Gå vidare?
Jag är ensamstående (men i ett förhållande) med ett enda barn som valt att ta totalt avstånd från mig. Jag har inga syskon, gamla föräldrar och är adopterad från annat land med ursprung okänt.
Orsaken till att barnet valt att ta avstånd är för mig egentligen oklart. Jag har ett fast jobb, hyfsat ordnad ekonomi, har aldrig bedrivit vare sig psykisk eller fysisk misshandel mot henne, naturligtvis inget sexuellt,är inte kriminell, tränar, har många vänner, missbrukar varken tobak, knark, alkohol eller nåt annat.
Det har angivits att jag jobbar på annan ort under veckorna, men sanningen är den att jag inte har nåt val. Det är så mitt jobb ser ut och jag strävar och kämpar efter att hitta ett på hemmaplan.
Kommer hem varje helg och försöker finnas där för dottern. Barnet är i mitten av tonåren och så gott som helt och hållet uppvuxet med sin mor ("sommarflört") och jag har fått ha henne på "nåder" varannan helg och 2 veckor varje sommar. Gemensam vårdnad fick jag först efter att mamman tagit ut alla lediga dagar hon var berättigad till och inte hade några kvar som hon kom åt.
Mamman vägrar samarbeta, vi har flera gånger varit på samarbetssamtal, jag har försökt prata med mamman om att VI måste lösa problemet med dottern. Hon tycker det är mellan mig och dottern. Det är en lång och invecklad historia och idag verkar det som jag är hatad av både hennes mor och dottern. Det enda jag vill är att träffa henne mer och ta mer ansvar för hennes liv än vad jag fått göra hittills. Saknar henne otroligt!
Men jag tillåts inte på nåt annat plan än när det handlar om pengar. Har försökt prata med både dottern och mormorn i tillägg. Ingen positiv respons, där det hela tiden rinner ut i sanden. Jag har försökt på egen hand kontakta sociala myndigheter och de säger bara att vi måste samarbeta (vi har gemensam vårdnad). Vilket jag självklart också anser men aldrig får till. Enda som återstår enligt myndigheterna är att det ska upp i tingsrätten vilket jag är på tok för vuxen för. Det hör till amerikanska sliskserier och har inga vinnare. Dottern sluter sig och anklagar mig för att jag inte bryr mig och hon har drivit igenom (sen våren 2014) att hon inte längre ska vara hos mig ens varannan helg vilket mamman tycker är OK. Jag har försökt ha kontakt med dottern på alla möjliga sätt. SMS, telefonsamtal, sociala medier, Skype, träffas osv osv. Det har pågått i flera år och eskalerar snarare än mattas av.
Samtidigt har dottern en kompis sen 4-5 år som har samma upplägg med sin pappa där hon "kommer och går" (min dotter gör inte ens det). Pappan är förmodligen lika maktlös där. Gissar att det påverkat mycket.
Jag har helt enkelt gett upp! Det är otroligt mycket som inte är nämnt ovan och jag har försökt vara kortfattad men velat ge hela bilden, men det är bara att konstatera att jag aldrig får ansvara för det barn som är lika mycket mitt som mammans.
Hur skulle ni göra för att gå vidare i livet? Jag vill inte göra nånting som uppfattas som att jag ytterligare "struntar" i min dotter. Men jag behöver få andra värden i livet än mitt barn så länge hon tar avstånd från mig på detta sätt. Helt matt!
Till sist en politisk fråga: Hade myndigheterna agerat på samma sätt om det vore det omvända förhållandet?