BK1986 skrev 2016-04-09 20:20:14 följande:
Känner igen mig även i din berättelse. Vi har köpt hus och skjutit upp resor och annat i livet för att vi tänkt att vi ska bli fler. Min sambo blir också väldigt uppgiven emellanåt då han känner att vi inte har några vänner och att allt står på paus. Men så är situationen just nu. Alla vänner skaffar barn vilket gör att det är skitjobbigt att umgås med dem, och vårt liv ser inte alls ut som vi hade tänkt oss. Det är påfrestande även för vår parrelation.
Vad mysigt att ruva! Håller tummarna för guldägget och hoppas att det blir andra samtalsämnen än barn för dig ikväll. Eller att det åtminstone är uthärdligt. Kram!
Ja, många härinne delar nog liknande upplevelser.
Blir det så för dig och din sambo att ni drar er undan de barnskaffande vännerna? Förhåller ni er likadant till detta eller tänker ni olika om situationen? Jag tänker att man verkligen behöver varandra i detta svåra så jag hoppas ni hittar sätt att hjälpa varandra.
Själv går jag i terapi sedan en tid tillbaka då jag själv utbildar mig till terapeut och jag tycker det är hjälpsamt att få terapeutens reflektioner på hur jag resonerar. Hon peppar mig att stå upp för mig själv i de situationer då folk gnäller över sömnlösa nätter och att de har det så tufft med småbarn. Jag sväljer gärna allt och tänker att de har sin vardag och att de måste få uttrycka hur de har det men det blir så himla jobbigt när jag tänker att jag skulle ge vad som helst för att få byta deras situation mot min. Vissa vänner går det bättre med men andra skulle jag vilja täppa till truten på.
Just nu längtar jag främst till tisdag då jag kan ringa kliniken och kolla om vi fått nåt i frysen. Ha en fin söndag! Kram.