Min älskade son

Jag är så ledsen för er sons och er skull! Ni har fått besked som ingen förälder vill få.

Men er son är inte förlorad. Han har ett handikapp, men är fortfarande samma person som innan handikappet upptäcktes. Om ni söker stöd finns det säkert patientföreningar för folk med motsvarande problem som de din son har. Fråga på sjukhuset eller googla. Där kan ni få kontakt med andra och kanske få en annan bild av hur det är att leva som "funkis" (funktionshindrad).

Ta hand om er!

Tio tusen miljoner stöttekramar till er. Vet tyvärr hur det är att föda ett barn i v20. Min dotter föddes efter plötslig vattenavgång. Mitt råd till er är ta kort. Be om att få fot och hand avtryck. Prata med varann men även med kurator. Skratta gråt och minns att livet går vidare.

Vi är också människor med känslor och tankar. Jag tänker på dig ts och hoppas du kommer fram till nåt som gör dig lycklig. Det måste vara en jätte jobbig situation som jag inte önskar att nån ska behöva gå igenom.

Instämmer. Vi får väl tro att det handlar om mer än ett par missbildade (inoperabla?) armar!?

Bra sagt! Man kan leva med missbildade armar, och en så sen abort blir nog inte så lätt att gå igenom heller. 

Om man skriver på öppna forum där alla kan läsa får man nog räkna med att det finns dom som inte håller med när det gäller vissa saker. Som när det gäller abort. Det finns dom som faktiskt inte har något val än att göra abort pga för svåra missbildningar på fostret, med andra, barnet kommer inte överleva när det föds. Här kommer fostret att födas utan armar. Det är jätte stor skillnad, ÄNDOCK måste man visa varandra respekt!

Hallå? Kan ni läsa HELA tråden? TS skriver klart och tydligt att det inte "enbart" handlar om missbildade armar utan att fostret inte kan överleva utanför magen p g a missbildning även i huvudet.

Du får nog läsa tråden igen. Det är inte Ts bebis som har missbildningar i huvudet.

Ts jag förstår att det måste vara svårt för er. Tänker som många andra här att ni kanske behöver tänka igenom det en gång till

Precis. Man måste visa varandra respekt.
Jag skulle nog heller inte göra abort av den anledningen som TS har berättat om här.
Men jag skulle heller inte sätta mig till doms över de som väljer att göra det.
Vi vet inte vilka andra anledningar TS har till att ta det här beslutet. Eller vilka förutsättningar de har för at ta hand om ett handikappat barn.
Det är säkert jobbigt nog för TS som det är.
Visst får man räkna med att alla inte håller med när man startar en tråd i ett internetforum.
Men man ska inte behöva räkna med att folk sparkar på den som ligger.

Fast nu var det inte TS barn som har den missbildningen. Det var någon annans.

Hej TS!
Jag förstår att ni båda två befinner er i svår chock och i en situation ni aldrig trodde ni skulle hamna i. Jag tänker inte kritisera er, som många andra här i tråden, däremot ber jag dig/er att tänka igenom saken en gång till. Inte för att skuldbelägga dig, utan för att du verkligen ska vara säker på att du fattat rätt beslut, och inte ångrar dig.

Saken är den att jag själv gått igenom en sen abort i halva graviditeten, på ett barn som var både önskat och älskat. Ja, ett önskat och älskat barn, men som om jag inte aborterat honom hade dött antingen vid förlossningen, eller senare i graviditeten. Detta fick jag dock inte veta helt säkert förrän efter obduktionen.

Innan dess fanns det ett litet, litet tvivel på att detta verkligen stämde...

Visserligen sa läkaren som gjorde RUL att hon aldrig sett något barn med liknande missbildning överleva mer än maximalt sex dagar... Ändå kunde jag inte frigöra mig från tanken att han kanske, kanske, kanske ändå hade kunnat överleva. Jag höll på att förgås av skuldkänslor under de nästan två månader det tog efter aborten och fram tills vi fick resultatet av obduktionen. Jag minns att jag vid ett tillfälle såg en svårt rörelsehindrad man, och tänkte att min son kanske ändå kunde ha fått leva och haft ett meningsfullt liv.. 

Jag kan förstå om du och din partner inte känner att ni orkar med ett rörelsehindrat barn, och jag tänker inte klandra dig för det. Om det är rätt beslut för er, så är det så. Men som sagt, tänk efter före. För tyvärr finns det ingen ångervecka på ett sådant beslut. 

Kramar
P

Fy så fruktansvärt. Jag beklagar verkligen. Men det är helt fantastiskt att du klarar av att prata om det och dela din erfarenhet till andra. Du vet verkligen vad du pratar om och jag hoppas att dom som tvivlar kanske kan finna tröst och stöttning av det du delar med dig till oss.

Jag beklagar, TS!

Som atea inleder vill jag också uppmana er att fundera en och två gånger på om abort är den bästa lösningen för er. Sätt er tex in i situationen att ni inte blir gravida igen av någon anledning, eller att ert nästa barn föds och visar sig ha bekymmer långt värre än det här. Skulle ni fortfarande vara tillfreds med ert beslut?

Hur som helst är det upp till er. Det är ni som vet alla omständigheter kring det här, inte vi.

Såg på Malou i "efter tio" och där deltog en mamma med sitt lilla barn och han hade inga armar alls.

Hej! Ville bara tacka er alla som stöttar oss i VÅRT beslut!

Det är redan svårt som det är, blev rekomenderad att skriva ut här, och det hjälpte verkligen mig! Skönt att få skriva ut sina känslor ibland, när man inte kan få ut det i ord. Jag väljer inte att göra abort för att jag har ett barn i min mage som är missbildat utan för att MITT barn inte kommer att ha några funktioner alls med armarna, mitt barn saknar händer och fingrar och har armar som är symetriska på båda sidorna. :/ under läkartiden hos specialisten på Ks så upprepade han ett flertal ggr att han respekterar verkligen vårt beslut, då detta kunde ha upptäckts veckor innan. Att jag och min son har fått lida o 20

Veckor sa han var ett miss från mamma mia i kista. Du, Ts... Du har absolut inte rätt att skriva här på tråden och påstå att det JAG och MIN MAN väljer att göra är

Fel. Då tycker jag inte att du borde läsa den här tråden.

Ni som stöttar mig med era fina kommentarer, ett STORT tack till er och massor av kramar! Tack för att ni får mig att känna att de fortfarande finns hopp! ??

Min man är neurosedynskadad..

Eftesom många lever lyckliga liv utan armar, så är det BS att ni gör abort för barnets skull. Ni gör abort för att NI inte vill ha ett handikappat barn. Punkt. Hyckleri att påstå att ni "förlorar ett barn" Ni VÄLJER BORT ett barn för att han ej uppfyller era kriterier.

Men alltså det är bara armarna som är missbildade? Även om man föds utan missbildningar så kan man ju skada sig så man förlorar armarna. Idag finns det ju jättemycket hjälp att få med avancerade proteser!

Jag kan ha förståelse för att man väljer bort en graviditet som kommer att resultera i ett barn med handikapp, absolut. Kanske skulle jag gjort samma val själv vem vet. För att JAG inte skulle vilja utsätta MIG själv för det extrajobb det skulle innebära, för den oro det skulle innebära etc. Men JAG skulle ta ansvar för att det var MITT bästa jag valde utifrån, att det var av helt egoistiska skäl jag avvröt graviditeten. Jag hatar verkligen hyckleriet i att i ett läge som detta hävda att det är för baaaarnets skull. Och värst av allt är att uttalandet är att skita alla funktionshindrade i fejset.... Skulle deras liv inte vara värt att leva? Det blir nämligen slutsatsen av att påstå att man aborterar ett foster utan armar och hävdar att det är för barnets skull. Om man verkligen på riktigt TROR att aborten är nån jävla barnhärtighetshandling så visar det bara att man har en genompissig och ytlig människosyn...

Kan fortfarande inte förstå?! Är man inte värd att få leva för att man har missbildade armar. Aldrig kunna äta själv.. av vilken anledning? Ni skulle ha behövt besöka RödaKorsets sjukhus i Stockholm. Kontoret för dom Neurosedynskadade. Jag har varit dit. Inte sjutton är det några problem med att äta, skriva på en dator.. fika.. bara för att man inga armar har. Så sjutton heller