det har man blivit tvingad in i vardagen de veckor han varit här. Han var inte hos oss den första månaden, jag klarade inte av det...
Jag var i princip helt sängliggandes den första månaden, så tycker det är väldigt starkt av er att ni redan börjat träffa vänner, motionera och så - verkligen jätte bra!
Då jag reagerade med att stänga in mig och jag klarade verkligen inte av att gå ut, var så fruktansvärt jobbigt när man skulle till sjukhuset - hade sån ångest av att kliva utanför ytterdörren. Raka motsatsen till hur jag är som person - både mina föräldrar och min make kände inte alls igen mig, så den första tiden vet jag inte riktigt alls vad vi gjorde.
Klarade inte av att vara ensam, var knappt så att maken kunde gå på toaletten utan att jag fick en panikattack (enligt läkarna fick jag tydligen det), var som att hela jag stängdes ner, jag bara grät och vågade knappt gå runt i mitt eget hus. Men efter ca 1 månad hände något och jag började läka, och med det började jag och min make att åka runt rätt mkt med bilen, titta på film, gick i skogen.
Men som du säger - blir fruktansvärt mkt tid över, men vi försökte se till att ha 1 sak att göra varje dag. Typ städa måndag, handla mat tisdag, frosta av frysen onsdag, tvätta torsdag, kurator fredag osv. Det hjälpte även att få koll på dagarna och försöka få in lite rutin på allt.
Läkarna sa till mig att foglossningen brukar ge med sig senast 3 mån efter förlossning, men i värsta fall - väldigt ovanligt - så blir man inte av med på kanske 1 år. Men den har varit konstant för mig nu, den har inte blivit det minsta bättre sen efter förlossning, och nu förväntas den bli värre då jag lider av det så här tidigt i graviditeten.
Skönt för dig med en nästintill "smärtfri" graviditet - jag hade alla symptom som finns fram till förlossning; illamående, kräktes, foglossning, sura uppstötningar, halsbränna, sömnbesvär, operation för karpaltunnelsyndrom mm och nu är alla tillbaka nästan - men som du skrev - läkarna tycker det är "bra" för då är det mkt hormoner och sånt.
Vart väldigt skönt att vara tillbaka på jobbet, men för 1 mån hade jag inte klarat det tror jag. Var inne några gånger och hälsade på innan - var livrädd för att någon skulle säga ngt klantigt - vill inte prata om min dotter på jobbet för kan inte prata om henne utan att tårarna börjar rinna. Men min chef har meddelat alla att jag inte vill prata om det och de verkar de flesta har lyssnat på, är dock jobbigt med alla sorgsna blickar och "sneda huvuden" när de säger Hej - om du förstår vad jag menar. Men försöker ta över samtalet och börja prata om väder och vind istället så brukar de sorgsna blickarna försvinna.
Förstår att du skicka honom till jobbet - allt var ju i sin ordning! Men fy fan hemskt, att du fick berätta för din man via telefon - kan inte tänka mig hur det måste kännas för er båda...
Ringde min mamma och berättade och det var det jobbigaste samtalet jag någonsin gjort, och du fick ta det med din make.. finner inga ord <3
När vi var och tittade ut gravplats så sa "vaktmästaren" att vi skulle tänka igenom hur vi ville ha det för mig och min make - för att kunna göra ett sånt beslut om familjegrav, eftersom när man väl begravt någon så är det svårt att ändra sig.
Men då vi båda önskas att kremeras, vi valde även detta för våran dotter, så är det "enklare" att skapa en familjegrav då det får plats minst 9 st urnor på en gravplats gentemot ca 3 kistor. Så därför kände vi att det var det enda rätta med en familjegrav. Och att vi väntar med stenen är framförallt för att jag kände att jag inte var i skick att bestämma vilken sten ännu, utan vill avvakta så man får lite perspektiv på allt så man inte ångrar sig.
Vi valde att endast närmsta familjen fick delta på begravningen, och det tycker jag fortfarande var rätt beslut. Tänkte mkt på "vilka är det som verkligen älskar våran lilla flicka?" och vi kom då fram till att det var bara familjen som vi ville ha med. Så ta med dom som ni verkligen känner att ni vill ha med.
Kuratorn var och hälsade på oss redan innan vår son var född. Då var vi lite skeptiska till henne och tyckte att hon kändes lite "puttig nuttig", men nu när vi har träffat henne efteråt är vi mycket nöjda och det är skönt att komma till henne. Hon har bara sagt att hon ska följa oss en tid framöver. Beror väl lite på både vad vi vill och vad hon tänker sedan antar jag, men det låter ju skönt att du får gå hos henne under din nuvarande graviditet. Måste ju vara många tankar som snurrar!
Jag vet inte riktigt hur jag fungerar. Det är mest de plötsliga gråtattackerna som är jobbiga (har nog också haft något av panikattacker). När jag fungerar ungefär "som vanligt" är det bara jobbigt att gå hemma, men egentligen vet jag ju att jag inte alls fungerar som vanligt... Det var jobbigt att gå utanför ytterdörren i början, men vi började direkt att göra lite utflykter. Första dagen hemma bestämde jag till exempel att vi skulle åka till kyrkan och se om det var nog fint att begrava vår son där. Tror det har hjälpt oss att vi började med lite kortare utflykter på en gång. Skönt att du har börjat läka i alla fall och att det ändå relativt tidigt (finns ju inget normalt för hur länge man ska sörja...) började bli bättre. Sedan gissar jag att nya graviditeten har hjälpt också. Själv har jag fortfarande lite, lite avslag som känns som det kan hålla i i en evighet till... Gör mig frustrerad! Man vill ju inte ha några kroppsliga minnen av förlossningen när man inte har en bebis att ta hand om...
Att ha en aktivitet varje dag låter bra, jag har försökt tänka lite så, men ibland blir det ändå mycket dötid hemma. Hade man varit sjukskriven inför graviditeten hade det ju varit en annan sak. Då hade man ju velat fixa för bebis hemkomst...
Jag trodde att mitt illamående och kvällskräkningar skulle hålla i sig hela graviditeten där ett tag, men plötsligt en dag runt v. 20 var de borta. Halsbränna hade jag lite på slutet, men bara på eftermiddagen, inte när jag skulle sova. Så jag har nog varit ganska förskonad i alla fall. Får se hur det blir nästa gång, men som sagt, man tar ju allt i utbyte med att få komma hem med en bebis.
Det där med att hälsa på på jobbet låter bra. Jag har funderat på att göra det. Tänkte komma på terminsavslutningen, men nu blev begravningen den dagen. Jag vill ändå prata om det som har hänt, känns konstigt när folk undviker det, och jag mår bra av att få berätta, men det är ju som du säger att tårarna börjar rinna. Så jag vet inte vad jag vill när jag börjar jobba... Men jag börjar nog nästan mer gråta av de sneda huvudena... Får jag berätta är det i alla fall något som mår bra i mig. Jag är en mamma som får berätta om min vackra son. Ett snett huvud eller en sorgsen blick gör mer att jag själv bara börjar tänka på hur orättvist allt är och hur mycket jag längtar efter och saknar min son. Men som sagt, för mig är ju allt väldigt färskt fortfarande...
Jo, det telefonsamtalet var så hemskt. Barnmorskan erbjöd sig att ringa åt mig, men jag ville ringa. Måste varit så oerhört hemskt för min man och han berättade idag att hans chef började gråta när han berättade. Chefen har själv gått igenom flera missfall (inte jämförbart med ett dött barn, men de som gått igenom det har en lite större aning om hur det är iaf) och vet vad vi har gått igenom tidigare. Det tog ca en halvtimme till maken kom till förlossningen och det var så långa 30 minuter. Läkaren var där hos mig hela tiden och jag grät, skrek och visste inte vad jag skulle göra...
Ska tänka en vända till på det där med familjegrav då. Vi kommer inte kremera vår son. Det var vad både jag och maken ville direkt. Jag väljer att tänka på vad vacker han är när han ligger där invirad i sin filt som jag har sytt åt honom. Han har också en nalle med sig. Tankarna vad som händer sedan i jorden ignorerar jag utan tänker på att det är så det alltid kommer vara. Min son i sin filt gjord endast för honom, tillsammans med sin nalle och ett brev från oss.
Vi tänker också att det är närmsta familjen. Vi, far- och morföräldrarna, men sedan funderar vi över syskon. Ingen av oss har någon supernära relation med våra syskon, men samtidigt känns det som de "borde" vara där... Far-och morföräldrar är självklart. Det är ju deras efterlängtade barnbarn och det är en stor sorg även för dem.