Minnesstund
Hade minnesstund igår för min lilla kille. Trodde att när den var över att jag kanske kunde sova men det händer inte. Efter alla tårar så känner jag mig just nu helt tom. Har så svårt att förstå att jag har en ängel. Det var ju inte så här det skulle vara.
Jag kanske inte ens kommer få fler barn. Jag är 41 å när jag berättar för andra att jag vill ha en till så tycker dom jag är för gammal. Att jag ska fokusera på annat. Men min saknad o längtan är fortfarande stärk.
Ska på möte snart o kanske får jag reda på vad som gick fel. Är så orolig för att det är mitt fel. Att om jag kanske har gjort något som jag inte skulle ha gjort. Eller tänk om jag inte får resa på något alls.
Hela min kropp är som ett öppet sår. Hur kan jag göra för att kunna börja läka? Så många tankar o känslor. Tänk om jag aldrig kommer må bra igen?