BF Oktober 2016

Gravid v. 10. BF slutet av oktober. Undrar lite om andra upplevde i v. 10 att hormonerna rusar lite extra? Min man har åkt iväg för att jobba i ett annat land i fyra månader. Tyvärr skrev han på innan jag blev gravid och det gick inte att ändra. Trots att vi hörs varje dag känner jag mig så sjukt ensam. Han har jobbat utomlands innan och då har jag aldrig känt såhär.

Sen har jag fått ärva massa bebiskläder utav en kompis som skulle flytta men inte hafe någonstans att förvara dom längre. Jag stirrar på kläderna hela tiden och vill bara krama dom. LÄNGTAR så fruktansvärt efter bebis. Medans jag fram tills nu tyckt allt är jobbigt då jag mår fysiskt dåligt, illamående osv.

Visst är det hormonerna som triggar känslorna?

Det där är ju verkligen inte sant. Varför skriver ni ens såna kommentarer? Hur mycket man gått upp under sin graviditeten har inget och göra med hur vidaan var smal eller överviktig tidigare!

Ja fast nu stod det att man som överviktig inte går upp lika mycket. Stor skillnad jämfört med att man inte behöver. Jag vet normalviktiga som gått upp +30 kg fastän dom inte behövde det! Är det min ensak att kommentera? Nej.

Är man överviktig och gått upp mycket så mår man kanske redan dåligt över det. Ingen ska behöva höra såna saker vare sig man är underviktig, normal eller överviktig.

Till alla er som gått upp, njut! Se bara till att det inte springer ifrån och blir en hälsofara men annars bara njut. Ni har all tid i världen att ta tag i det sen om ni är missnöjda.

Jag gick in i min graviditet med övervikt. Tyvärr hjälpte inte det ett dugg. Jag rasar i vikt av kräkningar och illamående. Är uttorkad. Får dropp. Får kämpa i mig vartända en smula. För att sen inte få behålla något. Noll matlust och spry bara av att se mat. Den ångesten,oron och stressen jag känner varje dag när jag måste tvinga i mig mat. Jag har suttit och gråtit samtidigt som jag tvingar i mig mat som jag spyr upp samma sekund. Hela min dag handlar om det och sjukhusbesök. Oron man känner för sin bebis.. varje besök man sitter där och hoppas att dom ska säga att allt utvecklas som det ska ändå. Att slippa höra att dom måste plocka ut bebisen för tidigt. Längtan efter att bara orka vara människa för en dag, inte behöva sova bort dagen för man är helt slut utav alla kräkningar. Jag hade hellre gått upp 20 kg än det här. Det dåliga samvetet mot ens kära barn i magen är obeskrivligt!

Så säger det igen, njut!