Vi som har förlorat ett vuxet barn

Jag förlorade min äldsta dotter för ca ett år sedan i ett plötsligt hjärtstopp. Hon blev 20 år gammal. I början kände jag att livet inte hade någon mening och den känslan hälsar på lite då och då. Men jag försöker att leva för de som är kvar och för mitt egna värde. Jag försöker att hylla min dotter på de sätt som jag kan och göra henne stolt. Hon vill såklart inte att jag förvandlas till en mamma hon inte känner igen. Det är inte alltid som jag lyckas eftersom sorgen alltid finns där. Känslan av orättvisa.

Mitt sätt att hantera sorgen på har varit att prata och inte undvika det tunga. Att alla som haft frågor har fått svar kring vad som hände och jag har gråtit med sååå många. Jag har varit som en öppen bok och det har hjälpt mig mer än om jag hade behållit de känslorna själv. Jag har också tittat på bilder och videor av Isabelle för att verkligen få storgråta och vara med henne samtidigt. Jag har tänkt att om en låt är tung att lyssna på, så kanske det är precis det jag behöver göra. Jag har inte undvikit det jobbiga. För mig har det fungerat. Men vi är ju olika. 

Jag började jobba lite smått 6 månader efteråt och den första tiden grät jag samtidigt som jag skapade tårtor. Men jag kände ändå att jag behövde gå dit. Jag pratade och grät och pratade och grät. Men vi har ju olika vägar.

Vet inte om det här var till någon hjälp...